Freaking me out [oneshot] |
(behövde bara skriva nånting nytt, så det är inget mästerverk, men den kanske duger ändå?)
Det fanns jävliga dagar och så fanns det dom som var förjävliga. Med betoning på för.
Han hade inte älskat sitt jobb, han hade inte studsat upp ur sängen med världens fetaste leende på läpparna när larmet satte igång 07:03 varje morgon. Och han hade inte tyckt om chefen.
Efter idag räckte inte den beskrivningen heller. Han hatade fan gubben.
Han hade inte älskat det men det hade i alla fall varit ett jobb, dom kollegor som kommit över stadiet att vara rädd för homosexuella hade varit schyssta och utsikten på tjugofemte våningen hade varit ganska så otrolig.
Chefens grupptillhörighet kunde inte bara begränsas till homofobklicken utan behövde en så pass bred benämning som idiot. Hans beteende innefattade högst olämpliga kommentarer även till sina kvinnliga anställda, en arbetsmoral som betydde att han själv skulle göra så lite som möjligt och dom andra helst jobba dygnet runt om det så krävdes och en benägenhet att spotta fram ord när han var irriterad över något.
Han hade ändå bitit ihop dom åtta månaderna han hade jobbat där – just för att det var ett jobb, och för att han ju åtminstone hade några kollegor som inte tittade snett på honom i fikarummet och förmodligen befarade att han skulle ställa sig och torrjucka mot dom ifall dom inte såg upp.
Ledsen att göra er besvikna men så fruktansvärt attraherande är ni inte.
Han hade svalt ner bitska svar när chefen gång på gång nedvärderat hans arbete med kommentarer som ’låt Josephine kolla på det en extra gång innan du skickar det till mig. Så fort som du skrev ihop det där lär det nog ha kommit med en hel del slarvfel.’ Och ’Är du säker på att den här faktan stämmer? Det funkar inte att klippa och klistra här utan att kolla upp källor innan.’
Behövde han säga att allt han skrivit under sina åtta månader hade varit felfritt och att Josephine – som suckade lika odiskret varje gång han var så illa tvungen att låta henne kolla artiklarna han skrivit – också kunnat intyga det?
Han hade tagit att få kaffefläckiga papper slängda på sitt skrivbord med uppmaningen ’jag vill ha det här inskrivet om tio minuter. Max’ , nedlåtande antydningar om att hans läggning skulle ha något att göra med hans sätt att arbeta, och absolut noll uppskattning.
Tills idag då.
Han hade precis hämtat en mugg med kaffe efter lunchen när chefen kallat in honom till sitt kontor. Det var inte alltför ovanligt och behövde nödvändigtvis inte betyda att han skulle klaga över någonting. Men det mest troliga? Precis, att han skulle påpeka någonting negativt men som lika ofta förekommande inte grundade sig i någonting annat än fånigt skitsnack. Men som vanligt hade han påmint sig om att det i alla fall var ett jobb och sedan tagit ett djupt andetag innan han öppnade dörren.
’Jag tycker att du slösar både på min tid och företagets pengar när du ger mig sånt här trams.’ Hade han sagt och kastat fram två utskrivna sidor på skrivbordet. Artikeln han jobbat med dagen innan och varit riktigt nöjd med. ’Du har på avlönad arbetstid suttit och skrivit på någonting som vi ändå inte kommer att trycka. Tycker du att det låter rimligt?’
Slipsen hade känts spänd när han försökt svälja ner irritationen. Irritationen som han väntat sig skulle bli ännu värre efter att han behövt fråga exakt vad det var som var tramsigt och tydligen orimligt. Han hade ändå fått fram frågan relativt lugnt. ’Vad är det som är dåligt med den? Josephine har kollat igenom den. Som vanligt.’
’Vad som är dåligt? Att det här inte hör hemma på vår tidning. Jag förväntar mig att du skriver artiklar utifrån det läsarna kan tänkas vilja läsa, inte utifrån att du är bög.’
Han hade bara stirrat på honom. Pridefestivalen skulle hållas i helgen. Han hade skrivit om det ökade intresset och ett gäng ungdomar som tagit till uppgift att åka runt till olika parker och föreläsa om egna erfarenheter. Och det var alltså trams, orimligt och en artikel skriven enbart för att han råkade vara gay? Inte en artikel om något som vem som helst borde ha kunnat uppmärksamma? Någonting som hölls mitt i centrala Stockholm och som engagerade väldigt mycket folk; även dom som var straighta för den delen.
Fastän han hade stått tyst några sekunder hade han inte hunnit tänka igenom vad han skulle komma att göra och säga. Det hade liksom bara hänt. Plötsligt hade han kastat den halvfulla muggen med kaffet – det som förvisso hade varit halvljummet eftersom han alltid hällde i tre förpackningar mjölk – över sin chef och hans vita skjorta. Följt utav orden ’Jag säger upp mig. Gubbjävel.’
Han hade inte brytt sig om att smälla igen dörren efter sig och därför klart och tydligt hört det rasande ’Du får sparken!’
På sätt och vis var det väl en lättnad men samtidigt.. fan, han hade haft bättre dagar.
Efter att dörrarna till hans – hans tidigare – kontor glidit igen bakom honom stannade han till alldeles ovanför trappen. Fuck it, han kunde ta hissen idag. Det var sista dagen och han var ändå tvungen att komma över den där fåniga cellskräcken någon gång. När även dom dörrarna glidit igen lossade han något på den svarta slipsen och suckade lågt. Egentligen var klädkoden kostym men för det första hade han inte haft pengar till att köpa en och för det andra skulle han ha känt sig superobekväm i pressveckade byxor. Därav bestod hans outfit av svarta stuprörsjeans, skjorta – för dagen gråmönstrad – och en svart kavaj. Självklart hade det också resulterat i en hel del blickar; mestadels från tidigare nämnda inte så trevliga kollegor, och någon oerhört lustig kommentar om ifall han shoppade jeans på tjejavdelningen. Och så ett lika lustigt leende i något fånigt försök att få det att verka som att han på riktigt undrade.
Hissen stannade redan efter tre våningar – förmodligen bara för att förvärra hans redan stigande puls – och av alla personer som hade kunnat kliva in i hissen så var det Kasper som gjorde det.
Som att dagen inte redan hade varit jävlig. För jävlig.
Kasper jobbade inte på samma avdelning eller ens samma våning och kanske var ogillandet av honom inte rättvist då han faktiskt inte alls kände honom. Han mötte honom i huset någon gång då och då och han hade sett honom i förbifarten på den fruktansvärt tråkiga firmafesten. (Den när han först fått genomlida det så kallade minglet och bara känt sig allmänt awkward eftersom han varit så pass ny och knappt känt några, och när han råkat gå in till toaletterna just som Josephine och någon kille på Marknad hade sex mot handfaten, och när han nästan somnat på sin stol – inte på grund av alkohol eftersom han särskilt efter badrumsincidenten kände att åtminstone han ville ha kontroll över sig själv – tills att klockan äntligen blivit så pass mycket att det kändes okej att avlägsna sig.) Men han hade känt honom. Eller egentligen inte det heller. Han hade ’känt till’ honom. Och han hade haft en patetiskt desperat och fullkomligt idiotisk crush på honom. Under hela gymnasiets tre år hade han kastat uppgivna blickar efter honom. Blickar som han hatade att han kastade efter honom. Han hade hatat att bara hans röst fått det att fladdra till i magen. För han hade varit en idiot.
Han var kaxig, elak och fruktansvärt självsäker. Störigt medveten om hur många som tittade på honom. Han hade varit killen som slängde ur sig kommentarer med avsikten att verkligen såra, han som alltid hördes och syntes, han som hade största kompisgänget och som var populärast bland tjejerna. När det kom till vissa delar var gymnasiet precis som högstadiet.
Han hade varit så frustrerad på sig själv som låtit sig påverkas utav honom – varför han inte kunnat bortse från det där snygga utseendet. (Det blonda, charmigt spretiga håret och den gängliga kroppen. Ögonen som man redan på håll kunde se hur djupt gröna dom var. Det där sneda leendet som varit typ det sexigaste som fanns men som dessutom gjorde en skrattgrop på högra sidan synlig. Och nacken. Han hade till och med tyckt att nacken var fin för att den sett så len ut.)
Till motsats mot tjejerna hade han ju hatat hans personlighet och sätt att vara, och det gjorde det hela ännu värre. Att han trots det hade letat med blicken efter honom i korridoren varenda dag.
3 år.
Kasper hade lagt märke till honom. Men inte på det sättet. Inte på det sättet heller då det kort sagt varit väldigt tydligt hur straight han var. Han hade lagt märke till honom på det sättet att han vid något tillfälle kastat en road blick mot honom och sedan konstaterat till sina kompisar att Emos tydligen fortfarande existerade. Följt utav ’kanske var därför det fanns så få knivar i matsalen idag.’
Kasper skulle inte ha kommit ihåg honom ens en vecka efter studenten. Ännu mindre fem år senare. Dom var tjugofyra nu. Eller möjligtvis att Kasper inte hunnit fylla än – riktigt så patetisk att han kollat upp hans födelsedag hade han inte varit.
När han först sett honom på kontoret hade fjärilarna fladdrat till i magen som att dom aldrig lämnat sin plats. Som att dom bara legat och vilat sedan den där dagen i juni för fem år sedan. När han såg honom för sista – det var i alla fall vad han hade trott – gången, med studentmössan bak och fram, en ölburk i handen, skrikandes på ekonomi-flaket.
Han hade hatat att dom fladdrat till igen – precis som han hade gjort i skolan.
Kasper gav honom en nick och ett svagt leende. Sådär som man gjorde när man jobbade i samma hus men inte på samma avdelning, när man kanske inte ens visste vad den andre hette. Han såg hur han sträckte fram handen för att trycka på någon utav knapparna men också hur han hejdade sig och sänkte armen igen. Bara tjugotvå våningar tillsammans då. Med en andning som redan börjat kännas ganska ytlig.
Kasper hade sett annorlunda ut, men det hade ändå inte tagit honom mer än två sekunder att känna igen honom den där första gången i korridoren på Marknadsvåningen. Han var så mycket mer man än pojke nu. Han tycktes ännu längre och det där gängliga från gymnasiet hade jämnats ut på något sätt – även fast benen fortfarande var lika oändligt långa och smala. Genom skjortan hade han kunnat se musklerna spela och samtidigt förundrats över hur han kunde se både så muskulös och smal ut på samma gång. Håret hade inte längre varit lika blont utan färgat (eller om det kanske var hans naturliga) i en mer sandblond nyans, och den spretiga frisyren från skolan hade bytts ut till en mer rufsig. Som att han skulle ha varit och surfat någonstans och sedan dragit händerna genom det saltvattendränkta håret och låtit solen torka det. Han gillade det bättre än det spretiga.
Han själv hade också ändrat hårfärg från gymnasietiden – nu mörkbrunt istället för svart – men hade fortfarande ungefär samma frisyr. Om den fortfarande klassades som emo när det inte var svart visste han inte, men hans något vågiga hår slutade en bit ovanför axlarna med en snedlugg som hölls på plats av både hårspray och ihärdighet och som var tillräckligt lång för att inte täcka ögonen. Dom uppklippta längderna fick det dessutom att se precis sådär nonchalant rufsigt ut som han tyckte om. Några tatueringar hade det också blivit sedan studenten men som självklart var dolda under skjortärmarna – hade han haft någon synlig hade han definitivt blivit av med jobbet innan han hunnit sluta själv. fan, han hade verkligen inget jobb längre. Och han hade kastat kaffe på sin chef. Men.. ärligt talat? Han var inte så ångerfull när det kom till det sistnämnda.
Han hade blicken fäst på en av golvlisterna snett mitt emot och försökte ignorera att tystnaden skrek ’Kasper’ när hissen plötsligt skakade till. Eftersom han tidigare alltid undvikit att åka den visste han inte om det var normalt men-
När den skakade till ännu mer för att sedan bli helt tyst, med en efterföljande duns förstod han att det var så långt ifrån normalt det kunde bli. Hissen rörde inte på sig längre.
Det var bara något tillfälligt, eller hur? Han stod alldeles knäpptyst och väntade, lyssnade efter minsta lilla ljud som antydde att den var på väg att fortsätta nedåt, eller uppåt för den delen, han var verkligen inte petig.
â€Verkar som att den stannat va?†sa Kasper och lät lika lugn som att han pratat om vädret.
Han själv försökte stänga ute orden som den andre nyss yttrat. Stannat. Fastän det var han som stod närmast tavlan med knappar så var det Kasper som sträckte sig fram och tryckte på larmknappen. Och nu försökte han stänga ute känslorna istället. Få inte panik. Få inte panik.
â€Det lyser i alla fall någ- hur är det med dig?â€
Han höjde snabbt upp blicken och drogs ur sina upprepande tankar för en kort sekund. â€Bra.†Han kämpade för att behålla en lugn ton. Det som han tills idag hade varit så bra på.
â€Det ser inte helt bra ut..?â€
Insikten om att dom var instängda i en liten hiss utan minsta lilla möjlighet att kunna ta sig ut slog till med full kraft igen och resulterade i ett betydligt mer irriterat framstressat svar den här gången.
â€fan det är inget, men dom måste väl få igång den? Det måste väl finnas några rutiner för sånt här?â€
Kasper nickade, som att han precis förstod hans frustration. Hur enkelt skulle det inte ha varit om det varit frustration han känt?
â€Ja såklart, dom måste ju ha fått larmet. Jag har lunchrast en timme i alla fall. Så det är lugnt än så länge.†Han drog på munnen till ett roat leende och trots att all hans energi borde läggas på att hålla paniken under kontroll så lyckades ändå en del av honom titta efter den där skrattgropen på högra sidan. Självklart fanns den fortfarande där. Och lika självklart hatade han sig själv för att han kom ihåg den. â€Du då?â€
Varför hade han tvingats fastna i en hiss med just Kasper? Varför han det inte kunnat vara någon annan? Och som att det inte redan var nog jävligt så skulle han envisas med att prata med honom också? Kunde dom inte bara.. tyst vänta och hoppas på att dom inte skulle dö eller kvävas eller svimma eller..
â€Jag har fått sparken. Eller egentligen slutade jag själv. Så nej ingen tid att passa för mig.â€
â€Va? Varför då?†Kaspers gröna ögon såg förvånat på honom.
â€Just idag? Förmodligen för att jag hällde kaffe på honom. Den egentliga orsaken? För att jag är gay tror jag.â€
â€Men vad fan..â€
Han kände hur paniken försökte bryta sig loss ännu mer, att ta det där stryptaget om honom, att försöka överta den lilla kontrollen han hade kvar. Och det gjorde honom så fruktansvärt arg.
â€Du har ingen aning om vem jag är va?â€
â€Va jo det är klart. Jag har sett dig många gånger. Du jobbar väl.. eller ja jobbade då, längre upp i huset?â€
â€Vi gick på samma skola. Och du var ett as.â€
Alla känslor blev uppenbart för mycket för honom. Ändå sa han det förvånansvärt lugnt. Som att det var fakta bara. Vilket det ju var. Han hade varit en idiot. Precis som han själv varit som spenderat all den där tiden på att titta efter honom. På att fundera om hans läppar skulle ha känts hårda eller mjuka. På att reagera direkt han hörde hans skratt. På att låtit dom jävla fjärilarna få fritt utrymme i hans mage.
Kasper såg med ens besvärad ut. Han hade uppenbarligen inte behövt någon betänketid för att förstå vad han menat. Han var inte ovetande om vilken attityd han haft.
En suck – sannolikt riktad mot sig själv – lämnade hans läppar innan en fortsättning kom. â€Gjorde jag något.. mot dig?†Han hade höjt handen och drog den långsamt över nacken, och till och med den lilla rörelsen såg besvärad ut.
Han ryckte på axlarna vilket egentligen var helt onödigt. För han kom ju ihåg.
Och precis där slog den där känslan till honom i magen igen. Den som skrikande och desperat ville berätta för honom att han var instängd. Den fick honom nästan att tappa luften.
â€Ja du kallade mig väl emo när du kände för det. Och det var tydligen jag som snott knivarna i matsalen någon gång och.. Du kanske vill se mina armar?†Han började hetsigt och fumligt försöka dra upp ärmarna men fingrarna ville inte lyda. â€Och-ja-jag-har-fruktansvärd-jävla-cellskr äck.â€
â€Ã…h shit. Eh..â€
Och hur mycket värre hade han inte gjort det nu? Man började inte med att konfrontera någon för dennes tidigare beteende för att därefter tillägga en svaghet hos sig själv. Det var bara helt fucked up.
