bara ett ord kan sätta eld på en skog |
jag brukar ha svårt för att skriva korta oneshots. den här kanske blev För kort istället. i vilket fall skulle jag bli väldigt glad av att få höra några ord utav er som möjligtvis känner för att läsa.
- Bara ett ord kan sätta eld på en skog
Alexander lyckades efter en stunds trasslande räta ut hörsnäckorna och snart var det Håkan Hellströms personliga och genomtänka ord som fyllde hans öron. Tusen gånger bättre än hans egna tankar som till och med hade lyckats överrösta fiskmåsarnas nervpåfrestande skratt.
Det var fortfarande varmt ute och solens strålar matchade egentligen inte hans svarta klädval som sög åt sig av den där värmen som en törstig blomma i öknen skulle ha gjort av regn. Jeansen var tighta men med hål för båda knäna, skjortan smal och kavajen nyinköpt sedan två veckor tillbaks. Den lilla kontrasten från det mörka stod den vinröda flugan och näsduken i bröstfickan för. Och hans hår då förstås; ett blont halvlångt och halvlockigt hårsvall men som så ofta var bakåtdraget i en knut.
Hamnen låg ovanligt stilla, nu när inga båtar var på väg att lägga till eller åka ut. Inga fiskare syntes till heller. Knappt femton minuter bort var det dock allt annat än lugnt; en kvart bort festade fortfarande hans klasskompisar. Fastän klassen egentligen hade upplösts tidigare idag. Snart skulle dom befinna sig på olika platser runt om i Sverige, några med färdiga planer, andra med avsikten att låta spontaniteten leda dom vidare. Men just ikväll sköt dom tankar på framtid, jobb, resor, familj, plugg, krav, ansvar, vuxenliv och äventyr åt sidan för att bara vara den där klassen en sista gång. Med musik, för mycket dricka, dans, skratt, säkert en del gråt och löften om att dom skulle fortsätta hålla kontakten, att dom skulle ses allihop igen, åtminstone några stycken, i alla fall dom där fem som hängt mest ihop. Och så vidare. En sista kväll där på Västkusten innan det var dags för den där friheten dom hade längtat efter.
Alexander hade haft precis samma mål för kvällen. Musik, dans, skratt och allt det där. Vad han inte hade haft som mål var att låta några – förvisso väl valda – ord släppas ut mellan hans läppar. Läppar som för övrigt fått upp något slags töntigt hopp om att dom skulle få smaka på dom där lite fylligare mitt emot. Kanske var det den gemensamma ganska naiva känslan som fått även honom att tappa taget för en stund, att tro att allt skulle lösa sig, att dom var odödliga, att allt bara kunde gå uppåt härifrån.
Vad han inte hade väntat sig var en flackande blick och tänder som inte var hans som bet tag i den fylliga underläppen. Det låga ’Alexander..’ hade varit totalt onödigt. Han hade förstått av blicken. Han hade förstått av bitandet i läppen. Han hade inte behövt höra sitt namn också.
Efter att ha låtit fötterna fortsätta gå längs kullstenarna en bit till satte han sig istället ner på kanten ovanför hamnen och lät benen hänga där ovanför det mörkt glittrande vattnet. Den ljusa himlen hade långsamt börjat skifta i lila och orange men mobilens siffror som visade 01:30 hade lika gärna kunnat säga 13:30. Dom vackra färgerna och det redan nämnda lugnet fick honom att le svagt och det kändes inte ens som att hela världen rasat. Sådär som känslan skulle ha beskrivits om han varit huvudpersonen i en ungdomsbok. En bok med en snirklig text på ryggen i ett försök att sticka ut från alla andra. Känslan hade kunnat vara bättre; lika bubblande och förväntansfull som den varit innan han chansat, hoppats och egentligen inte tänkt alls när han sagt dom där orden. Men det var inget mörker som hade tagit över och skapat tankar om att kasta sig ner i vattnet för att världen plötsligt var alldeles för hemsk. Han kände sig nog mest tom. Kanske lite besviken. Under det där senaste året hade han nog ändå undermedvetet hoppats. Att om han någon gång bestämde sig för att nämna något om känslorna som sakta men säkert blivit allt starkare – som gått från vänskap till ännu något mer – så fanns chansen att det skulle vara besvarat.
Han hade aldrig tänkt nämna det – kanske just för att han innerst inne hade velat behålla det naiva hoppet. Totalt onödigt.
