På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn
Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk
visa alla   skicka in   forum   bloggar  medlemmar   bli medlem   logga in

Noveller

Kickstart my heart [m/m] - del 53
- kapitel 53

Maddox öppnade ena ögat och sedan det andra innan han kisade mot Nash som stod framför spegeln.
”Har du inte sovit..?” frågade han hest.
Nash hoppade lätt till innan han såg sig över axeln, som att han för en stund glömt bort att Maddox sovit kvar.
”Jo men jag vaknade för en stund sen, jag.. Hur mår du?” Det verkade som att han ändrat sig från något annat han varit på väg att säga.
”Som jag borde antar jag”, suckade han tungt och la handen över ögonen. ”Du vill inte göra mig sällskap?” Han var förmodligen inte särskilt attraherande för tillfället men det skulle vara trevligare med Nash intill sig än en tom sänghalva.
”Jag ska faktiskt iväg och plugga med Cam, vi ska ses på biblioteket.”
”Jaha..”, sa han dumt.
”Men du får gärna stanna kvar tills du orkar röra dig!” skyndade han sig att säga och flinade lite. ”Vi bestämde det nu på morgonen och.. Jag behöver verkligen komma igång med den där svenskauppsatsen.”
”Okej, visst.” Han drog fingrarna genom håret och kunde knappt föreställa sig hur han skulle orka gå till skolan imorgon – än mindre skriva någonting. ”Ska jag bara.. Är din mamma hemma? Om jag ska låsa eller något.”
Nash la ifrån sig borsten och vände sig om mot honom. Redan klädd och sminkad och nu med håret fixat. ”Ja hon sover, hon kom hem tidigt imorse tror jag. Så du behöver inte låsa, det är bara att.. Är det lugnt eller är jag jättetaskig nu?”
”Nej, nej”, sa Maddox och gjorde en avfärdande gest med handen. ”Jag kommer nog inte vara så kul idag ändå.. Är ju bra om någon av oss sköter skolan bra.”
Den blåhårige log medlidande. ”Jag hämtar lite vatten åt dig.”

När han vaknat imorse hade funderingarna från natten känts som det bästa. Han behövde nog helt enkelt lite tid och så skulle allt bli bättre. Det hade helt enkelt inte känts som ett alternativ att spendera hela dagen med Maddox. Hur gärna han än skulle vilja. Utomhus glittrade snön av solstrålarna som lyckats leta sig fram och till skillnad mot den råa luften inatt så var det betydligt behagligare nu. Utanför den stora dörren till biblioteket stod Cam och väntade och flinade sedan när Nash kommit fram.
”Jag fattar inte att jag är i stan halv elva en söndagförmiddag för att plugga. Och ändå behövde du inte ens tjata?”
Nash skrattade till och drog ner halsduken en bit. ”Det brukar ta emot mer att börja plugga en söndageftermiddag. Gjorde du något kul igår?” frågade han medans dom gick in.
”Jag var hemma hos Max och spelade lite, så inte något särskilt direkt. Du då?”
”Nej inte jag heller, var med Jas och Elias. Och Maddox en stund.”
”Kul. Men alltså, är det något mellan er? Annat än att ni är polare?”
”Eh..”, började han och tänkte på den svarthårige som förmodligen låg kvar i hans säng. Det var inte det att han skulle ha några problem att berätta för Cam – han visste ju självklart att Nash var gay – utan det var mer grejen att han inte hade vetat och att han nu inte ens visste om det skulle kunna funka.
”sorry om jag sa något helt knäppt nu, det var Max som sa igår att han hört det snackas något om att ni skulle ha hånglat på någon fest där vid halloween?”
”Nej det var inte knäppt”, log han snabbt och drog ut stolen till bordet dom lagt böckerna på. ”Och ja, det gjorde vi. Det var inte första gången heller men.. ja alltså något är det väl men jag vet inte helt vad.” Han hoppades att det dög som förklaring. Fastän både han och Elias hade hängt med Cam i skolan sedan dom började gymnasiet så var han inte en lika nära vän.
”Men shiet, då har ni ju ändå hållit det väldigt hemligt för jag hade inte ens tänkt på det om inte Max sagt något. Ni sitter ju liksom inte fast vid varandra i skolan som en del gör.” Cam log mot honom innan han öppnade boken. ”Kul ändå, att det är något i alla fall.”
Nash log snett tillbaks och nickade. Hade han känt sig mer lugn inombords hade han förmodligen sagt någonting mer, rent utav kanske tyckt om att få berätta hur spännande det hade känts, men nu frågade han istället vilket stycke i texten dom skulle börja med.

