Ortostatism |
Under digerdödens sista timmar, sänkte du garden en aning. Dina ögon tumlade runt och färgade himlen grå. Döden fick nytt namn, självgodheten slog ut i blom och några frusna droppar blod träffade den tunna isen. Ditt sällskap var de loppbitna och såriga råttorna från ditt inre. Ett tusental som attackerade allt de såg. Sända från det undre, omringade av likstank och nätter som aldrig blir morgon. De lämnade spår i hård ovälkommen mark, där du grävde gravar åt de du hade lämnat.
Du lät mig aldrig komma till punkt. Du var lagen, det man skulle följa om det så var det sista man gjorde. ”Det kan du gott ha på din dödsbädd” Brukade du säga. Men jag tänkte på annat när du talade, jag var inte riktigt med. Och medan din käft gick funderade jag på de små ljusglimtarna innan allt det här. Då du visade dina illusionstrick. Hur du tog ner månen, några stjärnor och lite bomull. Packade det i ett litet paket och gav det till mig. Det var speciellt.
Nu är allt utsuddat. Du är ingen människa längre, inte kvinna heller, din roll är förverkad.
Klockan slår, som små fallande snöflingor. Digerdöden sliter och drar i dig, du följer dess utstakade väg. Du har sagt farväl, jag vet, eftersom du låter på ett visst sätt då. Jag har suttit fast i din värld för länge. Ser dig vända dig bort från allt det du byggt upp. Du skickar ingenting längre. Alla dessa brev, kartonger och postförskott du alltid pratade om förut, dessa ord som förvarades i din guldask. Alla dansande släktingar på den där tillställningen. Jag vet att du ljuger. Och streckkoderna färgar av sig.
Ibland ser man hur det kunde ha blivit. En dörr slår igen, ett skåp förblir låst. Dina fingrar famlar, som de alltid gör. Man kan se hur hela situationen hade omformats och sugits in i dig, och blivit ditt verk. Och hur du sen suttit där och tagit åt dig äran.
Nu kommer de igen, dina skitiga gnagare. Ett svävande svart täcke över en grön sluttning. Tre knäpp med fingrarna så är de tillbaka på sin ursprungsplats. Vid din sida har du mannen med det svarta håret, han utan ångest, han som du hittade, han som bara skrattar hela tiden. Och allt var naturligtvis din förtjänst. ”Det man hittar får man behålla” Skulle du ha sagt.
Det kommer alltid en svag vindpust av kyla, precis innan dina råttor angriper mig. Jag har lärt mig dess mönster och rörelseschema, jag vet nog mer än vad du vet. Eller, kanske inte. Jag brukar stänga av mina känslor när deras käftar sänker sig i mitt kött. Jag vill att du ska veta. Även din svarthåriga hejduk.
Du vänder ryggen åt de gravar du nyss grävt. Kanske är det någon slags gest. Eller tecken. Jag finns kvar. Du med, fast i annan form. Jag ser hur du, med hela din energi och alla dina känslor, försöker kämpa emot pesten. Du älskar den, men vill samtidigt inte ha den. Inom dig rasar kriget om dig. Det sista, säger mannen med det svarta håret.
Gnagarna faller av mig i klumpar, och efter en stund en och en. Ni skrattar åt mig, och jag förstår varför, jag har vetat det så länge. Längre än vi känt varann. Jag blöder, och ni pekar på blodpölarna och myser. Ännu en gång har ni försökt, ännu en gång har ni sparkat på mig när jag låg ner, ännu en gång har ni försökt vinna.
”Men, det är ingen tävling” Som du alltid brukade säga.
Copyright © Mike Larsson 2006
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | frostyran - 11 jul 06 - 17:40 | Gripande.. Gillar motsättningarna mellan det abstrakta och det
som är handgripligt, "rätt på" beskrivet. Vemodigt men med en
underton av cynism. | spite_fire - 11 jul 06 - 17:31- Betyg:  | Va gulligt :]
ellr...
VA hmskt :] |
|
|
|
