Hur försvinner man? |
Då pressas kudden hårt mot min mun för att tysta ned skriken
I det korta ögonblick då jag tillåter mig våldtas av den ständiga men dolda paniken
Jag lever, jag finns och jag är
går omkring, pratar och håller god karaktär
Jag sover, äter, vaknar och somnar om
Betraktar, lär mig och anpassar mig allteftersom
Ja, jag smälter in bland människor och vardag
I alla andras ögon stämmer det, den enda som vet sanningen är jag
En silkeslen röst och stort leende skyddar vad som kan avslöjas i tunga andetag
Inom den utåt sett starka personen finns en som är alltför svag
Inom henne finns jag
Ja, där jag kan synas är jag bara ännu en ung kvinna
Det är först i ensamhet jag tillåter mig känna mitt inre flådas och brinna
Direkt ensamheten omfamnar mig börjar tårar av syra att rinna
Och jag vill inget hellre än att fly mig själv, men hur gör man för att försvinna?
I det korta ögonblick då jag tillåter mig våldtas av den ständiga men dolda paniken
Då pressas kudden hårt mot min mun för att tysta ned skriken
|
| Kommentarer | | martobicat - 4 feb 16 - 03:04 | | Du skriver bra! | | dueintedenduva - 4 feb 16 - 00:42 | | Bra. Förstår känslan |
|
|
|