â€Vad heter du förresten?â€
Han ville verkligen inte prata med honom. Och han ville ännu mindre se på honom. För han hatade att han fortfarande såg så mycket snyggt i honom. Han hade varit snygg när han var sexton, sjutton, arton och nitton men det utseendet hade inte mycket att sätta emot det nuvarande. Det var en överlägsen vinst till tjugofyraåriga Kasper med rufsigt hår och vältränad kropp.
â€Jacob.â€
â€Okej. Kas-â€
â€-per. Jag vet.â€
Med ryggen mot väggen hasade han ner till sittande och drog sedan upp benen för att lägga armarna över dom lätt särade knäna. Det kanske såg avslappnat ut om det inte vore för hans högra hands fingrar som greppat tag så hårt om hans andra hand att dom redan börjat vitna.
Kasper stod tyst en stund. Kanske hade han med kombinationen av det han sagt och hans tonläge fattat att han inte ville prata med honom. Att det kändes fullkomligt onödigt att ens presentera sig.
Men tydligen inte.
â€Du, jag fattar om du inte gillar mig, jag är inte som var jag var då, men jag fattar. Men jag tror att det kanske hjälper att snacka istället för att.. Eller ja för att få något annat att tänka på bara.â€
â€Jag klarar migâ€, sa han enkelt. Egentligen sjukt sammanbitet. Och försökte samtidigt bestämma sig vart det var bäst att hålla blicken. Knapparna var helt uteslutna för där skulle han bara se larmknappen som blinkade. Dörrarna – ännu mer uteslutet. Kasper – absolut inte. Taket? Det som kändes som att det var på väg att sänkas? Nej. Så det blev hans egna skor. Svarta och förvånansvärt rena. Dom som kunde ha gått över asfalten just nu om han bara inte hade tagit hisse- varför kunde hans tankar inte bara hålla käften för en stund? Det var inte som att dom hjälpte till direkt.
â€Vad sa du förresten, att du hällde kaffe på din chef?â€
Han satt tyst en stund men såg sedan upp med en suck. Det var tydligt att han inte tänkte ge sig. â€Japp. Jag nådde väl någon bristningsgräns. Har lyckats vara tyst ganska länge dock.â€
Det lät som att Kasper andades ut i ett lågt skratt. â€Han förtjänade det väl förmodligen. Finns ju några sviniga chefer här. Jag har en rätt soft men vi har hunnit byta två gånger det senaste året så hon blir väl kanske inte särskilt långvarig hon heller.â€
Okej, han förstod vad han höll på med. Ingen skulle frivilligt stå och snacka om sina chefer på sin lunchrast – även om den lunchrasten råkade spenderas i en hiss – om det inte var för att man försökte distrahera någon och därmed började prata om det första som dök upp, och sedan fortsatte utveckla svaret utan att ens ha fått något uppmuntrande.
Och precis där hade han distraherat honom.
â€Bråvalla?†Han nickade mot det röda tygbandet som syntes nedanför skjortärmen som han precis dragit upp en liten bit.
â€Va? Ã…h jaha det.†Kasper flinade till och fick samtidigt honom själv att lätt bita tag i underläppen. Det var inte bara då han hade haft ett sexigt leende. Det var precis på samma sätt nu. â€Jag är lite töntig när det kommer till det; gillar liksom att ha kvar minnet. Och jag såg ett av mina absoluta favoritband för första gången så.â€
Det började kännas jättevarmt. Luften kanske höll på att ta slut. Han såg sig snabbt om efter någon slags ventilation men blev inte avsevärt mycket lugnare av att se den lilla ventilen uppe i taket. Få inte panik. Få inte panik.
â€Vilket band?â€
â€Sleeping with sirens.†Han lät nästan lite tvekande när han sa det och av ren gissning kunde han tro att det kanske berodde på att han tyckte det kändes lite jobbigt att berätta att han gillade ett band som helt klart klassades som ett emoband, med tanke på vad dom pratat om för bara en stund sedan. Men hur irriterad han än varit på sig själv över att ha crushat på någon så störig kille så kunde han inte anklaga honom för att ha samma beteende nu. Självklart kände han honom inte bättre nu än han hade gjort i skolan – eller jo kanske, för under dom där tre åren hade dom inte sagt ett ord till varandra bortsett från Kaspers kommentarer – men det väldigt troliga flinet gymnasie-Kasper skulle ha gett någon som medgett att han hade töntig cellskräck hade uteblivit. Och han hade sett ut att skämmas när han sagt att dom gått på samma skola och att han också fått kommentarer slängda efter sig. Kasper hade inte ens sett ut att reagera när han sagt att han var gay. Och med tanke på hur flera av hans kollegor – före detta kollegor – betedde sig så var det väldigt tydligt att Kasper hade mognat. Vilket var vad han kanske borde ha förväntat sig istället för att förutsätta att han var precis likadan. Det hade bara varit enklare så eftersom han fortfarande inte hade kunnat släppa irritationen på sig själv. â€Lyssnar du också på dom.. eller?â€
â€Jag har sett dom fyra gånger.â€
â€Nej?†utbrast Kasper och minsta lilla spår av det där obekväma var som bortblåst. â€Jävlar. Jag missade dom när dom var i Sverige första gången. Jag hade en utomlandsresa bokad med några kompisar som vi hade bokat nästan ett halvår före. Jag tjurade typ hela veckan för att jag tvunget var i Spanien istället för hemma på Fryshuset.â€
Han kunde inte låta bli att dra på munnen åt det. Mest för att han skulle ha reagerat precis likadant. â€Otur.â€
â€Något. Men fyra gånger. Jag antar att du också såg dom på Bråvalla då? När var dom andra två gångerna?â€
Kasper kastade en blick mot knapptavlan igen och tryckte sedan på larmknappen en gång till. Han måste också undra varför fan ingen hör av sig. Varför det inte händer något. Varför dom fortfarande sitter fast och inte kan ta sig ut och att dom kanske kommer att bli kvar här och att det känns trängre för varje minut och.. Men han var tacksam över att han inte sa någonting utav det där. Att han inte nämnde högt att det var konstigt att dom inte fått någon bekräftelse än.