Självklart var han inte i ett tills igår okänt rum. Självklart var den blåhårige inte en kille han redan glömt namnet på och han skulle utan tvekan träffa honom igen. Ändå fick han den där flashbackskänslan när han klädde på sig, lite slarvigt drog till täcket över sängen och sedan kastade en snabb blick på sig själv i spegeln innan han tyst öppnade sovrumsdörren. Skillnaden från dom gångerna han fick flashbacks ifrån var väl ändå att tjejen ifråga då oftast legat kvar i sängen när han smugit ut.
”Nash?”
Maddox stannade till med skon halvvägs till foten och bet sig hårt i läppen samtidigt som han slöt ögonen.
”Nash vad gö- Maddox, hej.” Mary såg lite förvånat på honom och han förmodade att hon inte heller varit uppe särskilt länge då han för det första inte hört henne när han legat kvar i Nashs säng och med tanke på att hon hade på sig ett par pyjamasbyxor till t-shirten.
”Tja.” Det här var ju absolut inte första gången han träffade henne – det hade varit den där andra pinsamma morgonen – men ändå kände han sig inte helt bekväm. Inte nu när han var ganska så säker på att hon visste att det var någonting mellan dom. Varför hade han inte frågat Nash om han sagt något om det än? ”Nash har åkt in till stan för att plugga och jag..” Och vad skulle han säga nu? Att han stannat kvar lite längre för att han var bakis som fan?
”Vill du ha lite frukost?”
”Nej tack, jag tror det-”
”Tro mig, du kommer inte att må bättre av att inte äta någonting alls.” Marys leende gjorde det tydligt att det inte ens skulle ha varit nödvändigt att nämna ordet bakfull. Och hon hade säkert rätt. Det som skulle hända om han åkte hem var förmodligen att han först skulle träffa på Martin som suckande skulle fråga om det inte började räcka med alla fester och var dags att ta tag i pluggandet istället och därefter hade han med största säkerhet spytt på toan. Då var frukost serverad av Nashs mamma kanske ett bättre alternativ.
”Eller du kanske hellre hade velat att jag ringt och beställt en pizza?”
Maddox drog på munnen där han satt med armbågarna stödda mot bordet och håret hängande ner framför ansiktet.
”Ge mig inte några sådana val för då kanske jag säger ja.” Han drog håret bakom örat och såg upp. ”sorry för det här. Du måste vara glad att Nash åtminstone är ordentlig som är och pluggar.”
Mary såg roat på honom innan hon ställde ner ett fat med två mackor framför honom. Med stekta ägg ovanpå. ”Om det här skulle inträffa varje helg skulle jag kanske bli lite trött på dig men nu ser jag hellre att du får i dig lite ordentlig mat. Men Nash var så pigg alltså? Nog för att jag knappt sett honom bakfull men..”
”Han var inte på någon fest. Jag var ute med två kompisar och träffade han och Elias på stan när jag skulle hem”, sa han och tog en första tugga av smörgåsen innan han nöjt suckade. ”gud vad gott.”
”Vad bra, det finns mer om du vill ha.”
Han nickade och tog en klunk av apelsinjuicen. ”Tack.”
Tre mackor och en stunds pratande senare stod han i hallen och tackade Mary än en gång för frukosten.
”Det var bara trevligt med lite sällskap. Och du Maddox.”
”Ja?” Han hade precis tryckt ner dörrhandtaget.
”Nash har verkat gladare än på länge efter att ni började ses, så jag är glad att ni började träffas och blev kompisar.”
Det värmde att höra men samtidigt kom han att undra om det hade någonting att göra med det han mått så dåligt över den där helgen när dom varit till Kolmården. Dom hade inte pratat någonting mer om det och han hade antagit att det varit något tillfälligt. Ibland mådde man ju dåligt. Nu lät det nästan som att han hade mått dåligt tidigare. Så pass att Mary märkt en skillnad. Han bet sig något bekymrat i läppen men log sedan snabbt mot henne.
”Vad bra att det är så. Hejdå då.”

