Den förbannade tröjan |
Decembermånaden hade lagt sig som ett tjockt, äckligt skimmer över staden och klätt den i tvångsmässigt glättiga färger och och kilometervis med ljusslingor. Reklampelarna hade tapetserats med hysteriska bilder av stormförtjusta barn och photoshopade julgranar. Det spelades Last Christmas med Taylor Swift i varenda butik och den jag för tillfället stod i var inget undantag. Folk handlade mössor med tomtar på för 200 spänn, som uppenbarligen inte var tänkta att användas mer än två veckor om året, själv hade jag just fått på mig en läcker topp som milt uttryckt framhävde min figur. Problemet var att det inte riktigt var de delar av mig som jag mest önskade framhäva som hamnade först i blickfånget. Det var inget fel på tröjan, tvärtom, den var helt fantastisk, men i mitt huvud hörde jag orden som min man uttalat här om morgonen när vi diskuterade min vikt, eka i mitt huvud. “Ja men för ett år sedan var du ju faktiskt riktigt rund, folk började fråga dig om du var gravid och allt.†Det var sant att jag fått den frågan några gånger och jag vet att min man inte menade något illa när han påpekade det, men jag vägde vid den tiden under 50 kg. Sedan hade jag slutat äta ett tag för att slippa få frågan igen. Det var inte så att jag på något sätt var anorektisk, jag orkade bara inte må dåligt över min vikt.
Jag stirrade på den nystoppade korven som skulle föreställa min spegelbild och slet av mig toppen, hängde tillbaka kläderna jag provat och gick snabbt därifrån. All denna julhysteri hade fått mig att vilja försöka shoppa mig lycklig men konsumtionshetsen fick mig illamående så jag gick till mataffären istället och köpte kardemummabullar, miniostar, choklad och ekologiska bananer som jag packade i fyra matpaket. Killen i ostdisken tittade på mig som om jag var en jävla jubelidiot när jag bad honom att skära upp en ost i små bitar som kostade ungefär 7 kronor styck, skyllde på att det skulle bli så mycket förpackningsmaterial runt de små bitarna och rekommenderade mig att köpa en färdigpaketerad ost med en massa konserveringsmedel i istället.
När jag krånglat färdigt med alla mina påsar och ostar, lämnade jag köpcentret för att ägna mig åt någonting som kändes lite mer konstruktivt än att trängas i rulltrappor med ensamstående tvåbarnsmammor med tomma kreditkort. Jag skulle se till att någon slapp lägga sig hungrig ikväll.
Regnet rann i strilar från mitt hår och vidare ner längs nacken. Det blåste och jag var trött och hopplös.
Den första tiggaren jag fick syn på stod och försökte förgäves att täcka IKEA-kassen där hon förvarade sina kläder, mot vätan. Jag sa ingenting till henne, det kändes överflödigt. Vad skulle jag förresten sagt?
Tjenare, hur är läget? Vill du ha en banan eller?
Hon log mot mig och jag log tillbaka och sedan tog jag spårvagnen mot nästa del av innerstaden. Egentligen var det helt fel tid på dygnet för det jag höll på med, klockan var redan efter 18:00 och de flesta hemlösa hade börjat söka sig en torr plats för natten. Det skulle komma att visa sig att det var ganska svårt att hitta någon att ge mina matpaket till, men jag gav inte upp.
Envist stretade jag gata efter gata upp och ned i snålblåsten, bytte spårvagn några gånger för att komma till nästa stadsdel. Medan jag trampade de nötta kullerstenarna fram tänkte jag flera gånger på tröjan jag låtit bli att köpa, jag tänkte på utanförskap och på klasskillnader. Jag tänkte på de människor som blir arga på de hemlösa, de som ibland till och med låter sitt okontrollerade hat övergå i våld mot de mest utsatta. Jag tänkte på att jag svultit mig självmant vid flera tillfällen i livet och att det fanns de som inte hade råd att äta frukost.
När jag kom hem igen kände jag mig alldeles tom och på samma gång helt överfull inombords. Jag kände mig så fruktansvärt otillräcklig och liten, till min förvåning kunde jag inte riktigt glädjas över vad jag gjort. Jag hade lagt alla kvällens timmar på att några människor skulle kunna få en matbit innan dagens slut och jag hade fått en hel del gåvor tillbaka i form av insikter. När jag satte den hysteriska julhandlingen som pågick innanför köpcentrets väl utsmyckade dörrar i relation till de våta, hemlösa människor jag mött på gatan utanför, kändes det bara så jävla sjukt. Någonstans mitt i allt detta hade jag tappat bort mig själv, men jag hade fortsatt att gå. Egentligen inte så mycket för att jag ville som för att jag kände att jag var tvungen. Jag behövde göra något rätt en liten stund - och jag behövde glömma den där förbannade tröjan.
Amina Tayebi 2016
|
|
|
|
