På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn
Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk
visa alla   skicka in   forum   bloggar  medlemmar   bli medlem   logga in

Noveller

like puzzle pieces in your hand; [del 11]
När det hade blivit bestämt att de skulle ses klockan ett dagen därpå hade Aaron i sin tystnad undrat om inte Set hade skola att gå till. Själv hade han visserligen inte skött skolan perfekt, men en aning fördomsfullt hade han antagit att en liten plupp som Set var duktig. Kanske lite nördig till och med, så att coolkillarna i klassen mobbade honom för att han var en pluggis.
Uppenbarligen hade han haft fel, för pojken kom gående över torget några minuter efter tolv och höjde blygt handen åt honom. Aaron satt på en bänk utanför Hemköp, och ända sedan han fått syn på Set hade han betraktat honom med granskande blick. Håret hade blivit så mycket bättre sedan han klippt honom. Han hade en ljusgrå mössa på sig och en långärmad svartvitrandig tröja, och såg om möjligt ännu mer emo ut nu än vad han gjort tidigare. Nu hade han dock konverterat till den sortens emo Aaron hellre beblandade sig med.
”Hej”, log Set och stannade några steg ifrån bänken. ”Har du väntat länge?”
”Kom nyss hit.” Så fort Aaron rest sig tog den skavande känslan plats i hans bröst. Han ville inte påstå att han var nervös, men att gå på stan med Set var en helt annan sak än att gå på stan med Lily. Det var olikt honom att känna sig så obekväm med någon som han träffat förut, men det måste vara Sets egen osäkerhet som smittade av sig. Med en harkling gjorde han en gest uppför gatan. ”Jag tänkte, vill du fika eller gå på stan eller..?”
Ӂh, det spelar ingen roll för mig”, svarade Set med en liten huvudskakning. ”Kanske fika?”
”Vi kan gå till Waynes.”
”Mm.”
I vanlig ordning sades inte mycket under tiden de gick. Det var varken långt till Waynes eller nödvändigt att prata, men Aaron tyckte att stämningen liknade den som hängt mellan dem dagen då han gått till Set för att lämna hans bok. När han klippt Sets hår hade det varit ganska avslappnat och Set hade till och med lett och skrattat några gånger. Nu såg han ungefär lika nervös ut som han gjort när han suttit hopkrupen på parkbänken.
Inne på Waynes var det gott om folk då de kommit just i lunchtider, men de fann ett bord på övervåningen allra längst in i hörnet som var ledigt. Set hade sett så bekymrad ut när han tittat på priserna på de olika kakorna att Aaron betalat innan han hunnit protestera. Kanske var han lite rosa om kinderna när han satte sig ner mitt emot Aaron med en kanelbulle på sitt fat.
Ӏr du ledig idag, eller skolkade du för att träffa mig?” Aaron hällde upp colan i sitt glas och tittade inte upp förrän han hörde ett litet fniss från Sets håll. Kanske att det bara varit en generad utandning.
”Jag ska egentligen vara på lektion”, sa han och drog upp axlarna mot öronen. Utan den alldeles för stora huvtröjan, och svamphåret, såg han ut att ha krympt minst två storlekar. Hans axlar var så små.
”Jag känner mig hedrad.”
”För att jag skolkar?”
”Skolkar för en fika.” Aaron drog på munnen. ”Eller?”
”Jag har skolkat hela veckan”, erkände Set med ett generat leende.
”Jag trodde du var skötsam.”
”Jag har fyrtio procents frånvaro…”
Aaron skrattade till. Det var knappast något att roas utav, att Set inte skötte skolan, men snarare att han haft så fel. Där fick han för sina förutfattade meningar.