*
”Du Nash.”
Han vände sig om vid sitt namn, fortfarande med boken i handen som han varit på väg att lägga in i skåpet.
”Hänger du med till stan? Jag är typ i akut behov av nya kläder känns det som.”
”Jag lovade att vänta på Jas, hon slutar snart, jag ska med hem till henne..”, sa han ursäktande.
”Jaha okej!” log Maddox och kastade därefter en blick nedåt i korridoren där Linus och Will synts till för ett tag sedan. ”Vi ses imorgon då.”
”Japp, hejdå”, log han.
Det där hade varit på måndagen och det enda han kunde säga var egentligen att det hade fortsatt i samma spår. Han ignorerade absolut inte Maddox men.. när han på tisdagseftermiddagen hade undrat om dom skulle hitta på någonting efter skolan hade han sagt att han skulle jobba. Det var ingen lögn men han hade haft stängning och inte börjat förrän klockan sex vilket hade inneburit att dom skulle ha hunnit träffas innan. När dom haft projektarbete på schemat hade han skyllt på huvudvärk och gått hem tidigare. Dom få gånger dom faktiskt träffats i korridoren dom senaste tre dagarna hade han alltid kommit på någon ursäkt för att så snabbt som möjligt få anledning att gå därifrån. Han kände sig fruktansvärd och någonstans hoppades han ändå att Maddox inte skulle märka. Att han faktiskt skulle tro på honom att han kände sig stressad över skolarbeten, att det var mycket med cafèet, att.. att han helt enkelt hade fullt upp just nu bara. Han var inte otrevlig – han höll bara avstånd på ett så diskret sätt han kunde. För han var tvungen att testa, han var tvungen att se om det kanske skulle hjälpa, om det skulle göra det bättre om han bara höll sig ifrån Maddox ett tag. Kanske skulle allt bli mycket bättre senare då.
Eftersom Maddox fortfarande pratade med honom dom få gångerna tillfällen gavs. Eftersom han sms:at igårkväll. Eftersom han fortfarande log sådär snett mot honom. Eftersom han gjorde allt det så kunde det väl inte vara någon fara? Det var inte så att han började tvivla på Nash och inte skulle vilja umgås med honom. Allt var lugnt. Och förhoppningsvis skulle det bli bättre snart.

”Tja.. Vad är det som händer?” Billie såg något bekymrat på Maddox. ”Du lät typ inte alls glad.”
Han visste att det hade varit dumt att skippa halva skoldagen när han på sistone hade varit väldigt duktig när det kom till skolkande, men han hade inte orkat med att vara kvar. Först på pendeltåget hade han ringt Billie och sagt att han var på väg. Inte någon fråga om det passade eller om han var i skolan eller något. Men hans kompis hade stått på stationen redan när han kom in så han fick väl anta att det hade varit lugnt. Att skolka var ju ingen ovanlighet för honom heller.
Ӏh jag pallade inte att vara i skolan bara”, sa han och drog upp väskan på axeln innan dom började gå uppför trappen.
”Bara det?”
Han suckade och ryckte på axlarna. ”Nash är så jävla konstig bara. Jag vet inte men det känns som han undviker mig.”
”Va? Varför då?”
”Jag vet inte. Jag har inte direkt fått tillfälle att fråga..”, började han men ändrade sig sedan. ”Det skulle bara kännas dumt att typ anklaga honom för det eftersom det kanske inte ens är så.. Alltså han har jobbat ganska mycket nu och är noga med skolgrejer och sånt, han har mvg i typ allt.”
Billie såg på honom medans dom gick längs trottoaren in mot centrum. Ӏr det inte därför då? Eftersom han precis som du säger har mycket med jobbet och skolan? Eller vadå pratar ni inte?”
”Jo men..” Nu när han skulle berätta började han nästan känna sig fånig. Han kanske reagerade på något som inte fanns. Han hade ju precis sagt en väldigt logisk möjlig anledning till att dom knappt snackat något i veckan, att han inte hade sovit över hos Nash en enda kväll och att dom i princip inte hade umgåtts någonting. Eftersom Maddox fortfarande hade problem med att bry sig sådär överdrivet mycket i skolämnena så var det självklart inte lika stressigt för honom. Kanske hade dom faktiskt mer inlämningar och uppsatser är vanligt nu? Ӏh jag vet inte..”
”Det verkar ju konstigt om han skulle göra det. För ni har väl inte bråkat eller något?”
Maddox skakade på huvudet. ”Nej verkligen inte. Allt har varit bra liksom. Jag trodde kanske att.. Jag är egentligen pissrädd för det men..” Han hade svårt att snacka om sådant här fastän det var Billie. ”.. men jag hade kanske börjat tro att, du vet. fan, att jag är kär eller något.”
Hans brunhåriga kompis leende fick honom att flina till och köra in armbågen i sidan på honom. ”fan lägg av Billie.”
”Vad?! Jag tycker det är kul bara. Du trodde ju inte att du kunde bli kär.”
”Jag kanske inte är det heller”, sa han och gav honom en blick åt sidan. Klart som fan att han blev irriterad på sig själv när han kände något som ens var i närheten av generad. Han blev inte det. ”Men ja kanske, och nu bara.. Vadå så du tror att jag reagerar på något som inte finns?” Han var väldigt medveten om hur svamligt han pratade men förhoppningsvis fattade hans kompis vad han försökte få fram ändå.
Ӏrligt? Ja det tror jag. Det du säger låter ju ganska normalt att bli stressad över, shiet tänk om vi skulle försöka ens en vecka med att vara mvgbarn?” flinade han innan han fortsatte mer seriöst. ”Och om han inte ens sagt något så lär det ju inte vara något?”
Det lät rimligt när han sa det på det sättet. Och när han la ihop det med det han själv sagt.

