På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn
Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk
visa alla   skicka in   forum   bloggar  medlemmar   bli medlem   logga in

Noveller

like puzzle pieces in your hand; [del 12]
Aaron låg raklång i soffan och tittade upp i taket. Han hade ringt Lily inte en, utan tre gånger, utan att få något svar och en känsla likt panik började stiga i hans bröst. Till en början hade han försökt släta över det hela och som alltid tänkt att det nog löste sig om han ignorerade problemet tillräckligt länge. Efter en timme hade han insett att det var idioti. Han hade kysst Set. Han hade kysst emopojken han varit rädd att uppmuntra. Allt han tänkt efter att ha pratat med Jake, allt det där sunda om att han fick ta allt som det kom och att han ville finnas där för pojken, kändes som nonsens nu.
När det äntligen började vibrera i mobilen satte han sig snabbt upp och tryckte den mot örat.
”Hallå.”
”Hej. Vad är det som händer?” Lily lät bekymrad.
”Alltså… jag måste snacka med någon. Det är nog bäst om du kommer hit.” Aaron lutade sig fram och gned handen över pannan. Det var inte svårt att säga vad som hänt, men ändå tog det emot något fruktansvärt.
”Allvarligt, Aaron, har det hänt något?”
”Nej. Eller jo, men alltså… det är lugnt egentligen. Kom bara hit.”
”Jag kommer så fort jag kan. Bäst för dig att du inte hittat på någon skit bara.”
”Mm. Ses.” Aaron klickade henne innan hon hann svara, och kastade ifrån sig mobilen som om det skulle kunna lösa något av hans problem. Han önskade att den exploderat när den studsade mot soffdynan.
Han började undra om det verkligen varit klokt att be Lily komma över, för med tanke på vad han sagt skulle hon inte ge honom något annat val än att berätta. Det bubblade av oro i hans mage och han var så rastlös att han gick från fönster till fönster för att se om Lily var på ingång. Efter bara någon minut såg han hennes ljusa hår, men istället för att lugna honom rörde det bara om ännu snabbare i hans mage. Var det såhär det skulle behöva vara?
”Hej”, sa Lily, nästan frågande, när Aaron öppnat dörren för henne. Hon var inte dum, den flickan, men för första gången på länge verkade det som att hon inte förstod alls vad det var som rörde sig i Aarons huvud. Hon satte ner väskan bredvid sina skor och korsade armarna över bröstet. ”Nu får du hemskt gärna berätta vad det är som hänt, för jag blir inte klok på dig. Tre gånger? Du ringer aldrig tre gånger.”
”Alltså, det…” Aaron tystnade innan han ens försökt. Han ryckte på axlarna och gjorde en gest mot vardagsrummet. Lily lät honom gå först.
”Kom igen, Aaron.” Lily slog sig ner i fåtöljen precis som hon brukade, och Aaron tog plats i soffan. Han vågade inte se på henne. ”Du kan inte säga att jag ska komma och sen inte säga någonting.”
”Men lugna dig”, muttrade Aaron. ”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag fuckade upp rejält.”
”Med vad? Med Set?”
”Mm.” Aaron gned handen över ögonen igen. Så fort hon sagt hans namn kändes det som något hemskt och väldigt starkt flammat upp i hans bröstkorg. Kanske var det skam. Ibland hatade han att Lily förstod så mycket. Ibland kunde han se henne som en know-it-all, som någon jävla tankeläsare, men just nu önskade han att hon kunnat läsa tankar på riktigt. Så att han sluppit berätta.
När han slutligen såg åt hennes håll såg hon på honom med rynkad panna, som om hon inte var säker på vad hon skulle tro, eller säga. Aaron förstod henne.
”Vad har du gjort?” frågade hon lågt. ”Råkade du göra honom ledsen?”
”Nej, inte så. Vi fikade bara på stan och så följde han med hem och spelade, så när han skulle gå så… jag vet inte vad jag höll på med. Jag skulle bara säga hejdå och så råkade jag kyssa honom.”
”Du… råkade?”
”Ja.”
”Du råkade kyssa honom?”
”Ja, jag råkade kyssa honom.” Aaron började bli irriterad. Mest av allt var han arg på sig själv, stressad, och Lilys förebrående röst fick det att klia i hans kropp. Han drog upp benen i soffan och stödde fötterna mot soffbordet. ”Det var inte som att jag gått runt och tänkt på att jag ska göra det. Han såg upp på mig och jag bara gjorde det.”
”Tanken har inte slagit dig att du kanske gillar honom?” Lily tittade på honom med en blick som lika gärna kunde ha gett henne ett stort frågetecken över huvudet.
”Men lägg av.” Aaron rynkade pannan. ”Vad fan snackar du om?”
”Varför skulle du annars kyssa honom? Du fattar väl att du inte kan ha samma jargong med honom som med Jake?”
