studentliv [del 1] |
gör ett försök till en story, inte säkert att det kommer bli bra. men jag hoppas. kommer inte bli så många kapitel, och inte heller särskilt många. men jag vill väldigt gärna höra vad ni tycker.
[12:13 nytt meddelande- 0784587213] tack för igår, gör gärna om det någon gång ;)
Adrian rynkade pannan och läste sms:et en gång till, som att det på något magiskt sätt skulle få honom att kunna tyda ut någonting mer ifrån det. Tack för igår. Gör gärna om det någon gång. Och så den där lilla smileyn som indikerade att det inte handlade om någonting oskyldigt som att han tagit en drink med nå-
En drink med någon. Några småsuddiga minnesfragment fladdrade förbi på hans näthinna, bilder utav ett par ljust bruna ögon. En hand som strök undan en bru- eller var den mörkblond? En lite rufsig lugg i alla fall. En piercing. I läppen? Tungan? Skratt. Flirtande.
Och så dom där shotsen. Alldeles för många uppenbarligen, med tanke på hur han mådde och av minnesluckorna att döma.
Att han vaknade upp en söndagsmorgon med en svag doft av någon annan fortfarande närvarande var inget konstigt i sig. Inte heller att den föregående natten innehållit både hångel och något inte särskilt meningsfullt sex. Det var ju för fan standard. Att han vaknade upp morgonen efter en utekväll, alternativt utekväll med efterföljande hemmakväll hos någon med diverse aktiviteter, och inte mindes namnet på killen han spenderat den med var ingenting ovanligt. Men han gav aldrig – aldrig – ut sitt nummer. Han visste inte hur många gånger Wilma suckat åt honom och sagt att han var en feg idiot som kunde gå miste om att faktiskt träffa någon på riktigt. Någon som kunde bli bestående. Pojkvän kallades det visst. Men han brukade bara le åt henne – dom gånger han inte fortfarande hade huvudvärk alltså, beroende på om dom träffades redan på exempelvis söndagen – och säga att han lämnade den saken åt henne. Ville hon ha en pojkvän så go for it girl, liksom. Han kunde sitta och lyssna på hennes stormande förklaringar om hur kär hon var, erbjuda sin icke existerande expertis om vad någon kille kunde ha tänkas menat med någonting särskilt han sagt eller gjort, han kunde hålla med om att någon kille var jättefin och allting. Inga problem. Men det var inte för honom. Han ville inte ha det där. Det skrämde för i helvete skiten ur honom; tanken på att ha någon som kunde anse sig ha rätten att kalla honom för sin. Att vara någons. Han hade något utav klaustrofobi (något utav för att den inte alltid var närvarande. Han fixade till exempel att åka hiss men kunde få panik i en biosalong när dörrarna stängdes.) och tanken på att ha en pojkvän var i samma klass som att föreställa sig scenariot att vara i ett stort rum med fönster och dörrar men ändå vara fastbunden med tjocka gummiband om båda händer och fötter. Att kunna gå en bit men hela tiden dras tillbaks, hela tiden vara beroende av om någon annan ville att han skulle få gå längre eller inte; om det var okej att gå ut genom den där dörren eller om han skulle stanna kvar där i hörnet och bara kunna se ut genom fönstret utan att kunna vara där utanför.
Wilma tyckte han var sorglig som jämförde ett förhållande med klaustrofobi. Ändå kallade hon honom för sin bästa vän. Och det var han väldigt okej med.
”Jag fattar bara inte varför jag gett mitt nummer till någon random snubbe?”
”Inte helt random. Du har ju uppenbarligen gjort något med honom”, sa Wilma med ett retsamt leende.
”Ja men du fattar vad jag menar. Han kanske snodde åt sig min mobil när jag sov och skickade ett sms till sig själv. Och på så sätt fick tag i mitt nummer.”
”Skojar du nu?” Wilma såg på honom med sin stora temugg halvvägs till munnen.
”Nej?”
”Då är du inte bara en sorglig kärleksdödare utan paranoid också.”
Adrian suckade tungt och lutade sig bakåt i den röda fåtöljen. Caféet skulle kunna vara hans favorit enbart tack vare dom sköna fåtöljerna, men lyckligtvis var fikat gott också. Han fattade väl innerst inne han också att den så kallade random snubben inte hade snokat upp hans mobilnummer på det sättet, utan att han uppenbarligen hade gett det till honom, men det förklarade fortfarande inte varför. ”Så vad är din teori då? Att jag drabbades av någon plötslig och tillfällig förälskelse inatt och kände att jag bara måste se till att få träffa honom igen?”