”Låter som att du är ganska lik mig på den punkten. Jag hade typ lika hög frånvaro när jag fortfarande gick i skolan”, sa han och tog ett bett av sin chokladboll. Den var torr och smulig och inte alls lika god som han hoppats på.
”Har du tagit studenten?” frågade Set osäkert, och Aaron skakade på huvudet.
”Nej. Hoppade av.”
”Det måste vara skönt att slippa skolan.” Set rörde om i sin stora, blå tekopp med skeden innan han lyfte ur tepåsen. Han hade låtit avundsjuk när han sagt det och Aaron mindes vad han berättat om sin skola. Egentligen hade han inte sagt mycket mer än att han gick ensam, men Aaron var ganska så säker på att hans klass inte var så snälla mot honom.
”Det är skönt”, nickade Aaron. ”Men det blir långtråkigt om dagarna. De flesta jag känner går fortfarande i skolan.”
”Det förstås.” Set drog ner de randiga ärmarna över sina händer och suckade. ”Jag önskar jag kunde slippa just nu i alla fall. Jag skulle vara på möte idag med min mentor egentligen, men jag berättade aldrig för mamma så han kommer säkert ringa och undra varför vi inte kom.”
”För frånvaron?” Aaron rynkade pannan. Han hade också härjat med möten och snack med sin mentor sista halvåret han gått i skolan, men eftersom han fyllt arton hade han sagt fuck you och stuckit, ungefär. Skolan hade aldrig varit något för honom. För en liten femtonåring som Set kunde det inte vara lika lätt att sticka.
”Ja… han har pratat massa med mig och jag har sagt att jag inte vill blanda in mina föräldrar, men det skiter väl han i antar jag.” Set rynkade buttert pannan. ”Så han har ringt typ hundra gånger och mamma bara tjatar men de fattar ju ingenting. Peter- jag menar min mentor, är väl orolig för mig och vill skicka mig till kuratorn men mamma och pappa tror bara jag är trög.”
”Har de sagt det?” Aaron orkade inte ens försöka dölja avsmaken i sin röst. ”Har de sagt att du är trög?”
”Nej, de har väl inte sagt ’du är trög Set’, men de mötena jag faktiskt har gått på så har mamma mest suttit och nickat åt vad Peter sagt och pappa hummar och säger något om att jag bara är en lat tonåring och att det är så det är när man är fjorton.” Set tittade upp på Aaron och strök sin lugg åt sidan. Det såg ut som att reflexen från den gamla, mycket längre luggen, satt kvar. ”Längtar tills jag är arton och kan gå på mina utvecklingssamtal själv.”
”Dina föräldrar kan starta klubb med mina.” Aaron korsade armarna över bröstet. Han pratade hemskt sällan om sina föräldrar och de som känt honom tillräckligt länge visste bättre än att fråga honom om dem. Till Set kändes det mer okej att nämna dem, eftersom hans föräldrar också verkade vara i det skräpigaste laget.
Ӏr dina också dryga?” frågade Set och log ett av sina små, uppgivna leenden.
”Jag pratar knappt med dem. Får pengar av pappa, pratar i telefon en gång i månaden och tvingar mig själv att fira jul med dem ungefär.” Aaron ryckte på axlarna. ”Klarar mig bättre utan dem.”
”Jag gillar mina föräldrar men ibland så…” Set skakade på huvudet, och han behövde inte säga något mer för Aaron förstod. Han hade också varit femton och velat vara ifred fastän han mest av allt bara velat att hans föräldrar skulle bry sig. Tre, nästan fyra år senare, hade han slutat hoppas och bara blivit arg istället. Hur hälsosamt nu det var.