”Tror du jag är dum i huvudet eller?” fnös Aaron och satte sig plötsligt upprätt i soffan. ”Det är klart jag fattar att han inte är som Jake. Jag känner inget sånt för honom, han är bara ett litet jävla emo.”
”Ja, jag börjar faktiskt överväga om du är dum i huvudet, Aaron. Om du nu inte gillar honom så borde du väl fatta att du inte kan kyssa honom?”
”Tror du jag ringde dig för att du skulle komma hit och skälla på mig eller? Jag fattar väl för fan att det var dumt gjort, det var därför jag ville ha din hjälp, inte för att du skulle komma och leka någon jävla mamma”, spottade Aaron, mycket medveten om att allt som kom ur hans mun var bullshit, men ändå tycktes det fortsätta. ”Vad fan är det för fel på dig?”
”Det är fan inte synd om dig!” Lilys röst steg, och hon reste sig så plötsligt att Aaron var nära att rygga tillbaka. ”Han är femton år, Aaron. Det är du som måste vara vuxen och ta ansvar för vad fan du håller på med. Du kan inte råka kyssa honom och sen komma och grina till mig för att han kanske blev kär i dig. Du är äldre, du är snygg, du är snäll med honom och han ser upp så sjukt mycket till dig. Du visste redan från början att han kanske skulle börja gilla dig, så du kan inte låtsas som att du bara råkat kyssa honom. Kom inte och ta ut din ilska på mig för att det är du som betett dig som en jävla unge.”
Aaron flackade blicken över hennes ansikte. Han var på tok för stött för att kunna svara, och han skämdes för mycket för att ens veta vad han skulle säga.
Lily försvann ut ur rummet med snabba steg och Aaron väntade sig att höra ytterdörren smälla igen när som helst. Istället hörde han kranen i köket och smällar från skåpsluckorna, innan Lily en stund senare kom tillbaka. Hon hade ett glas vatten i handen, så kallt att det immade om hennes fingrar. Hon satte sig i fåtöljen igen och lutade sig tillbaka med hårt spänd käke.
”Om inte du kan prata moget med mig nu så går jag hem.”
”Mm”, sa Aaron lågt. Besegrad, visste de båda om, men han vägrade se upp från mattan.
Det var tyst en ganska lång stund innan han började skruva på sig på soffdynan. Lily satt kvar med ögonbrynen lätt höjda och blicken fäst på honom, iskall. Som någon jävla järnlady.
”Jag förstår att du är upprörd”, sa hon lågt. ”Det blev inte som du tänkt dig.”
”Det blev det verkligen inte.” Aarons axlar sjönk sakta, från sitt spända läge till ett uppgivet. Tydligen fick det Lily att mjukna lite.
”Jag förstår om du blir arg på mig när jag säger det, men är du verkligen säker? Jag menar inte att du måste vara kär i Set, men om du inte tyckt om honom hade väl inte tanken ens kommit upp?”
”Jag vet inte. Jag vet fan ingenting, jag har aldrig tänkt på honom på det sättet.”
”Men..?”
”Det har bara känts jobbigt att han kommer vilja… vara med mig. Jag vill väl vara snäll mot honom för han har ju ingen annan, men jag vill typ ta avstånd. Är väl rädd att han ska bli klängig.” Aaron sneglade mot Lily, som svagt krökte på munnen. Han insåg hur idiotisk han lät när han sa det. Mardrömmen var om Set blev för klängig, och det löste han genom att kyssa honom.
”Du har verkligen fuckat upp det.”
”Skoja inte”, muttrade han. ”Alltså… han är söt. Jag blir irriterad för ibland är han så jävla lame och nervös och det stör mig som fan. Men sen ibland så är han ganska gullig och det var han när han skulle gå hem, så jag… tänkte mig inte för.”
”Okej. Alltså… ja, jag vet inte vad jag skulle ha gjort i din sits. Du måste ju prata med honom i alla fall.”
”Måste jag?” stönade Aaron. Han visste såklart att han måste, men det kändes som pesten, just nu. Det kröp i hans kropp bara han tänkte på att Lily sagt att han måste gilla Set. Om han inte tog tag i att snacka med honom skulle han kunna få för sig vad som helst, och det skulle inte vara någon annans fel än just Aarons.
”Du måste.” Lily ställde ifrån sig glaset på soffbordet och lutade armbågarna mot sina knän. Hon verkade fundera en stund, men skakade sedan på huvudet. ”Jag vet inte hur du ska lösa det, men jag vill att du löser det. För om du låter det vara kommer han gå under. Du förstår det, va?”
”Jo. Tyvärr.” Aaron strök sakta handen genom sitt hår. Att ignorera problemet skulle i det här fallet leda till en katastrof, och det kunde inte ens han stå för. Med tanke på hur ömtålig Set var skulle han kanske aldrig bli sig själv igen om Aaron tog första bästa utväg ut ur hans liv. ”Det här är typ det värsta jag kunnat göra.”
”Ja. Det är det.”

Klockan måste ha varit elva när Lily slutligen gick hem. Det hade tagit emot, och det hade tagit emot fruktansvärt mycket, men efter att ha pratat med henne kände han sig i alla fall lite klarare i huvudet. Paniken hade lagt sig, men han började inse mer och mer hur mycket av en idiot han varit. Efter alla omständigheter hade han fattat tycke för Set, men han var inte intresserad av honom. Inte på det sättet. Det var vad Lily lyckats få ur honom, och det var vad som fått honom att råka kliva över gränsen och skaka om allting.
Aaron borstade tänderna och tog sedan en dusch i så hett vatten att badrummet fylldes av imma. Han kände sig helt slut efter att ha pratat så länge, och efter att ha tänkt så mycket, men ändå kunde han inte slappna av. Det varma vattnet hade gjort hans kropp tung och trög. Allting tydde på att det skulle bli skönt att lägga sig i sängen, men det gick inte att sluta vrida sig.
Innan han träffat Set hade allting varit enkelt. Det största problemet han haft hade varit att stå ut med den dagliga tristessen. Att hitta något att fylla dagarna med när alla hans vänner gick i skolan. Delvis önskade han att han låtit Sets bok ligga, att han låtit allting med honom vara orört och ifred. Allting han tänkt om att han ville hjälpa till, att han kanske kunde bidra med något, ville han bara fnysa åt nu. Det var idioti. Allt han gjort var att göra saker och ting mer komplicerade.
Det var så tyst i lägenheten att det gick att höra klockan ticka från köket. Aaron såg upp i taket utan att riktigt se, och utan att riktigt tänka. Något han inte ville erkänna var att det tagit hårt på honom hur arg Lily blivit. Att det varit så enkelt för henne att se vad Set kände, och att hon bara antagit att han känt något också. ”Varför skulle du annars kyssa honom?”
Ja, varför skulle han? För att han distraherats av hans läppar hela kvällen? För att han råkat tänka barnförbjudna tankar om dem många kvällar innan dess?
Aaron pressade ner ansiktet i kudden och slöt ögonen. Mest av allt var han arg för att Lily alltid hade rätt.

Sets dagbok
Herregud



*
det här den första av delarna jag skrivit efter pausen, och jag satt länge och funderade på om den var lika bra som resten, men jag bestämde mig för att det största hindret förmodligen är jag själv.
kommentarer uppskattas, osv.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 27 nov 16 - 14:24
Alltså.. ja... ja... Aaron *skakar på huvudet*

Jag älskar hur bra du gör deras tjafs. Dialogen mellan dem är är väldigt trovärdig och det märks hur bra kompisar de ändå är.
Älskar Lily rakt igenom, hon är verkligen vad Arron behöver som säger precis vad som behöver sägas rakt i ansiktet till honom.
ilenna - 27 nov 16 - 04:34
som jag sa älskade jag aarons ´”Ja, jag råkade kyssa honom.” eftersom man verkligen såg och hörde irritationen haha. och alltså hela delen med honom och lily! varenda replik hon hade var klockren, och aarons ´mm´ och att han blir besvärad och tjurig men ändå fattar när det är läge att lyssna på sin vän >:D hon är så cool hela lily :D
och en till favorit haha: ”Ja, jag börjar faktiskt överväga om du är dum i huvudet, Aaron.
svamligt och allt sånt där; men kapitlet var asbra och du behöver inte alls fundera på om det lever upp till standarden på dom tidigare kapitlen för det gör det! <3

Skriven av
arbok
27 nov 16 - 04:02
(Har blivit läst 537 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk

Beskrivande ord





Dikta.se | Hem | Hjälp | Villkor och info om cookies