Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

like puzzle pieces in your hand; [del 9]

Under den första halvtimmen ångrade Aaron att han släppt in Set i lägenheten. Första gången han tagit hem honom hade han känt sig fruktansvärt förvirrad och obekväm, men då hade han i alla fall fått bestämma själv att pojken skulle få komma in. Nu stod Set i hallen med ledset slokande axlar och Aaron visste inte vad han skulle prata om. Något var uppenbarligen fel, för han trodde inte Set var dum nog att gå till någon han knappt kände för att fråga om översovning annars. Kanske hade han gråtit, eller så var han bara kall och ynklig efter regnet.
För att ge sig själv en chans att samla sig gick Aaron in till sovrummet och letade efter en torr tröja att låna ut till Set. Han hann tänka många tankar han inte var stolt över. Irritationen över att Set var så annorlunda och över att han bara dykt upp var egentligen obefogad, men han kunde inte sluta. Främst av allt förstod han inte varför han kände sig så anti, och det gjorde honom ännu mer irriterad. När han klev ut i hallen igen såg han att Set lämnat sina skor lika prydligt intill väggen som förra gången. Ett uppriktigt, ursäktande leende på hans läppar, som om han var rädd för att ha klivit över gränsen.
”Förlåt om jag stör”, sa Set tyst. ”Jag blev utelåst och min mobil är död. Jag visste inte var jag skulle ta vägen när det började regna, så… Hoppas det är okej.”
Aaron fick faktiskt lite dåligt samvete över vad han nyss tänkt. Förklaringen var vettig nog för att han skulle kunna släppa sin irritation, och med en låg harkling sträckte han fram tröjan.
”Var det ingen hemma?” frågade han lågt.
”Jag trodde Malin skulle vara det, men det var släckt i hallen så hon måste ha gått hem till någon kompis. Jag satt och väntade på henne en stund, men... Hon kom aldrig hem, så jag gick hit istället. Mamma och pappa kommer inte hem förrän i natt eller tidigt i morgon så…” Set sänkte blicken och tog emot tröjan. Han tittade på den som om han fått en gåva och Aaron började undra om han behövde hjälp att klä av sig. Han var även nära på att fråga om han inte haft någon annan att gå till, men han visste redan svaret på den frågan. Sets valmöjligheter hade varit att gå till honom, eller sitta och frysa i regnet, eller möjligtvis på resecentrum. Med de alternativen kände sig Aaron inte längre lika sur över att han bara kommit och ringt på.
”Sorry att jag låter så sur”, muttrade han, knappt högt nog för Set att höra, och som vanligt för stolt för att kunna be om ursäkt på ett normalt sätt. ”Låg och sov i soffan så jag blev förvånad att någon kom, bara.”
”Förlåt att jag väckte dig.” Set hade tagit på sig den nya tröjan och försökte nu kavla upp ärmarna över sina händer. Tröjan var alldeles för stor för honom, och hans hår hade strukits åt sidan när han dragit tröjan över huvudet. Till Aarons förvåning verkade han inte särskilt ledsen över att ha väckt honom. Han gjorde ett tappert försök att inte le, men ryckandet i hans mungipor avslöjade honom. Aaron kunde inte göra annat än att le tillbaka, mer förvirrad än något annat.
”Va?”
”Du såg bara så butter ut när du sa det”, fnissade Set och la handen för munnen. Han verkade få ännu svårare att hålla sig när Aaron spärrade upp ögonen som om han blivit förolämpad. ”Typ som min pappa när jag måste väcka honom för han somnat i soffan…”
”Men vad fan”, skrattade Aaron. Om det var något han aldrig väntat sig från Set, så var det att han skulle kunna skratta åt något på Aarons bekostnad. Det förvånade honom till den grad att han inte ens kunde vara sur mer. Han gjorde en gest mot köket. ”Jag ska ta en macka. Vill du ha?”

