En kväll |
Hon är vacker. Den typen som folk stirrar efter, som drar till sig blickar från alla möjliga håll. Vars ögon tindrar och trollbinder. Hon är medveten om sin skönhet, men hon äger även den sorts falska ödmjukhet som så många andra människor. Trots att hon vet om den erkänner hon inte sin skönhet.
Hon är vänlig. Så gott hon kan är hon trevlig mot andra. Åtminstone oftast. Där hon går omkring på stan är hon urbilden av det goda i världen. Hon lyser som den klaraste aftonstjärnan på himlavalvet, hennes leende är som solen.
Hon är omtyckt. Flickor, pojkar, män och kvinnor, de allra flesta kan fatta tycke för henne på ett eller annat sätt. De kallar henne perfekt, denna underbara. Människornas bane, det är antingen perfekt eller utan värde. Därför ges hon ett så högt värde att drag av arrogans snart skulle börja synas i en värld där livet blott fick ha sin gång. Men det får det inte.
Hon är ute och går. Det är en varm kväll, många är ute. Hon drar till sig uppskattande ögonkast från de berusade unga männen runt omkring. Några av dem gör obscena gester, men hon tar ingen notis om dem. Hon har vant sig vid detta bisarra sätt att visa uppskattning.
Hon är lätt berusad själv. Inte på långa vägar nog för att hon ska rangla fram eller bli medvetslös. Bara så där lite lagom, så som man förväntar sig att en populär flicka ska vara en lördagskväll.
Hon är på väg hem. Den vackra flickan orkade inte vara längre på festen fylld av pojkar som ständigt ville röra vid henne. Hon tycker lite synd om sig själv. Att pojkarna aldrig låter henne vara ifred. Samtidigt gläder hon sig över att vara så uppskattad. Men just i kväll orkade hon inte med dem.
Hon är halvvägs hem när hon bestämmer sig för att ta genvägen genom parken. Hennes klackar ekar mot marken när hon svänger ditåt, och plötsligt lämnar hon stadens nattliv bakom sig. I snabbt tempo vandrar hon över den mörka asfalten. Runt omkring henne finns mjuka gräsmattor och buskar vars blad ser magiska ut i skymningsljuset.
Hon är förtjust i parken. Att gå där för sig själv, och tänka i tystnad. Av någon anledning når helgens festande aldrig in dit. Förmodligen är det på grund av ryktena om att några en gång blev arresterade för skadegörelse av växterna där. Det finns ingen som tycker att en fest är värd flera tusen i skadestånd.
Hon är ungefär i mitten av parken när hon får syn på en ung man. Han ser ut att vara några år äldre än henne, med allra största säkerhet med tonåren bakom sig. Han sitter på knä vid en blomsterrabatt och smeker kronbladen på en ros. Intresserat saktar hon in lite, men utan att stanna. Få är de unga flickor som stannar för en okänd man på kvällen.
Hon är nästan jämsides med honom innan han lägger märke till henne. Han tittar upp med ett förvånat ansiktsuttryck. Sedan ler han mot henne, och hon kan inte låta bli att le tillbaka. En trevlig omväxling från fyllona med de obscena gesterna. ”Hej”, säger han trevande. Hon hälsar tillbaka utan att stanna.
Hon är precis förbi honom när han pratar igen. Han frågar om hennes namn. Hon vänder sig om för att svara, och hoppar till när hon märker att han står precis framför henne. Han har ett trevligt ansikte, tänker hon.
Hon är på väg att öppna munnen igen, när han avbryter henne. ”Du är mycket, mycket vacker flicka”, säger han. Inte het, sexig eller snygg – vacker. Hon känner att hon nästan rodnar, samtidigt som hon känner sig lite obekväm. Ty så är ju unga flickor skolade att känna sig i sådana situationer.
Hon är osäker på vad hon ska svarar, får bara fram ett lågmält ”tack”. Han ler stort. ”Det är inget att tacka för, det är ju sant”, säger han glatt.
Hon är kluven. Gå eller stanna? Vilket kommer hon att ångra? 50 -50. Alla man träffar ute en lördagskväll måste ju inte vara våldtäktsmän eller mördare. En ovanligt trevlig kille kan ju faktiskt vara en ovanligt trevlig kille.