När dom senare på eftermiddagen satt i Billies säng med en varsin pizzakartong var dock den där lilla oron tillbaks. Han fattade inte hur någon hade kunnat komma honom så pass nära att han på riktigt satt och analyserade smågrejer som hänt dom senaste dagarna. Han gjorde ju inte sånt.
”Han kanske tröttnat på mig. Du förstår väl också hur olika vi egentligen är?” sa han och tog upp en till pizzabit. ”Jag bråkade med en kille i skolan i måndags och jag vet inte, han kanske tyckte det räckte där.” Egentligen förstod han inte hur Nash hade kunnat börja tycka om honom så mycket från början. För Maddox var Maddox och.. Nash var inte sån. Han hade faktiskt aldrig känt sig så omtyckt av någon och det hade varit en både så främmande, skrämmande och underbar känsla. Men han kom ju ihåg den där eftermiddagen när det kommit fram att Nash var besviken på honom för att han halvbråkat med den där killen i cafeterian. Och senast i måndags hade han hamnat i tjaffs med Sam igen. Kanske hade Nash insett att för mycket av dom där ryktena stämde och att han faktiskt var så dryg som folk snackat om. Som vissa fortfarande snackade om. Kanske hade Nash ändrat sig från ´Jag gillar dig. Och har gjort ett tag. Ganska länge´ och ´Jag tycker om dig, allting med dig´ till någonting annat.
”Skulle det komma så plötsligt då? Är han impulsiv?”
”Nej”, sa han utan tvekan. ”Han tänker typ jättemycket.”
”Då låter det ju inte troligt.” Billie stängde sin kartong innan han såg upp på honom igen; nu med ett snett leende. ”Jag hade aldrig trott att vi skulle sitta och ha sånna här snack. Inte från ditt håll i alla fall.”
”Då är vi två”, sa han och skrattade faktiskt till. Fastän det varit under en ganska lång period som han inte vetat vad han och Lovisa hade så hade han direkt analyserat det tillsammans med Billie. Det hade inte känts nödvändigt och han hade inte ens reflekterat över om han var kär på något sätt. Han hade tyckt om henne och det hade oftast känts bra – det hade räckt för honom. Det var först när han börjat fundera på vad han egentligen kände för Nash som han insåg att han aldrig hade varit kär och att han inte ens visste hur det kändes. Nu vågade han påstå att han troligtvis visste i alla fall. ”Ska vi göra något eller? Kan ju inte sitta här och tönta mig hur mycket som helst. Du som ska föreställa min bästa polare borde säga åt mig att sluta innan det förstör min image”, flinade han.
”Jag som bästa polare tycker det är ganska underhållande att observera ditt kärlekskrankande på nära håll, hey sluta!” Billie fick flinande tag i kudden Maddox varit på väg att kasta på honom och kom sedan upp på fötter.
”Men ja visst, vad för något?”
”Låter du mig prova brädan? Var sjukt länge sen jag stod på en överhuvudtaget ju.”
”Självklart, den rullar hur fint som helst. Men vad är klockan då? Dom stänger hallen tidigt på torsdagar.”
”Tjugo över fyra”, sa han efter att ha kollat mobilen.
”Ja men då hinner vi en stund om vi skyndar oss i alla fall.”
Hallen var ganska sliten men hade som en skön atmosfär. Maddox hade varit där många gånger med Billie och några andra polare men det var egentligen år sedan han skejtat på riktigt. Då hade han tyckt det var askul men sedan hade musik och tecknar-intressena lockat mer och han hade lagt av.