Saker och ting kändes en aning märkliga när Aaron vaknade morgonen därpå. De hade inte pratat särskilt mycket, bara ätit var sin macka och sedan hade han bäddat soffan åt Set precis som förra gången. Vad som kändes allra märkligast var att Set nu fått spendera mer tid i hans lägenhet än Jossa, även om det båda gångerna varit under mycket udda omständigheter.
Aaron kände sig kluven. En del av honom var glad att Set börjat slappna av i hans närhet. Genom det där osäkra skalet hade en personlighet börjat skina igenom, och Aaron förvånades över att faktiskt tycka om den. En annan del av honom var fortfarande rädd för att uppmuntra Set. Han ville inte ha honom rännande i lägenheten dag ut och dag in och bli best friends forever med virkade armband och sådant som Set säkert skulle tycka om.
Kanske låg Aarons oro snarare i att han var rädd att låta folk komma inpå honom och inte just i att bli vän med Set. Det var dock något han inte erkänt för sig själv ännu, och så fort hans tankar nådde den slutsatsen började han envist surra vidare i sina vanliga cirklar igen. Tuff kille, många följare på instagram men bara några få vänner som visste mer om honom än hans namn och vad han gillade att dricka. Typ.
När de satt vid Aarons köksbord och åt fil och flingor långt efter att Sets skoldag börjat, kunde Aaron inte längre hålla sig. Han hade tittat på Set omöjliga hår hela morgonen och han var så arg på den där luggen att han kände för att dra loss den.
”Ska du inte klippa din lugg snart?” Aaron anade att han lät lika bitter som han kände sig. Han hade väntat sig en mumlande ursäkt från Set, kanske något jakande men undvikande, men istället suckade pojken och strök fingrarna genom luggen.
”Jo, jag vet… mamma har tjatat på mig i evigheter.” Set försökte fästa luggen bakom örat, men den var lite för kort för att stanna och föll omedelbart fram igen. Han log uppgivet. ”Jag har bara skjutit upp det.”
”Du kan väl inte ens se något där bakom?”
”Vet du hur många gånger jag har hört det där?”
”Jag kan tänka mig.”
”Det känns bara så tråkigt att lägga pengar på frisören.” Set samlade upp några flingor på sin sked och suckade. ”Mamma kanske skulle hjälpa, men jag vet inte ens vad jag vill ha för frisyr.”
”Jag kan klippa dig.” Aaron stödde armbågarna mot bordet och höjde ögonbrynen. ”Jag brukar klippa mig själv. Du behöver inte betala mig något.”
”På riktigt?” Set verkade chockad. Aaron måste faktiskt erkänna att han var lite söt när hans ögon blev sådär runda.
”Ja. Du skulle snarare göra mig en tjänst om jag fick klippa av den där… hårgardinen.”
Ӏr det verkligen så hemskt?” Set verkade nästan generad.
”Ja. Ja, det är det faktiskt. Jag tänker inte ens be om ursäkt.” Aaron hade svårt att inte le. Set må fortfarande vara en osynlig liten mus, men det som irriterade honom allra mest var hur luggen hängde framför hans ansikte, och hur han drog undan den gång, på gång, på gång. Det kliade i fingrarna av tanken att få göra något åt det.
”Okej då.” Set log, lite rosa om kinderna, och till Aarons glädje gav han med sig. ”Du får gärna klippa.”

Aaron kunde inte beskriva hur nöjd han kände sig när han lät saxen klippa Set lugg rakt av. Bort med allt som nådde honom nedanför läpparna, bort med allt som bara legat som ett rufs framför hans ögon och hans panna. Trots att Sets hår inte nådde honom längre än till käkbenet hade det varit så tjockt och jämnlångt att det mest av allt liknat en svamp. Aaron klippte ur det, klippte upp det, gjorde sitt bästa för att göra det rufsigt och emo på det sättet som Set förmodligen velat men inte kunnat uppnå på egen hand.
Färdigklippt såg Set knappt ut som samma pojke. Liten och ynklig, ja. Patetisk och miserabel, no more. Luggen var sned men klippt på ett sätt som lämnade båda ögonen fria. Resten var egentligen inte så mycket kortare än förut, men av allt hår på golvet att döma måste Sets huvud vara några hekto lättare. När Aaron bad honom se efter om han var nöjd blev hans ögon runda av chock och han tittade sig länge i badrumsspegeln. Han strök fingrarna genom luggen, sedan håret i nacken, sedan tackade han, och tackade igen.
Klockan var strax efter två när de hjälpt åt att dammsuga upp allt hår inne i badrummet. Set hade försökt lämna tillbaka tröjan han fått låna av Aaron, men då hans egen fortfarande varit fuktig hade Aaron låtit honom låna hans tills nästa gång. När det nu blev.
”Det är nog bäst att jag går hem nu”, sa Set och rörde vid sin lugg för säkert tjugonde gången. ”Skolan är egentligen slut nu, så…”
”Gör så.” Aaron stod lutad mot väggen intill dörren och betraktade Set när han tog på sig sina converse. Även fast han var framlutad föll inget hår i vägen, och Aaron kunde se hur hans mörka ögonbryn drogs samman när han försökte lösa upp en knut på skosnöret.
”Tack igen för att jag fick sova här”, sa Set när han rätat upp sig igen. Han log, ett leende som kändes mycket mer äkta nu när det gick att se att det även speglades i hans ögon. ”Om det händer igen ska jag försöka ha batteri på mobilen så jag kan förvarna i alla fall…”
”Det låter bra.”
”Och tack för att du klippte mig. Jag förstod inte själv hur illa det var, men alltså…” Set rynkade svagt pannan. ”Det såg inte alls bra ut. Tack så jättemycket.”
”Ingen orsak. Bara glad att jag fick göra något åt… det där.” Aaron gjorde en gest mot hans lugg.
”Varsågod.” Set la handen på dörrhandtaget, men verkade tveka på att kliva ut. Aaron visste inte varför, men det kändes som att de gått från en nick till något mer än bara en fånigt höjd hand när de sa hejdå. Han lutade sig ner och kramade om den mycket mindre pojken med en arm. Inget intimt, inget särskilt, men Set var så försiktig när han la armarna om Aarons rygg och kramade tillbaka. Kanske var hans kinder lite mer rosa än de brukade när han smet ut i trapphuset.