â€Uhm..†Han försökte koppla bort både tankarna och känslorna igen och kramade samtidigt åt lite hårdare med fingrarna om handen. â€I London en gång.. och..â€
Kasper satte sig ned på golvet mitt emot – med ena benet utsträckt framför sig och det andra uppdraget, med armbågen vilandes mot knäet och en hand som drog tag om några hårslingor.
â€Berlin den andra. London var allra bäst. Det var då dom körde tillsammans med Pierce the Veil.â€
â€Shit vad avundsjuk jag är. Det hade ju varit sjukt att vara på den spelningen.â€
â€Sjukt varmt är det ocksåâ€, sa han och lossade för första gången på en lång stund greppet om sin egen hand för att börja dra av sig kavajen. â€Det här är någonting jag inte kommer sakna med jobbet i alla fall.â€
â€Ja men eller hurâ€, höll Kasper direkt med och rätade på bakhuvudet han haft lutat mot väggen. â€Jag har typ alltid sagt till mig själv att jag inte ska ha ett jobb där det krävs någon slags dress code. Men så hamnade man här och har plötsligt hela garderoben full med slipsar och skit.â€
Han drog roat på munnen och nickade. För det var ju så hans garderob såg ut också.
â€Fast du lyckades ju slippa sådana här fåniga byxor i alla fall. Alltid undrat hur du fick igenom det.†Den gröna blicken vändes ner till dom pressveckade byxorna för att sedan nicka mot hans egna uppdragna ben iklädda dom svarta tighta jeansen. Alltid undrat. Som i att han faktiskt lagt märke till vad för byxor han hade på sig dom gånger dom mötts i huset?
â€Eh ja.. Jag frågade nog aldrig. Kanske var det som gjorde det.†Han ryckte svagt leende på axlarna och knölade sedan ihop kavajen för att lägga den bredvid sig. Och precis där var blicken på väg tillbaks mot knapptavlan. Om det var så här varmt nu. Hur varmt skulle det inte då vara om.. gud, hur länge kunde dom bli kvar här? Om luften tog slut. Om någonting mer gick sönder och taket verkligen skulle sänkas. Om..
â€Några planer till helgen?â€
â€Jag ska upp till Trysil med några kompisar. Om vi är ute då vill säga.†Skrattet som följde lät bara nervöst och på gränsen till att övergå till något hysteriskt men Kasper flinade inte åt det nu heller. Han såg bara på honom med dom där gröna ögonen igen innan ett helt vanligt leende tog plats på hans läppar.
â€Ã…h, skidor eller snowboard?â€
â€Snowboard.â€
â€Nice. Jag åker också. Kör du trick och sådant med?â€
Han drog luggen lite åt sidan och försökte ignorera hur svettig handen kändes. â€Yes, har åkt sen jag var tolv så det har liksom blivit att man fortsätt bygga på. Har varit med i några tävlingar men inga större direkt.â€
â€Shit vad kul, samma här ju. Vi kanske har varit med i samma någon gång då. Vilket märke kör du?â€
Det blev lite som en krock i huvudet. Kasper verkade – eller ja han var faktiskt betydligt mindre störig nu, han var chockerande nog.. trevlig. Och av den anledningen borde det inte göra honom så obekväm och irriterad på fjärilarna som då och då tog några vingslag. Som när Kasper precis följde hans exempel och tog av sig kavajen och den där bröstkorgen direkt framhävdes bättre. Men det borde inte heller ge honom den där svaga känslan av nervositet.
â€Nitro.â€
â€Hur går det med.. jag menar, är du okej?â€
Hade han bleknat ännu mer nu eller? Han tyckte ju att han hade fått någorlunda kontroll igen.
â€Ja, det är ingen fara.†Det är ingen fara. Det är ingen fara.
â€Okej, bra. Jag hade Nitro som första bräda men bytte till en Burton för två vintrar sedan.â€
Dom höll sig kvar vid snowboardämnet och han hade väntat sig att få höra om några häftiga upplevelser när Kasper precis berättat att han varit i Schweiz förra året, men istället kom det något helt annat.
â€Du, sorry att jag var otrevlig mot dig i skolan. Jag minns det inte, men det gör det kanske ännu värre. Jag var en douche på gymnasiet, jag var liksom en sån som jag idag skulle undvika till varje pris.â€
Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Det hade kommit helt oväntat och.. Han visste ändå inte vad han skulle säga. Det var inte så att emo-kommentarerna hade gett honom men för livet, han hade inte tagit åt sig på det sättet. Grejen hade ju mest varit att han skämts över att han haft någon töntig crush på en kille som betedde sig som en idiot rent allmänt.