Hon är just på väg att svara honom, bestämd att stanna åtminstone ett ögonblick till, när han tar till orda igen. ”Ja, du är mycket vacker”
Hon är inte med på det som händer sedan. Plötsligt smeker han hennes kind, hon tar bort hans hand. Känner sig obekväm. ”Du vill ju”, säger han, plötsligt med en helt annan sorts röst. Han tar ett fast tag om hennes höfter och drar henne intill sig. Hon försöker att slita sig loss, han håller hårt.
Hon är som förlamad. Hans händer dansar över hennes kropp. Hon hör klingandet från ett uppknäppt bälte. Hon känner hur händerna har letat sig in under hennes kjol. Hon knuffas ner på vägen. Hans kroppstyngd pressar henne hårt mot asfalten.
Hon är försatt i någon slags underlig sorts apati. Hon har inte styrka nog att kämpa sig fri. Istället bara ligger hon där. Hennes trosor dras ner, han slänger bort dem. Senare ska han stoppa dem i sin ficka som en souvenir.
Hon är panikslagen. Tyst mumlar hon nej. ”Nej, nej, nej”. Han lyssnar inte, istället tränger han in i henne. Det gör ont, så ont. Så ofantligt ont att hon knappt får luft. Samtidigt hör hon hans röst: ”Säg att du vill! Säg att du vill!”. Hon fortsätter att viska fram sina nej, tyst och plågat.
Hon är plötsligt fast i en mardröm. Har svårt att inse vad som egentligen händer, kanske vill hon inte inse det. Sådant här händer inte i verkliga livet, och verkligen inte henne. Hans kropp är tung och motbjudande över hennes. Han stönar och rör vid henne så att hon får rysningar. Hon intalar sig att allt snart är över.
Hon är på väg att bli vansinnig när han äntligen glider av henne. Han ler. ”Ja, du är verkligen vacker”. Hans andedräkt luktar alkohol. Varför märkte hon inte det innan? Hans ögon är galna. Varför märkte hon inte det innan? Och så plötsligt är han borta.
Hon är still ett litet ögonblick, fortfarande oförmögen att röra sig. Sedan rullar hon runt på sidan och spyr ut allt hon haft i magsäcken på den kala gången. Hon reser sig sakta, men benen vägrar att bära henne. Det tar många försök innan hon lyckas med att stå upp.
Hon är i chocktillstånd. Hon vandrar ranglande hemåt. Hon ser berusad ut, men tänker inte på det själv. I hennes sinne försöker hon desperat förstå vad som egentligen har hänt. 50 – 50, och hon hade fattat fel beslut.
Hon är skuldtyngd. Alltid hör man talas om stackars naiva flickor som blir våldtagna. Avfärdar det som något som händer andra. Vad ska hon göra? Hur ska hon någonsin kunna se någon i ögonen igen? Vänner, familj… Hur?
Nu är hon bara ett vackert skal. Hon kommer blott att vara ett vackert skal en lång, lång tid framöver. Många år kommer flickan att vara utan person. Den tog han ifrån henne. Mannen med det falska leendet.
Hon är avtrubbad. Omänskligt härdad på ett sätt som ingen borde behöva bli. Hon har slutat att gå ut på kvällarna. Femtio – Femtio. Nästa gång ska hon inte fatta fel beslut, det har hon lovat sig själv. Därför avskärmar hon sig så mycket som möjligt från män och pojkar i allmänhet. Glömmer att det inte är 100 – 0.
Hon är psykiskt ärrad. Anmälan passerade obemärkt. Hon hade ju alkohol i blodet. Hon vet inte vad hon ska göra.
Våldtäktsoffer.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sophie914522 - 14 jul 06 - 04:32- Betyg:  | | denna är så himla bra men det är synd att detta händer i värkligheten fy fan va hemskt!! den var rörande bra! | | Caelestise - 12 jul 06 - 08:53 | | Tack för era fina kommentarer! :) | | krisse_bisse - 12 jul 06 - 07:35- Betyg: | | Du skriver grymt fint.. väldigt bra ordval! ... du kan ju detta! | | oboy_choklad - 12 jul 06 - 03:26- Betyg: | Jättebra skrivet, lite ledsam men man förstår verkligen.
kunde inte sluta läsa. | | spite_fire - 12 jul 06 - 01:25- Betyg: | såå ledsam!
stackars henne :[ |
|
|
|