När kvällen kom hamnade Aaron i vanlig ordning i högra hörnet av soffan. Så fort Set gått hade han ringt David och spenderat alldeles för många timmar hemma hos honom och hans xbox. Kanske var det tur att David var den enklaste av hans vänner. De brukade spela i flera timmar utan att direkt snacka, och sedan sa de ett lika enkelt hejdå och sågs igen veckan efter. Aaron hade låtit David stå för det mesta av spelandet då han själv känt sig för disträ för att kunna prestera. Hans tankar hade flutit iväg till kvällen innan, till Set utanför hans dörr, och hur glad han blivit när han fått se sitt nya hår i spegeln. Aaron hade känt en märklig blandning av ömhet och lust att skratta när han sett att Set lagt upp en bild på det nya håret på instagram. Svartvitt, givetvis, och tröjärmen smått i vägen för munnen. Han såg ut att vara femton och lika emo som han alltid försökt vara. Även fast posen var töntig, så gladdes Aaron åt att Set var nöjd nog att våga visa nya frisyren på internet. Han önskade dock att han tagit ner ärmen från munnen, istället för att gömma ett par så söta, röda läppar där bakom. Så fort han tänkt tanken skämdes han, och mobilen fick ligga med skärmen vänd ner mot soffdynan under resten av kvällen.

Sets dagbok
20 april
Jag vet inte vad som händer just nu. Vi hade släktkalas, jag fick två skivor till
av mamma och pappa och lite kläder och så. Det var inte så hemskt som jag
hade fått för mig men det var inte så himla kul heller. I vilket fall som helst så
åkte alla och jag tänkte bara gå ut på en promenad innan jag skulle lägga mig
och läsa. Men så när jag kom hem igen så hade Malin åkt till någon kompis och
låst dörren utan att kolla efter om jag var hemma. Glömde i och för sig säga
att jag hade gått ut men ändå. Fick panik för min mobil hade jättelite batteri
och jag hann inte ringa efter henne innan den dog och mina nycklar låg inne.
Trodde jag skulle behöva sitta och vänta på henne hela natten eller något.
Satt faktiskt och väntade ganska länge men sen började det regna och jag
kände mig så jävla ledsen att jag gick hem till Aaron även fast jag var livrädd.
Jag hade ingen annan att gå till så vad hade jag för val? Vem skulle det vara
liksom? Mina kusiner eller min moster? Jag skulle hellre sitta ute i regnet än
att behöva gå dit. Tvekade jättelänge utanför Aarons dörr innan jag vågade
ringa på för det kändes verkligen jättetöntigt av mig att gå dit. Han släppte in
mig i alla fall och verkade lite sur men sen bad han om ursäkt när jag förklarade
vad som hade hänt. Jag hade ju aldrig gått dit utan att fråga om det inte hade
varit för att min mobil var död och allting var kaos liksom. Tror att han förstod
det för han var inte lika butter sen. Vi pratade inte så mycket egentligen men
jag fick sova på soffan precis som förra gången. Skulle ju ha gått till skolan
egentligen men jag stängde av larmet och låg kvar istället. Var vaken i flera
timmar innan Aaron klev upp och gjorde mig typ beredd på att gå men jag fick
frukost. Hade legat och oroat mig under hela tiden som han sov och så var han
inte ens lite sur. Vet knappt hur det gick till men han sa att han hatade min
lugg typ och nu sitter jag här och är nyklippt. Kan helt och hållet hålla med
honom om att mitt hår var en katastrof tidigare och jag kan se det extra mycket
nu när mitt hår är jättefint. Blev seriöst jättenöjd. Känns bara så ovant att det
inte är tjockt längre och att jag kan se haha. Dessutom fick jag låna hans tröja
för att min fortfarande var fuktig och han ryckte typ på axlarna som att det var
lugnt men jag trodde jag skulle dö. Den luktar lite hårspray och som hans
lägenhet och är jättemjuk på insidan. Känner mig som ett creep men jag önskar
faktiskt lite att han glömmer att jag har den.
Och just det… när jag skulle gå så kramade han mig. Inte så länge och bara med
en arm men jag blev så förvånad och höll på att rodna så jag flydde innan han
hann se något. Kände mig så pinsam men jag kunde inte hjälpa det. Stör mig
nästan på att jag blir så nervös i hans sällskap för han är faktiskt ganska konstig
och verkar lite… jag vet inte ens. Butter och sur och han ser ut som att han
typ dömer en så fort man säger något. Samtidigt så kan han vara så himla
snäll helt plötsligt typ som att han glömt av att vara cool och jag vet inte ens…
Jag bara gillar det. Jag gillar honom. Jag blir så nervös så jag håller på att
kissa på mig så fort jag är där men han är ju jättesnäll när han inte är sådär sur
som han är ibland. Innan trodde jag att han var det jämt men nu vet jag inte ens
längre. Känner mig bara så förvirrad.