Wilma fnissade till. ”Det hade ju i och för sig varit gulligt. Men nej mest troligt kanske han var sjukt bra i sängen, du var full, kåt och tyckte det skulle vara ett smart drag att ni bytte nummer så att ni kunde köra en repris?”
”Men jag kör inte repriser. Oavsett hur bra någon är. Du vet det. Och hur bra kan han ha varit när jag inte ens kommer ihåg det? Jag kommer ihåg klubben och att jag drack alldeles för många tequilashots och drinkar med någon. Och ja att denna någon var snygg. Men jag kan inte ens komma ihåg hur han såg ut. Jag trodde att jag fick upp en någorlunda bild men den har ändrats typ fem gånger, och nu vet jag inte ens om han var svarthårig eller rödhårig. Det kanske var en tjej till och med.” Okej han var pinsamt medveten om hur gnälligare han lät för varje ord. Men det här var fan plågsamt.
”Få hit din mobil”, sa Wilma och räckte fram handen. Ett guldarmband med flera små berlocker hängde runt hennes handled. Alla med en varsin betydelse.
”Inte en chans att du får ringa upp. Jag ska radera det där sms:et och låtsas som att det aldrig funnits.”
”Jag ska inte ringa. Jag lovar. Ge mig den.”
Adrian gav med sig och la sin iphone 5:a i hennes hand. Han var ingen iphonenörd utan hade alltid varit en trogen samsungare tills att han bestämt sig för att testa äppelmärket som skulle vara så mycket bättre än alla andra. När den gick sönder – vilket mest troligt skulle vara inom den närmsta framtiden – skulle han genast gå tillbaks till något av stenåldersmärkena.
Hon knappade oroväckande länge på den och han började tro att hon hållit det hon lovat om att inte ringa, men att istället sms:a.
”Han finns varken på eniro eller hitta”, sa hon med rynkad panna efter ytterligare en stund och gav tillbaks honom mobilen. ”Han får nog förbli ditt hemliga ragg utan vare sig namn eller ansikte.”
”Kanske lika bra”, sa han med en axelryckning. Det som gnagde lite i honom var ändå att bara för att Adrian själv inte mindes killen så behövde det inte betyda att han inte mindes Adrian.
”Tänk så träffar du på honom igen nästa gång vi är på Kiwi.”
”Ja för så spännande är jag ju verkligen att någon som blivit dissad på ett sms ska vilja framstå som desperat och komma fram och typ ’hej du vi knullade för x antal veckor sedan och du svarade inte på mitt sms som jag skickade redan dagen efter, hur är läget?’” Han flinade till lite och tog upp sin egen kaffekopp. Med hälften mjölk. Han hade nog bara behövt få ur sig lite ångest, fyllt på med lite koffein istället, och ärligt talat fått bekräftat att han varit töntigt paranoid. Än sen om han fått någon tillfällig stroke och skrivit in sitt nummer i en killes mobiltelefon. Det var inte som att killen just i detta nu satt och letade upp Adrians adress och skulle stå utanför hans port när han kom hem. fan, han kanske inte behövde leta på den. Dom hade kanske varit hos Adrian. Seriöst, vem glömmer bort en hel natt?
”Gör mig en tjänst bara och ta med mig hem nästa gång du behöver dra tidigt.”
Wilma skrattade lite och nickade. ”Jag ska göra det. Även om jag tycker att det skulle vara väldigt underhållande att få höra om fler sådana här scenarion. Du kommer alltså inte ens ihåg om han var top eller inte?”
”Alltså.. Sluta flina”, sa Adrian men gjorde just det själv. ”Om den lilla ömheten jag vaknade med indikerar något om natten så..”
”Gulligt.”
”Inte det minsta.”
Det var inte någon hemlig kille från inatt som mötte honom vid porten till hans Campus, däremot gjorde en lapp som talade om att allt vatten skulle stängas av idag, söndag, från och med klockan 14 det. Hade den verkligen suttit där tidigare? Han antog det, eftersom dom inte borde kunna vara så oschyssta att dom informerade om det samma dag? Det var tydligen bara han själv som varit ouppmärksam. Han hade åtminstone duschat innan han träffat Wilma på stan, så han skulle förhoppningsvis stå ut. Hissen var trasig och det blev snart väldigt tydligt att det varit betydligt mindre ansträngande att ta sig ned än vad det var att gå uppför dom tre trapporna. Han hade tyckt att huvudvärken börjat lätta lite på caféet, men den hade väldigt odiskret gjort en comeback.
Inne på rummet igen föll han ned på den obäddade sängen och tillät sig några minuter av självömkan. Han lät dock bli att göra några mentala noteringar om att han inte skulle dricka tequila igen då han visste att han skulle bryta löftet flera gånger om. Adrians rum bestod inte av särskilt många kvadratmeter men det var alldeles tillräckligt för honom. Han fick plats med sin 1,20-säng, en svart byrå där han förvarade sina kläder, en smal hylla som satt på väggen, en vit enkel tevebänk och ett litet bord med två tillhörande stolar som var placerat vid fönstret. Eget badrum hade han, medans köket delades med resten utav korridoren.
Dom självömkande minuterna övergick till en trettiofem minuter lång powernap – vilket mest troligt var för länge för att få den önskade effekten – med efterföljande tv-tittande på ett värdelöst the hills-marathon på mtv. Han fattade inte ens hur serien fortfarande kunde gå, gick inte dom programmen för tre, fyra år sedan? När han väl tog sig upp från sängen med planen att försöka göra sig någon slags mat var klockan kvart i sju på kvällen. Som student hade han snabbt lärt sig det ekonomiska knepet att göra matlådor men just ikväll fick han också lära sig hur extremt tungt det kändes att upptäcka att det inte fanns några matlådor. Vare sig i kylen eller frysen. Han skulle visst ha fixat det igåreftermiddag eftersom han tagit lördagar till just den sysslan. Men så hade han tyckt att gymmet innan förfest hos Wilma låtit roligare. Smart.
Han hittade en påse med några köttbullar i frysen och slängde in dom i micron för att därefter uttråkat stå och titta ned i kastrullen med idealmakaroner. Tack och lov för dom tre mineralvattenflaskorna han haft stående i kylskåpet. Tallriken han sedan ställde på bordet i det slitna köket kunde vara bland det sorgligaste han sett på länge. Han hade tänkt liva upp det hela med några gurkstavar men snabbt upptäckt att gurkan hade passerat sina bästa dagar för ganska länge sedan. För att göra det hela ännu lite jävligare hade det visat sig att hans ketchup var slut – så när som på två miserabla sprut – och han hade helst velat dunka huvudet i bordet. Tills att han tagit det där djupa andetaget, intalat sig om att det kunnat vara värre – typ att han skulle ha hittat larvägg bland makaronerna – och istället lånat Marcus flaska från hyllan ovanför.
Med hakan lutandes i ena handen tuggade han långsamt och svalde den sista tuggan. Det hade väl gått i – men inte mycket mer än så.
[19:22 nytt meddelande- Johan] Tänkte dra till gymmet, ska du med?
[19:22 sänt meddelande] ha ha.
[19:23 nytt meddelande- Johan] en sån dag alltså haha? Walking dead-avsnitt och chips då?
Adrian drog på munnen och skickade två stycken tummar upp. Det lät betydligt bättre. Gymmet hade ju varit otänkbart, men Johans nya förslag lät faktiskt bättre än att bara fortsätta ligga i sängen också. Och tillgång till rinnande vatten – värsta lyxen liksom.
Adrian la ner tallrik och bestick i diskhon så länge och gjorde därefter en snabbvisit till sitt rum innan han lämnade sitt campus i utbyte för Johans som låg 5 minuter bort. För att ta sig dit passerade man genom vad han antog att man kunde kalla en skog, och förbi ett litet ica. Det sistnämnda var helt klart en bidragande faktor till alla småsummor som kunde ses på kontoutdragen varje månad.
Han tryckte in den memorerade portkoden och tillät sig även lyxen med att åka hiss. Spegeln där inne hade uppenbart inte gjorts ren på ett tag men det gick ändå att urskilja en lite trött grön blick när han strök den blonda luggen åt sidan. Hissen stannade till på tredje våningen istället för den åttonde och när dörren öppnades var det en svarthårig tjej som klev in. Han hade sett henne några gånger tidigare men visste inte hennes namn, vilket förmodligen var fallet för henne också och därmed resultatet i att dom utbytte en snabb blick och ett lika snabbt leende. Hissen dunkade till precis efter att den börjat åka uppåt och verkade sedan stanna helt. Adrian blickade upp mot taket och strök handen genom håret igen. Så mycket för lyxen med hiss. En till dunk hördes och därefter började den åka uppåt igen. Som sagt, hans klaustrofobi bröt inte alltid ut.
”Åh gud, jag trodde vi hade fastnat. Du skulle känna min puls”, skrattade tjejen till och lät faktiskt en aning skakig på utandningen.
”Har du cellskräck?”