Men det var ingenting han tänkte berätta för Kasper. Fan, det fick honom ju nästan att rodna vid tanken på att den andre skulle få veta. Och nu.. Nu var det jobbigt på ett helt annat sätt; för han påverkades fortfarande utav killen mitt emot honom, och nu kunde han inte försöka skjuta undan det genom att intala sig att han var ett störigt as – för det var han inte. Inte längre. Nu var det jobbiga att han satt här med en kille han tyckte var ännu snyggare nu än då, som faktiskt var trevlig att prata med och som han inte kunde komma närmare även om han skulle vilja. Vem skulle inte bli nervös av att vara nära någon.. som man på sätt och vis haft känslor för (totalt ytliga och tonåriga men ändå.) och som man kände sig attraherad av? Fjärilarna var väl överlyckliga över att få flyga runt som galna efter den långa vilan. Och han visste inte ens om han kunde klandra dom lika mycket längre. Det var inte så att han försökte titta bort från Kasper längre. Han la istället märke till att han hade en tendens att dra handen genom håret ganska ofta och att det för varje gång blev lite mer rufsigt, hur hans ögon ibland tycktes blänka till när han skrattade och hur slanka men ändå starka hans underarmar såg ut med skjortärmarna uppkavlade.
Men så gjorde han misstaget att titta mot dom stängda dörrarna och med ens var det intensiva illamåendet tillbaks, det som spred sig i magen och upp till lungorna där det sög ur all luft, det som fick honom att känna som att något täpptes till i halsen, samtidigt som allt inom honom skrek att han var tvungen att ta sig ut, att det inte spelade någon roll hur omöjligt det var, att han tvungen att TA SIG UT.
â€..Jacob.â€
Han öppnade snabbt ögonen som han inte ens visste att han hade stängt och såg plötsligt in i ett par alldeles gröna då Kasper nu satt på huk mitt emot honom. Andningen som nyss känts obefintlig hotade nu med att bli alldeles för ytlig istället och han försökte kontra med att hålla andan i några sekunder.
â€Jacob. Titta på mig.â€
Var det inte det han gjorde..?
â€Du måste andas. Okej? Det är ingen fara. Jag lovar att det inte är någon fara.â€
Han drog häftigt efter andan och det var som att trycket i lungorna äntligen släppte lite, lite grann. Men några ord ville inte lämna hans läppar. Han ville inte ens tänka på hur.. Du är instängd. Du kan inte komma ut härifrån.. Han ville inte ens tänka på hur illa det måste ha sett ut för att få Kasper att resa sig upp och sätta sig alldeles framför för att försöka få ordentlig kontakt med honom.
â€Bättre?†frågade han.
Han andades igen. Så han antog det. â€Ja. Lite. Jag brukar inte.. Eller ja, jag brukar undvika situationer som riskerar att bli såhär. Ã…ker man inte hiss riskerar man inte att fastna i en och så vidare..†Han försökte verkligen få fram ett leende – för att ha kvar någon slags stolthet – men visste inte hur han lyckades.
â€Dom arbetar alldeles säkert på det. Bara att högtalaren inte funkar. Vi kommer säkert ut vilken sekund som helst.†Han hade aldrig sett Kaspers ansikte på så nära håll och det såg knappast sämre ut inzoomat. Han kunde till och med se ett litet hål på sidan av underläppen som antydde att han haft en piercing där tidigare. â€Jag kollar igen.â€
Kasper gick fram och tryckte på larmknappen flera gånger men utan något hörbart resultat. Han såg honom också ta upp mobilen för ett nytt försök men det fanns uppenbarligen fortfarande ingen mottagning. Andas. Ingenting farligt kommer hända.
â€Dom jobbar säkert redan på detâ€, upprepade han.
Han hade väntat sig att Kasper skulle sätta sig ner mitt emot igen men istället sjönk han ner på golvet bredvid honom – tillräckligt nära för att fjärilarna skulle trotsa kaoset i magen och fladdra till. Ã… andra sidan behövde dom inte mycket uppmuntran för att göra det.
â€Har du planer på fler? Tatueringar alltså.â€
Han såg ner på sina underarmar vid frågan. Runt den högra slingrade sig några notlinjer en bit upp och tonades ihop med tre stycken rosor i grått och svart. Den vänstra var prydd med en svart stjärna med breda konturer.
â€Ja planer är det inga problem med, pengarna är en annan sak.†Han drog svagt på munnen. â€Men jag letar efter nytt boende med lägre hyra, så efter det kanske. Har du några?†Om han bara höll tankarna upptagna på annat så kanske den allt mer stigande pulsen skulle lugna ner sig. Den kanske åtminstone kunde hållas kvar på samma nivå.
â€Nej inte en enda. Jag är sugen dock. Jag har..†När Kasper böjde sig framåt för att knyta om sin sko kunde han inte låta bli att kasta en blick på hans plötsligt synliga nacke. â€Jag har några idèer men jag har inte bestämt mig helt liksom..†När hans tankar var noga med att påpeka att den såg precis lika len ut som den gjort i skolan bet han tag i läppen och svalde lätt. Han var verkligen jättejättesnygg. Och han satt väldigt nära. Och han var inte alls som han varit på gymnasiet. Inte i närheten.
â€Men jag tror jag börjar med något litet, bara för att få veta hur det känns du vet?†fortsatte han flinande och efter att han rätat på sig igen snuddade armen lätt vid hans egen. Precis som en stöt hade det känts. Och inte ens en obehaglig sådan.
Fuck. Han kunde inte låta sig påverkas på det här sättet igen. Han kanske inte behövde hata sig själv för det längre, men det var för sjutton plågsamt.
â€Kan vara smart. Istället för att börja på en hel ryggtatuering som första kanskeâ€, skämtade han men knöt samtidigt händerna när den där pulsen inte alls verkade vilja hålla sig på samma tempo utan istället började dra med sig ångesten. Hur lång tid kunde det ha gått sedan han helt tappat det och inte ens märkt att Kasper hade satt sig framför honom? Tio minuter kanske. Max. Han var patetisk.
Han hade nyss nickat när Kasper frågat om han fortfarande var okej. Dom hade fortsatt prata om tatueringar. Men ärligt talat skulle han inte kunna återberätta mycket av den konversationen då det kändes som att han knappt var närvarande. Och ändå var han fruktansvärt närvarande för att vara medveten om vart han befann sig.
â€.. du.. eller..â€
Han hörde Kaspers röst men kunde inte ta sig till vad han sa för tillfället. Med huvudet en aning nedböjt drog han båda händerna genom håret och andades tungt ut. Kasper tycktes säga någonting mer men han kunde inte ens urskilja några ord nu. Han ville resa på sig och slå mot väggen, han ville banka på dörrarna och han ville hitta någon magisk lucka som bara skulle ta dom ut därifrån. Men någonstans i paniken kunde han ändå resonera så pass att han visste att något sådant bara skulle göra det hela ännu värre. Han visste att det inte skulle hända någonting om han slog på väggen – men om han fick se det själv framför sina ögon – att knytnävarna inte gjorde någon nytta – så skulle han ändå bryta ihop. Han bara visste det. Så han knöt händerna där han satt istället. Och han slöt lika hårt ögonen.
â€Jacob!â€
Han hörde honom nu. Men det enda svaret han kunde ge var att skaka på huvudet. Det här gick inte längre. Han kunde inte ta sig ur det en gång till. Bägaren var fylld och all sån där skit.
â€Shit dina händer skakar ju. Jacob.â€
Andningen var så snabb och ytlig att det gjorde ont men han visste inte hur han skulle lugna ner de-
Helt plötsligt kände han ett par läppar tryckas mot sina och lika plötsligt slutade han andas i en sekund. Två sekunder.
Han slog upp ögonen och såg ytterligare en gång in i den gröna blicken som han aldrig någonsin trott att han skulle få möjlighet att – eller ens vilja – se in så djupt i. Pulsen hade rusat iväg till en helt ny nivå men som inte hade någonting alls att göra med klaustrofobi. Snarare med att han för några sekunder sedan hade haft Kaspers läppar tryckta mot sina. Kasper som nu hade bitit tag i underläppen men fortfarande såg på honom. [k9Kasper hade kysst honom. En väldigt lätt och väldigt snabb kyss – men killen vars läppar han i tre år funderat hur dom skulle kännas hade precis kysst honom.
â€Jag..†började Kasper. Ingen fortsättning.
â€Jag.. varför, jag menar.. Du är ju inte ens. Du är väl straight?†lyckades han själv till sist få fram.
Behövdes det nämnas att fjärilarna fullkomligt exploderat?
Kasper vred långsamt på huvudet åt ena hållet och tillbaks. â€Försökte vara, skulle jag nog kalla det. Om du.. tänkte på i skolan.â€
Försökte. Hur många olika tjejer hade han inte sett honom med i skolkorridoren? Tjejer som hållit armen om hans midja och förmodligen helst velat skrika ut ’kolla vem jag är med.’
Det gjorde ingen massiv förändring för honom själv, kyssen hade mest troligt hänt för att han än en gång fått kämpa med att få kontakt med honom, men det var ändå chockerande på sitt sätt. Han hade haft sin crush på honom men inte ens i tankarna hade han tillåtit sig att undra hur det skulle vara att.. Det hade ju varit så fullständigt otänkbart. Kasper hade varit en idiot. Och Kasper var straight. Det var dom två sakerna som det inte hade varit någon som helst frågan om.
â€Sorry. Alltså verkligen. Jag.. visste inte vad jag skulle göra bara.â€
Han bet själv tag i läppen som Kasper tidigare gjort men släppte den snabbt igen innan han skakade på huvudet. â€Det gör inget.†Han svalde lätt innan han – inte helt utan att nervositeten hördes – tillade. â€Ingenting alls faktiskt.â€
Kasper såg in i hans ögon och blicken skiftade till någonting som liknade både förvåning och.. någonting som fick en lätt rysning att fladdra igenom hans kropp. Och han kunde inte göra annat än att titta tillbaks. Han visste inte ens om han blinkade. En sekund gick. Två sekunder.
Och så lutade sig Kasper hastigt fram och med ens var deras läppar tryckta mot varandra igen. Om det var mindre chockerande andra gången? Nej.
Men till skillnaden hörde att läpparna inte drogs tillbaks den här gången. Vilket sannolikt berodde på att han själv rörde sina. I nästa stund möttes deras tungor och Kaspers händer hittade hans nacke och hår. Ett hårt grepp om den förstnämnda och fingrar inflätade bland det andra. Ett häftigt andetag lämnade honom och inte heller det hade någon som helst koppling till det faktumet att han var instängd. När en hes utandning även hördes från den andre vred han ytterligare på sig för att komma ännu närmare – och ändå var det inte tillräckligt.
Kasper verkade ha varit av samma åsikt för kort därefter drogs han snabbt upp av den andre och fann sig själv med ryggen tryckt mot väggen.
Det hann knappt bli något avbrott och när Kasper nafsade tag i hans underläpp greppade han samtidigt själv tag om hans skjortkrage. Händerna letade sig vidare till axlarna och ned över ryggen innan den högra gjorde en vändning till det blonda håret för att kunna dra honom ännu närmare.