*
använder platsen längst ner till att tigga kommentarer, as always...
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
ilenna - 17 dec 15 - 05:31
´Han tittade på den som om han fått en gåva och Aaron började undra om han behövde hjälp att klä av sig.´ - jag gillar sånna där delar man blir att fnissa åt för sig själv xD

och alltså gulleset haha, gillade verkligen delen när set fnissar, aaron som känner sig förolämpad men ler för att han blir så förvånad. För ja det var ju typ det sista man väntat sig från set, att han skulle våga skratta –åt- aaron (även om det inte var någon stor grej ;)) och visa en annan sida än den där försiktiga och ursäktande. Jag gillade det :D

gillar också jättemycket aarons tankar och rädslan över att låta någon komma för nära inpå, hur han först försöker förklä det i att han inte vill bli sets bästa vän och att han ska dyka upp hemma hos honom typ varje dag. Det känns väldigt mycket aaron att först låtsas som att det är det som skulle vara problemet; och inte just att han faktiskt börjar tycka om någonting hos set och att rädslan ligger i att det är någonting nytt och skrämmande för honom.

och åh att aaron klipper sets hår. Även om hans kommentarer som ´ja. ja det är det faktiskt. Jag tänker inte ens be om ursäkt´ inte är sådär jätteromantiska(men jag älskade det för att det är så typiskt aaron-drygt haha) så tyckte jag det var en supergullig grej och jag ser det lätt framför mig :D känns så mysigt och intimt att aaron fått stå och känna på sets hår ehe (:
allt som allt tyckte jag om det här kapitlet, jättefint :D
Megabitchchan - 11 dec 15 - 00:53
Ã…åååh vad skönt att Set ÄNTLIGEN fått fixa sitt hår. Skönt för Aaron också, så kanske han slipper vilja vända bort blicken om han ser honom på stan. ”Ingen orsak. Bara glad att jag fick göra något åt… det där.” I FEEL YA AARON. Helt sjukt vad hår kan göra skillnad, för Set blev mycket sötare i mitt huvud. Dock inte sådär "docksöt" som jag nästan alltid tänker mig små karaktärer utan bara lagom? Fina läppar men det är också vad som sticker ut. För mig blir han nästan lite som ett troll, speciellt efter att du beskrev hans ögonbryn, vet inte varför det blev så? Skönt att det inte är så perfekta karaktärer hela tiden, ärligt talat. Jag gillar omväxlingen. Tror det är lätt hänt att man glorifierar sina karaktärer och höjer dem till skyarna och saker och ting helt enkelt blir orealistiska? NAJS WORK.
Blir glad för Sets skull också att han vågar lägga upp en bild på sig själv på sin insta. Ser tydligt framför mig den klassiska posen, men det gör inte så mycket. Han är ju lite yngre så det kan jag förlåta.
Så roligt att få läsa ur Sets vinkel också, speciellt delen med hur han först trott att Aaron var så cool och butter och elak, men nu får han lära känna honom och se den lite mer ödmjuka sidan som finns där i honom. "Typ som att han glömt av att vara cool" - Jag gillade särskilt den biten. Jag kan inte förklara, men det kändes så äkta. Kanske är det därför Aaron blir så förlägen när han tänker på att han tycker Sets läppar är söta, hans coolhet förfaller lite på grund av en liten emopojke och han inser det och bara VAFALLS? Jag gillar det. Hoppas du lägger upp nästa del snart. Jättesnart.

Skriven av
arbok
9 dec 15 - 14:11
(Har blivit läst 210 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord