med smak av salt |
strålkastarljus och du
blåljus och jag
i min tinning är du svag
en knytnäve mot världen
vi låtsas att vi kan
du slår hål på mina drömmar
och blodet sipprar fram
dränera mina tankar
och andas min luft
jag kommer aldrig längre
ändå
du är mitt ordspråk
mitt brutna käkben
min skrivkramp
och min sång
jag sa att jag
aldrig ville bli som dom
och med dig
finns jag nästan inte
(man får vad man förtjänar)
|
| Kommentarer | | Herr_Sulfit - 1 jul 16 - 22:27 | Jag älskar dina karaktäristiska dikter! Det här är en sån där typisk Glasbitdikt.
Jag skäms för att jag inte hört av mig oftare, men vill tro att vi håller nån sort mental konakt. ;) |
|
|
|