â€Jacob..†andades Kasper fram och kysste honom hårt igen. â€Det här.. du är okej med det här va?â€
Han kunde inte hålla tillbaks ett hest skratt men nickade lika snabbt. â€Märker du inte det..?â€
Kanske hade dom ändå på något sätt väntat in det där båda två, någon slags bekräftelse att det var okej, för både händer och tungor blev plötsligt så mycket hetsigare. Jacobs fingrar fumlade med hans skjortknappar utan att låta kyssen brytas och när han sedan kände samma fingrar och händer ivrigt stryka över hans bröstkorg var det nära att benen ville vikas. Läpparna hade hittat sin väg till hans hals och han vred automatiskt på huvudet för att ge honom bättre utrymme. Han visste med sig att hans hals var ett känsligt område men ingen beröring hade gett honom så mycket rysningar som Kaspers läppar gjorde när han mjukt tryckte dom mot den tunna huden. När han återigen drog en hand genom det blonda rufset övergick den mjuka pussen till att bli en hårdare kyss – och han var med ens tvungen att ha honom närmare igen. Med ett grepp om hans nacke fick han Kasper att höja huvudet igen och tryckte därefter läpparna mot hans, särade på dom med tungspetsen och bet sedan löst tag om hans underläpp.
â€M-hm.†Det lilla lätet Kasper gav ifrån sig tog sig direkt överst upp på listan över dom sexigaste ljuden han hört och när han efter lite kämpande knäppt upp knapparna på hans vita skjorta och dragit av den kunde han också konstatera att hans bara överkropp var det sexigaste han hade sett. Utöver att den var alldeles slät syntes nu med ens dom där musklerna han tidigare bara kunnat ana genom tyget och ovanför kanten på dom svarta byxorna skymtade ett par tydliga höftben. Och var det något han var svag för så var det just höftben.
Med hans egen skjorta – och nyligen även slips - nedfallen till golvet var det plötsligt hud mot hud och också hans tur att inte kunna hålla tillbaks ett lågt läte när kyssen djupnat ännu mer.
Pulsen slog så hårt att han nästan var säker på att Kasper måste höra den och det blev inte bättre – eller jo, på ett helt annat sätt blev det sjukt mycket bättre – av att den andre tryckte sina höfter mot hans. Själv kom han runt med armarna om hans midja igen och fortsatte – med pulsen ännu högre rusande – ned med händerna över hans rumpa. Friktionen som uppstod var tillräcklig för att ett lågt, och nästan plågat stön skulle ta sig fram mellan dom redan svullna läpparna och Kasper greppade samtidigt tag lite hårdare om hans hår.
â€Shit..â€
Han kunde inte annat än hålla med. Shit. Han hånglade med Kasper. Han hade den andres väldigt tydliga höftben tryckta mot sina egna. Hela den andres kropp faktiskt. Han såg rakt in i hans glittrande gröna ögon. Han kände Kaspers (Kaspers!) hesa utandning mot sina egna lätt särade läppar.
Det var tunga, och förmodligen trötta, andetag som hördes från dom båda. Kasper gav honom det där sneda leendet och fick samtidigt fjärilarna att göra någon slags störtdykning där i magen.
â€Så..â€
Med försiktiga fingrar förflyttade han sig från nyckelbenen till nacken och ett litet leende lyckades ta sig fram på hans läppar när huden kändes exakt så len som han hade föreställt sig. Han visste inte om fingertoppar kunde rysa till men det kändes så.
â€Så..â€, höll han med. â€Ganska bra, tycker jag.â€
Kasper flinade till och nickade. â€Skulle kunna sträcka mig till jävligt bra till och med.â€
â€Förjävligt bra.â€
Precis som att deras tunga andetag hade blandats gjordes också deras låga skratt. Det var nästan så att man kunde höra alla dom där blandade känslorna i dom; nervositet, spänning, upphetsning, vad-fan-hände-precis och vi-borde-göra-det-här-igen.
Helt utan förvarning dunkade hissen plötsligt till – precis likadant som den där dunsen när hissen stannat – för att sedan gnissla istället innan det nästan, nästan kändes som att dom rörde på sig. Dom stod fortfarande mitt emot varandra, hans hand fortfarande vilande mot Kaspers nacke, ögonen fortfarande låsta i varandra, när dörrarna sakta öppnades.
|
| Kommentarer | | arbok - 20 sep 16 - 23:40 | vad kul att få läsa något från dig igen!
har ju läst en herrans massa du skrivit och gillade att denna utspelade sig på ett lite "nytt" ställe, som en arbetsplats, och att de var lite mer i min ålder så att säga. Även trevligt att den coola elaka killen faktiskt har växt upp och verkar besväras över att han betedde sig illa tidigare, utan någon direkt drama. (Kasper påminde mig dessutom om en viss Liam, hehe)
är för övrigt en sucker för person1 som faller för person2 som den tidigare hatat eller haft svårt för. sånt är alltid trevligt.
gillar att det utspelar sig under en dag, under bara ett ögonblick. tycker själv om att skriva sådana korta noveller så är även kul att få läsa dem <:
hoppas du skriver mer snart. ~ | | LisaHoglund - 13 sep 16 - 23:50 | Ã…h, vad jag tyckte om den här! Speciellt gestaltningen av Jacobs klaustrofobi – den tunga andningen, de skakande händerna, alla tankarna som nästan fick det att rusa runt i mitt huvud också – och chocken, andningsuppehållet när Kasper plötsligt kysste honom. Trots att jag anat det hela tiden (vilket gjorde det spännande, jag satt bara och väntade och undrade när det skulle komma) blev jag lite paff när det väl hände. Sedan älskade jag när Jacob frågade om Kasper inte var straight – "försökte vara, skulle jag nog kalla det." – vad jag tyckte om honom där!
Sedan var det jättekul när Jacob kastade kaffe på chefen. Jag fick verkligen en "där fick du"-känsla. Jag älskade också när Jacob sa till Kasper: "Du var ett as." Det lilla räckte för att få fram hans undertryckta ilska. Väldigt slagkraftigt.
Jag är förkyld så orkar tyvärr inte ge någon längre respons just nu – men tack för en fin läsupplevelse en tråkig kväll! |
|
|
|