[17:02 nytt meddelande- Will] Vi ska tydligen ha prov på det vi gjort på svenskan imorgon, eller hon sa att det mer var som ett testprov innan det stora och att om vi hängt med på lektionerna inte ens borde behöva plugga på något. Men ja tänkte att du ville veta i alla fall :/
Han hade knappt kollat på mobilen sedan han kommit till Billie. Det var först nu när han satt på pendeltåget hem som han såg Wills meddelande.
[20:11 sänt meddelande] och hängt med på lektionerna har man ju gjort så bra.. Då skippar jag svenskan imornbitti. Schysst att du sa det i alla fall.
[20:11 nytt meddelande- Will] Är det lugnt eller? Alltså jag menar; det har inte hänt något?
Maddox drog en hand genom håret och kastade en blick på konversationsrutan under Wills. Nash. Och inga nya meddelanden. Tydligen skulle dom inte träffas någonting senare ikväll heller då. Inte för att han inte fixade att sova hemma – isåfall hade han bara stannat kvar hos Billie – men han hade liksom ganska så snabbt hunnit bli van med att sova kvar hos Nash åtminstone någon dag i veckan. Och det var hela grejen med att han inte visste om något var fel eller om han bara överreagerade som gjorde att han ännu mindre orkade bry sig i skolan. Han visste att det inte var smart att börja fucka upp allting igen; att börja strunta i lektioner, prov och betyg och få lärarna att bli irriterade, men han orkade inte just nu. Det var bara så jävla mycket i huvudet. Och samtidigt kanske det inte var någonting. Nash kanske jobbade sent idag också, han var säkert stressad över provet imorgon fastän han tvärtom mot Maddox hade lyssnat på dom senaste lektionerna och förmodligen skulle kunna alla frågor. Kanske var det ingenting som var fel.
[20:15 sänt meddelande] nej vad skulle det vara? ;) klart det är lugnt. orkar bara inte med skolan just nu, men jag dyker upp imorgon efter svenskan. Snackat något med Leon eller?
Han ville gärna styra bort uppmärksamheten från sig själv och dessutom var han nyfiken på om Leon lättare kunnat svälja stoltheten och prata med Will och killarna när inte Maddox varit där.
[20:16 nytt meddelande- Will] okej bra ;) och ja, efter matten. Det var ingen ursäkt direkt utan mer ´kan vi släppa den där skiten eller? Börjar kännas fånigt att vi inte ens ska kunna snacka.´ Jag orkade inte diskutera om att det egentligen varit han som inte velat snacka men..
[20:17 nytt meddelande- Will] fast han borde ju minst lika mycket be om ursäkt till dig.
Han hade inte berättat allt Leon sagt ute i trädgården. Inte det om hans farsa. Utan han hade bara gett något slags kort sammandrag om att han skulle vara bortglömd av dom andra när han blev utsparkad från skolan enligt Leon. Förolämpningarna i hallen hade ju Will varit närvarande vid själv och hört. Hur äcklig han var och så vidare.
[20:18 sänt meddelande] äh jag bryr mig inte, jag tar inte åt mig. sånt lärde jag mig för länge sen ;) Men du jag har inte mycket batteri kvar nu och jag sitter på pendeln, men vi ses imorn i alla fall.

berätta gärna vad ni tyckte (:
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Likeyoudcare - 13 dec 15 - 00:33
Så bra! :) Och spännande att Maddox nu börjat fundera över vad som kan tänkas pågå med Nash. Ibland är det bra med mammor som råkar försäga sig lite. Nash kan inte komma undan hur länge som helst med att inte öppna sig för Maddox. Det är lite kul att det först var Maddox som var jätte-emot att öppna sig och att det nu är ombytta roller :P Ser fram emot nästa kapitel!

Skriven av
ilenna
6 dec 15 - 23:26
(Har blivit läst 500 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk

Beskrivande ord





Dikta.se | Hem | Hjälp | Villkor och info om cookies