”Nej men.. jo om en hiss skulle stanna skulle jag definitivt ha det. Jag försöker alltid intala mig att det inte kommer hända mig men egentligen kan man ju lika gärna ta trapporna så slipper man utsätta sig för risken att det skulle kunna hända..” Hon skakade leende på huvudet och verkade inse hur mycket hon babblade. Adrian tyckte dock det var ganska roande.
”Du hade åtminstone inte varit ensam ifall det hade hänt. Kanske skulle vara värre då.”
”Sant. Linn förresten. Jag tror inte att vi har hälsat ordentligt någon gång.”
”Nej våra eventuella gemensamma vänner har nog missat den presentationen. Adrian. Och här ska jag av”, fortsatte han när siffran på dörren talade om att dom var på våning 8. ”Vi ses säkert något mer.”
”Hejdå”, log Linn.
”Tja”, log Johan efter att ha öppnat dörren för Adrian. ”Bakis?”
”Först ska du låta schysst med erbjudande om zombies och chips och så möts man av ett sånt där jävla hånflin?” Adrian skakade låtsats besviket på huvudet innan han flinande sparkade av sig skorna. ”Lite lagom sådär.”
”Då är det ju ganska imponerande att du fixat håret ändå. Fast du skulle väl behöva ligga i typ svininfluensan för att prioritera bort det.”
Adrian flinade igen. Kanske sant. ”Äh jag mådde bättre mitt på dagen faktiskt. Var och fikade med Wilma och allt. Sen blev det tusen gånger värre igen när jag kom hem. Sån sjuk huvudvärk.”
”Segt”, sa Johan lite mer medlidande nu innan han sjönk ner på sängen. Dom utlovade chipsen var redan upphällda i en skål. ”Var det värt det då? Vart var ni?”
”Vi förfestade hos Wilma och Emilia, sen drog vi ett gäng till Kiwi. Och..” Han satte sig ner på sängen han med. ”Jag vet fan inte om det var värt det. Jag minns att jag hade kul i början men jag är ju så bra på att glömma det där med att tequila verkligen inte är mitt starka kort.”
Johan skrattade lite och tog en näve chips. ”Som vanligt alltså.”
”Värre än vanligt. Jag följde ju tydligen med något ragg hem och har inte ett enda jävla minne av det. Vaknade av att jag hade fått ett sms från honom. Vet inte ens vad han heter.”
Johan skrattade ännu mer. ”Men för i helvete Adrian. Men vadå du vaknade hemma hos honom eller?”
”Nej hos mig. Så, ja alltså tvärtom. Han måste väl ha följt med mig hem. Eller så tog jag mig hem också utan att minnas det. I vilket fall vet jag inte ens hur han ser ut.”
”Men shit.”
”Jag menar det. Jag har typ panik över att jag uppenbarligen gett honom mitt nummer, men det positiva är väl att jag åtminstone måste ha tyckt han var okej för att ge det. Annars hade jag ju fan trott att jag blivit kidnappad eller något.” Han sa det sista på skämt, han mindes ju faktiskt att han snackat med killen och att det varit flirtande från båda. Han mindes bara inte hur han såg ut eller hur dom ens hade tagit sig därifrån. Det sög ju ännu mer faktiskt; om nu sexet hade varit så bra att han kunnat tänka sig byta nummer och så mindes han det inte.
”Kan du inte ringa upp honom då? Så att ni kan ses i nyktert tillstånd?”
Adrian såg på honom med ett höjt ögonbryn innan han tog några chips ur skålen. ”Hur ofta brukar du ringa upp dina one night stands?”
”Nej det gör jag väl inte men-”
”Och inte jag heller. Så varför skulle jag göra det nu när jag inte ens minns något? Sluta flina.” Han skrattade dock själv till igen och drog åt sig en kudde för att lägga bakom ryggen. ”Ska vi slå på det där avsnittet eller?”
”Yes.”
|
| Kommentarer | | Vapor - 2 feb 17 - 02:19 | Kul att läsa något från dig igen! (och förlåt för att jag varit borta länge).
Intressant uppbyggnad till en story och ska bli kul att se vad som händer. :D
Skulle fått panik över minneslucka och lite kul hur alla snmåretar Adrian för det | | arbok - 28 jan 17 - 00:34 | vad kul att få läsa något från dig igen! huvudsaken att du fått tillbaka peppen att skriva och tycker det är kul att lägga upp. jag kommer alltid hänga kvar på dikta och läsa dina grejer :)
(kan säga redan nu att Johan kommer vara en stor favorit hos mig.) |
|
|
|