Dom hade funnit varandra nästan på en gång. Den där första skoldagen. Vilsna, bortkomna och samtidigt lika envisa om att inte erkänna det. Begreppet bästisar som man senast använt på mellanstadiet hade gjort en comeback även om just det ordet inte hade nämnts högt. Deras vänskap hade känts så naturlig och självklar – som att dom känt varandra tidigare och bara varit ifrån varann några år för att sedan återförenats igen. Dom hade hunnit med så mycket under dom där tre åren; den första terminen i skolan när målet varit att lära känna så många treor som möjligt för att förhoppningsvis bli inbjudna på några fester, osäkerhet, nya kompisar, skolkande. Dom hade åkt på konserter tillsammans, besökt Alexanders släkt i Skåne och festat under Båstadveckan mest för att få garva åt hur patetiska alla brats var. Dom hade tagit tag i skolan på riktigt och någonstans på vägen mognat. Dom hade pratat om allt och ännu mer. Dom hade bråkat, dom hade blivit sams, dom hade bara varit; sådär som det hade varit från allra första början.
Och nu visste han inte. Var dom fortfarande ’bara sådär som dom alltid varit’? Skulle Alexander vara okej med det?
Det skulle han. Det var inte hela världen. Han hade bara velat komma ifrån allt en liten stund. Ifrån skratten, musiken och den där bubblan som fortfarande omslöt dom ute på udden.
Håkans ord fick verkligheten att kännas verklig igen och den var helt klart splittrad.
Det var en utav alla fiskmåsar som var tyst. Det var i alla fall vad han kunde konstatera efter pinsamt många minuter av fiskmåsstuderande. Varför dom alla hade valt just den där yachten att landa på hade han dock inte listat ut än. Om han fortfarande kände sig planlös efter att sommaren var slut kanske han kunde bli fågelskådare..
”Alex..?!”
Han såg sig snabbt om över axeln och lika splittrad som verkligheten kändes; lika splittrade kändes hans känslor när det var hans bästa kompis som kom gående där på stenplattorna. Vita låga tygskor som hade fått ersätta dom svarta glansiga skorna från tidigare under dagen. Jeansen var lika tighta och svarta som Alexanders men matchades med en betydligt ljusare skjorta i vitt, lite öppen i halsen nu och flugan lossad. Kavajen höll han i handen. Alexander hade nyss tagit av sig sin egen och lagt den i en hög bredvid sig.
”Shit vad jag letat efter dig!” flinade Hampe till och strök en hand genom det sandbruna håret som redan hunnit börjat blekas av den tidiga sommarsolen. Det vanligtvis bekymmerslösa leendet dröjde sig dock inte kvar lika länge som det brukade och dom där orden Alexander yttrat låg med ens mellan dom igen.
Han kunde inte ta tillbaks dom.
”Sa ju att jag skulle gå ner mot vattnet”, log Alexander lätt och strök själv en hand över håret fastän knuten gjorde sitt jobb.
”Jamen.. Det finns mycket vatten ju”, log Hampe igen och bet tag i läppen i ungefär en sekund innan han lika snabbt släppte den och istället satte sig ner bredvid honom. Dinglandes med benen och blicken ned mot vattnet.
Alexander satt tyst med hoppet om att just tystnaden var bättre än ord just då. I hans öron sjöng fortfarande Håkan.
Med en del vridande och ännu mer envishet lyckades han få fram cigarettpaket och tändare ur den tighta jeansfickan och blåste strax ut ett moln som fick segla iväg över havet. Han räckte över det knöliga paketet mot Hampe.
”Håkan?” frågade han och Alexander såg hans blick från sidan efter att han själv andats ut ett rökmoln.
”Alltid”, log han snett.
Hampe var ungefär så långt ifrån ett Håkanfan man kunde komma, ändå hade han när Alexander fyllt år senast köpt biljetter till Stockholmskonserten. Alexander hade redan köpt biljetter till Ullevi – ställt larmet fyra timmar innan biljettsläppet bara för att vara säker på att han inte skulle sova över – men hade ju som alla andra hardcorefan helst velat gå på alla konserter som skulle hållas. Vilket Hampe såklart hade vetat. Hampe som inte ställt larmet på 05.00 utan suttit uppe hela natten. ’Jag hänger väl på och ser om mr hellström kan omvända mig till ett fan’, hade han sagt och tre veckor senare köat tillsammans med Alexander utanför Stadion i tolv timmar. Han hade inte blivit omvänd, men det hade varit en av Alexanders bästa kvällar och Hampe hade sagt att den fascinerande – sektliknande - stämningen helt klart hade varit värd att upplevas. ’Och att se ditt töntigt lyckliga leende.’
