bokstäver: nostalgin hos en kräfta |
en liten text jag fann när jag gick igenom mitt usb.
skriven för min egen skull, i september 2015, om mina största svagheter nostalgi och sentimentalitet. känns på sätt och vis fel att lägga den som en novell, men om jag skulle skriva något liknande igen så tror jag att jag gör en liten serie.
*
jag har varit här förut.
i över tio år har jag gått de har gatorna hem från skolan. jag har tagit bussen från stationen över åsen och till ett gymnasium på annan ort. jag har sett samhall, bibliotek, skog, skog, trafik, åkrar och hus där vänner bott.
lägenheten luktar som den gjorde för tre år sedan, men då kände jag ingen rök. nu luktar allt som ett paket röda prince. hård förpackning.
i min garderob finns en tröja jag haft sedan jag var fem år gammal. jag knöt den som en mantel, lekte superhjälte, och när jag var trött sov jag i den. nu är jag tjugotvå och bär den när jag gör morgonte och smörgås.
i flera veckor har jag längtat av nostalgi. tänkt på skogen jag gått, sprungit, orienterat i. tänkt på mitt gamla rum vars väggar var fullt av planscher av favoritband och teckningar, biljetter, små gåvor jag fått från vänner.
när jag är här igen så känns mitt bröst mjukt. jag nosar på de få plaggen som ligger kvar i min garderob. jag hittar en älskad nalle och kramar den innan jag ska sova i min gamla säng.
jag är glad att vara tillbaka men för varje dag jag stannar och för varje kväll jag går för att lägga mig på min hårda madrass inser jag varför jag varit så ledsen. min by är död. den är grå och fuktig, tom. allt som finns att göra är att söka bland hyllorna inne på ica. när jag är klar där, vad finns då att göra?
jag minns tunga dagar i gymnasiet när jag låg vaken för jag ville inte det skulle bli morgon.
jag minns rakblad i en ask tillsammans med en brosch av en grön fjäril.
jag minns den malande, tunga känslan som kallades grå.
min lilla by jag växt upp i gjorde mig sjuk. den gjorde mig grå in på bara skinnet.
när jag står här igen så saknar jag. jag inser att nostalgin jag känner inte är en längtan tillbaka, utan bara känslan av att slutligen förstå att det är bättre nu.
jag går i skogen. jag minns träden och jag ser dem, men det är inte samma sak. mitt bröst värker och jag vet inte varför jag känner sådan sentimentalitet.
jag åker hem. jag stannar där i ett halvår och kanske mer, innan jag börjar tanka på flickrummet med alla nallar och planscher och det gamla sköljmedlet i garderoben. jag börjar sakna.
när jag kommer tillbaka inser jag varför jag mådde så dåligt for tre, fyra, kanske fem år sedan.
och jag åker hem igen.
|
| Kommentarer | | Vapor - 23 nov 16 - 00:51 | Fint skrivet!
Har inget mer att skriva för detta är så personligt och vill bara ge dig en kram. <3 | | ilenna - 19 nov 16 - 10:52 | | vad fint beskrivet, sådär att det gör lite ont själv för att man lite förstår men ändå vet att man inte helt gör det. |
|
|
|
