oändlig nåd 3 |
Kvävd
Viskar ut
Oändlig nåd
Med bruten
röst
Klamrar fast
Mig vid
Ett hopp om
Någon
Som är så
Mycket starkare
Än jag någonsin
Kan bli
Oändlig nåd,
Mig Herren gav,
Och än idag mig ger
Räknar pillrena
Undrar om
Jag kanske
Tagit för många,
Förstår inte
varför färgerna
Är så mörka idag,
Som att världen sörjer
Påminner mig
Om att jag faktiskt
Kanske är värd
Något
I Guds ögon,
Fast jag kan
Inte känna det
Jag vilsen var,
Jag kommit hem;
Var blind
Men nu jag ser
Jag Reser mig från
Sängen,
Sätter mig i soffan
Orkeslös
När sipprade den ut?
Fyll mig
Såna här dagar
Kvävs jag av
Något som jag
Inte förstår,
Allt är okej,
Så varför är
Jag ...
Vad är jag?
Tom?
Eller överfull av
Sorg?
Guds nåd jag skälvde inför den,
men sedan gav den ro,
Och aldrig var den större än,
Den dag jag kom till tro.
Jag kom ur tvivel, mörka djup,
Ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu,
Skall bära ända fram.
Guds löften ger vår längtan svar,
Som klippan är Hans ord,
Ej bättre sköld och skydd jag har,
I himmel och på jord.
|
|
|
|
