[M/M] - Tagning: del ett |
Operation: return from the dead
-
- Oktober , 2016 -
"Hej, vill du vara en del av vårt gymnasiearbete? ... Inte? Okej, tack ändå!"


"Hej du, får vi ställa några frågor om mobbning i skolan? Nä? Ah okej, ha en fin dag!"
"... ett par träffar bara, du säger precis så mycket som du själv är bekväm med. Är det ett ja? Toppen! Skriv upp dig på listan så hör vi av oss!" 

"Men du behöver inte vara med i bild. Vi klipper bara in din röst, du kan vara anonym. Låter inte det bra?" 


"Hej, vill du vara en del av vårt gymnasiearbete?"
"Du, förresten", Leonard samlade ihop namnlistorna medan David plockade ner informationsbordet. Tre elever hade skrivit upp sig, till slut. Nästa vecka hoppades de på att nå det dubbla. "Jag har kikat på lite olika appar, men jag tror det är bäst om vi använder videokameran så mycket det bara går. Det känns så oseriöst om vi har iPads."
"Leo, jag är ditt snygga bihang, jag har inga synpunkter på filmen så länge ljudet blir bra, okej?"
Leo skrattade och knuffade till honom när han gick förbi. Han var glad att det var David som gjorde gymnasiearbetet med honom, han kunde det där med ljud och de hade liknande estetik. De var ett bra team, helt enkelt.
"Men då ses vi på torsdag?" David hade redan hunnit samlat ihop sina grejer och drog mössan över huvudet. "Jag måste skynda, jag ska försöka hinna ikapp Maja innan dansen börjar." 
Leo nickade bara och viftade bort honom.
David och Maja. Det lyckliga paret sedan juli månad. Det lyckliga, hopplöst förälskade paret. David nästan dansade ut genom ytterdörren och det var lögn om Leo sade att han inte var avundsjuk. Han var snart 18 år gammal och hade aldrig någonsin haft ett förhållande. Inget som räknades, i alla fall.
Han slängde ner det sista i ryggsäcken och lindade halsduken runt halsen, korridoren började återigen fyllas med elever och det var dags att röra på sig.
"DaVinci!" Någon drog tag i hans väska och Leonard snubblade till, följt av ett skratt och en vänskaplig dunk i ryggen. Eller, det var i alla fall menat som vänskapligt. Leo hade aldrig förstått det där med manliga dunkar i ryggen som vänskapsförklaringar. "Hur går det med gymnasiearbetet? Hörde du att vi får anordna vårens terrängtävling? Det ska bli asnice!" 

Niklas. En lång, rödblond kille med fräknar över hela ansiktet. Han var den enda som Leo hade med sig från högstadiet. De gick inte i samma klass längre, men tisdagar var spinningdagar på Friskis och Svettis och då försökte de alltid att samåka.
Niklas var den som under årskurs åtta fick Leo att inse att han var bisexuell - det var såklart ingenting som Niklas visste om och det var inte heller något som Leo någonsin skulle dela med sig av, men så var det.

"Jaså, majoren gick med på det?" Mer än så behövde han inte säga för att få Niklas att fortsätta sin utläggning om hur terrängtävlingen skulle bli vårterminens absoluta höjdpunkt. För skolans löpare, det vill säga.
Niklas och Leo gick tillsammans till hållplatsen, det var fullt av elever runtom dem och Leos blick började vandra. Han undrade vad de tänkte på. Vart de skulle någonstans. Om de bar på en historia som bara väntade på att filmas. Blicken fastnade vid ett mörkt, okammat rufs och ett leende som fick hans hjärta att tappa bort sig. Glömma takten. Så var det alltid, så fort han såg honom.
Julian.
Leo visste att blicken inte fick dröja allt för länge vid den andra killen. Trots att Julian var homosexuell och ute. Eller, kanske var det just därför? Julians gröna ögon såg rätt in i Leos gråa. Leendet på Julians läppar växte och Leos kinder brände. Så som de alltid gjorde. En blinkning. Leo räknade till sex innan han vände bort blicken. 

Julian var homosexuell, ute och flörtade jämt med allt och alla. Leonard var bisexuell och inte riktigt ute, bara lite, och han kunde inte flörta om så livet hängde på det.
Han undrade, vad Julian hade för historia.
Vad tror ni? Jag har så många planer, för dessa grabbar. Om ni bara visste..
|
| Kommentarer | | ilenna - 2 nov 16 - 16:57 | åh. precis som jag skrev så är jag väldigt säker på att jag kommer crusha på minst en av dina karaktärer - som alltid haha. och du skriver så bra - varenda mening känns så genomtänkt och det är det som jag verkligen gillar med dina texter. vissa formuleringar känns nästan som poesi och jag tycker att det är jättefint! (och det är verkligen en komplimang när det kommer från någon som inte alls gillar poesi haha.)
* liten petgrej bara, tror att du skrivit fel namn i första stycket :D daniel istället för david? | | arbok - 30 okt 16 - 02:39 | | Jag trodde jag skulle vara ensam kvar på dikta men kul att se ett användarnamn jag känner igen! Blev nyfiken, så var tvungen att läsa. Tycker du har ett bra språk, så jag ska läsa vidare när du lägger upp nästa del ~ |
|
|
|