Aaron hade tänkt att de bara skulle ses på stan och sedan skiljas åt när det var dags att äta middag, men efter fikan kändes gallerian inte alls lockande. Eftersom Set varit hemma hos honom två gånger tidigare såg han ingen anledning till att inte ta med honom dit idag också.
Sets nervositet tycktes gå i perioder. Vissa gånger pratade han mer än vad han någonsin gjort förr, medan han i andra nervöst drog i sina ärmar och tittade på sina fötter. Eftersom det var samtalsämnen som var Sets största problem löste Aaron det genom att starta Assassins Creed på sitt Playstation och ge honom kontrollen. Efter att ha dött två gånger i rad gav han dock rodnande tillbaka den till Aaron och nöjde sig med att titta på. För Aaron hade alltid alternativet ”titta på” varit en lösning när han varit ointresserad eller för tankspridd. Set, däremot, tittade på spelet som om det varit en spännande film. Aaron kunde inte låta bli att se på honom då och då i ögonvrån. Han satt med benen uppdragna mot bröstet, tvinnande en liten hårslinga mellan fingrarna. När han koncentrerade sig verkade han glömma att han satt med läpparna lätt särade. Aaron ville tänka att han såg fånig ut, men hans blick dröjde sig kvar och han glömde för en stund av att det var han som spelade. När Set frågande vände blicken åt hans håll låtsades han som ingenting alls, men på insidan brann skammen över vad han just gjort.
När klockan närmade sig halv fyra började Set skruva på sig. Aaron hade tyckt allting gått oväntat bra, från fika till tv-spel, men han måste erkänna att den senaste halvtimmen i soffan känts stelare än vanligt.
”Måste du hem?” frågade han, kanske lite för fort.
”Ja… det är nog bäst”, suckade Set och såg på klockan igen. ”Skolan slutar tre egentligen och om jag ska verka det minsta trovärdig borde jag gå hem. Annars kommer säkert Malin skvallra.”
”Skulle hon göra det?” Aaron pausade spelet och vände blicken till Set med rynkad panna. Han hade som sagt bara träffat Malin några gånger på fester, och visserligen smakat hennes läppar, men han hade inte pratat särskilt mycket med henne. Han blev mer och mer glad för det.
”Skvallra?” Set reste sig ur soffan med ett litet uppgivet skratt. ”Hon brukar alltid göra det. Typ som att pappa skickat henne att vara spion på mig åt dem eller något.”
”Fan vad drygt.”
”Mm.”
Aaron satt kvar i soffan en liten stund efter att Set gått mot hallen. Han låtsades vara intresserad av något i pausmenyn, men i själva verket satt han med pannan i djupa rynkor åt sig själv. Det var han som gjort det stelt den här gången, inte Set. Han fattade inte alls vad han höll på med, men han var glad att Set skulle gå hem innan det blev alltför pinsam stämning. De sneglande blickarna han skänkt honom under tiden han spelat hade varit nog för att han skulle göra sig själv obekväm, och han ville helst inte tänka på det mer.
Han strök handen genom håret och gick ut till hallen med ansiktet åter i neutralt läge. Set tittade upp på honom bakom håret, stod som vanligt dubbelvikt när han knöt prydliga rosetter på sina skosnören. När han rätat upp sig drog han ner de långa ärmarna över händerna, och sedan en gång till. Var han nervös?
”Jag glömde helt bort att ta med din tröja.” Han log svagt, som om han ville be om ursäkt, men Aaron anade att han inte alls var ledsen över att ha glömt den. ”Jag kan ge dig den nästa gång, när vi typ… om vi ses eller så. Eller om du vill ha den så kan jag komma förbi med den typ i morgon.”
”Det är lugnt.” Aaron lutade axeln mot väggen intill dörren och korsade armarna över bröstet. ”Du kan låna den ett tag om du vill.”
”Vad snällt”, log Set blygt. Han verkade ha svårt att bestämma sig för om han skulle gå, eller säga något mer. Det märktes i hans kroppsspråk att han var stressad, men tydligen vägde det inte tungt nog för att han skulle vilja gå än. Aaron bestämde sig för att göra det enklare för honom.
”Det kanske är bäst du går innan Malin… flippar.”
”Ja… jag borde göra det.” Set drog i ärmarna ännu en gång. ”Det var kul att ses.”
”Det var det.” Aaron tog ner armarna från bröstet och gav Set en likadan kram som förra gången. En arm, tänkte inte hålla honom särskilt länge, och inte särskilt hårt. Det var i alla fall vad han avsett när han lutat sig fram. Han kände ett litet andetag mot sin hals, och Sets små händer dröjde sig kvar lite för länge under hans skulderblad. Aaron kände sig varm. Han lutade sig tillbaka för att säga hejdå men hans blick föll till Sets läppar och han tänkte bara på hur röda de var, hur nära han var, och sedan hade han kysst honom.
Set hade uppenbarligen aldrig blivit kysst förr. Hans läppar var syndigt mjuka men han var inte beredd, besvarade inte kyssen heller, utan stelnade och tycktes glömma av att andas. Först när Aaron lutat sig tillbaka drog han efter andan i ett litet flämtande andetag, och först då rann verkligheten tillbaka in i Aaron. Det gick inte att likna Set vid något annat än en rädd kanin. Han la handen mot dörrhandtaget och hans kinder och öron flammade upp i en farligt röd nyans när han backade mot den.
”Jag måste gå”, pressade han fram. ”Hejdå.”
Set slank ut genom dörren så fort att Aaron inte ens hann öppna munnen för att svara. Han hade alltid hatat ursäkten ”det bara hände.” Plötsligt kunde han förstå varför den fanns.




-
waddup. efter att ha låtit del elva ligga och vila i ungefär nio månader kändes det som att det var dags att lägga upp. vill verkligen skriva färdigt den här novellen, så wish me good luck.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 30 okt 16 - 17:26
Lycka till *kastar mer pepp på dig*
Alltså jag sitter här och undrar hur det ska gå med allt. (Hej har ju inte läst första versionen xD)
Aaron är ute på farligt vatten känns det som.
"Utan den alldeles för stora huvtröjan, och svamphåret, såg han ut att ha krympt minst två storlekar..." Alltså mus Set, lillpysen <3
är spänd på fortsättning! :3

Skriven av
arbok
29 okt 16 - 01:48
(Har blivit läst 544 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk

Beskrivande ord





Dikta.se | Hem | Hjälp | Villkor och info om cookies