sönderläkt |
Sex år har gått och jag är döende i mina förgångna ord. Tack Dikta!
-
Jag var femton bast när jag lärde mig att behärska orden, liksom alfabetsbetäcka såren. Samma år som jag fick smaka på ett brustet hjärta och gick ut sista klassåret, i grundskolan. Orden formades efter mina sneda försök med pennan, aldrig behövde jag tänka, allt satt redan fast i varje klyven topp i håret. Bläcket var antingen från pennan eller det hårt pumpande såret i hjärtat. Jag självläkte aldrig, snarare provocerade det brustna att spricka, fallera ännu mera. Jag var det halvknackiga ljudspåret i min egen spellista vid namn dödsåret. Varenda tår i varenda ord jag sa om det han sa (eller bara skulle ha sagt), samlades i något likt den ökända depressionen under vinterhalvåret. Jag var femton bast när jag lärde mig att behärska orden, efter det kärleks olyckliga mordet.
Och sex år senare har såren på ett groteskt sätt, läkt ihop med alla de tusentals orden och aldrig kan någontin provocera mig till skrift igen. Sönderläkt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | fakeit - 6 apr 17 - 20:08 | | Mina tankar gick nyligen tillbaka till dikta och mer specifikt dina dikter. Kommer ihåg att dina texter alltid hjälpte, du hade ett så fantastiskt sätt att sätta ihop ord till meningar och meningar till känslor. Loggade in igen idag och gick direkt till din sida och jag förstår vad du menar. Baksidan av att inte må skit är att inte kunna skriva om att må skit, det är därför jag liksom förträngt dikta. Det är svårt att skriva om lycka och jag ville inte falla tillbaka in i mörkret. Men du skriver så vackert även när du inte beskriver smärtan. Bevis A är denna text. Glöm inte bort att du är bra även när orden klumpas ihop. | | glasbit - 20 aug 16 - 12:32 | Wow, känner igen mig.
Du är fortfarande en av diktas bästa för mig. | Jakktar - 17 aug 16 - 20:35- Betyg:  | Du är ju fortfarande stört otrolig. Förmodligen ännu bättre än jag minns, till och med. :)
Du är grym på ord. Hoppas allt är bra med dig! |
|
|
|