”Har dom någon slags fiskfest där borta eller?” Hampe nickade mot fiskmåssamlingen och Alexander kunde inte hålla tillbaks ett flin.
”Satt också och funderade på det nyss. Han längst ut där, med lite mörkare vingar än dom andra, är den enda som är tyst.”
”Hur länge har du suttit här egentligen..?”
”För länge kanske. Men han kanske åt en för stor fisk så att han egentligen sitter där och är på väg att kvävas. Och ingen märker något liksom.”
”Okej; för länge. Helt klart”, skrattade Hampe till. Det där skrattet Alexander alltid hade tyckt om men som han först senare insett att han verkligen tyckte om.
”Jag blev skraj.”
”Va?”
”Jag blev skraj”, sa Hampe igen och ryckte på axlarna med ett svagt leende. Han såg på Alexander innan blicken istället riktades ner mot vattnet och dom vita skorna. ”Du har alltid varit den modigare. Eller den som i alla fall tar allt ganska så coolt och chill. Och jag blev rädd vad det här skulle göra med oss. Du vet.. oss; som kompisar.”
Alexander nickade. Leende. ”Jag fattar.” Han gjorde verkligen det. Hur förjävligt det än kändes nu så förstod han. ”Ledsen att jag.. för jag antar att jag sabbat det lite nu? Jag menar; jag skulle inte ha några problem att fortsätta som vanligt, du är ju fortfarande Hampe för mig. Men jag fattar om det inte känns så för dig, att du inte bara kan låtsas som ingenting. Men jag kan ju inte direkt ta tillbaks det nu.”
Alexander skulle ha kunnat göra ett försök med att skjuta undan dom där lite för starka känslorna, dom som överskred gränsen för vad man kände för en kompis. För det var precis som han sa; Hampe skulle fortfarande vara Hampe för honom. Den viktigaste personen han hade. Och i allra bästa fall hade Alexander kunnat få fortsätta vara samma Alex för honom. Men orden skulle göra sig påminda, dom som han sagt på festen den där natten på udden när allt hade känts enkelt och okomplicerat och som att dom var odödliga, och dom skulle inte kunna vara dom vanliga Hampe och Alex. Fastän han försökt intala sig att inte hela världen hade rasat så kändes det lite så innerst inne. Han ville inte att personen som varit en sådan självklarhet för honom dom senaste tre åren skulle bli till någonting annat. Någon som han hälsade på men som han inte slängde en flinande arm om. Någon som han kanske hördes på sms med ibland men som han inte ringde upp det första han gjorde när något hänt. Eller inte hänt. Eller bara för att snacka. Någon som han skulle tänka tillbaks på och som varit. Istället för är.
”Fast grejen är att du inte förstörde något.. för att jag..”
Det blev väldigt tyst och Alexander väntade med tystnaden.
”Vad Hampe..?” sa han med ett lite osäkert leende när den andre inte hade fortsatt.
”Alexander..”
Det var bara hans namn igen. Men det sa så väldigt, väldigt mycket mer än på festen tjugo minuter bort. Då hade ordet inte haft lika mycket effekt eftersom så mycket annat redan hade gjort jobbet före. Nu hade inte någonting hunnit avslöjats i hans blick, det var inget bitande i läppen. Men hans låga ’Alexander’ sa allt.
Ett ord som fungerade som en gnista, en flamma. Ett ord som satte en hel skog i brand i hans bröst.
|
| Kommentarer | | arbok - 27 nov 16 - 01:30 | vet att jag sagt det förut, men jag står fast vid att jag gillar kortare texter som bara är små ögonblick. tycker den här var i bra längd. gillar att det liksom var lite "efteråt" och inte i själva ögonblicket då allt avslöjas och blir kaos. den var stillsam på något vis. ~
(för övrigt är det kul att du börjat lägga upp lite igen. vill gärna läsa mer så hoppas att skrivpeppen håller i sig!) | | Vapor - 24 nov 16 - 17:05 | Har smugit och läst några av dina gamla oneshots förut och kul att läsa nytt från dig. :3
Det är en fin scen du beskriver och gillar att du lämnat slutet lite öppet. Så en själv får fundera på vad som egentligen händer sedan. |
|
|
|
