På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn
Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk
visa alla   skicka in   forum   bloggar  medlemmar   bli medlem   logga in

Noveller

Kickstart my heart [m/m] - del 50
jag känner mig fortfarande inte helt nöjd med delen hemma hos nash pappa, vad tycker ni? :/

- kapitel 50

Maddox dörr var för ovanlighetens skull inte stängd men hans mamma knackade ändå på den.
”Sista uppackningen?”
Han vände sig om och drog lite på munnen innan han kastade vinterjackan på sängen. ”Kändes som att det var dags kanske.”
”Kanske det”, höll hon roat med och tog upp ett par hörlurar ur kartongen. ”Har du inte saknat dom här?”
”Jag har flera. Har för mig att dom är glappa till och med.. du får gärna kasta dom”, sa han och nickade mot papperskorgen intill skrivbordet innan han la plektrumen han hittat i jackfickan i bokhyllan.
”Hur mår du?” frågade hans mamma efter att hon hade hjälpt till att plocka ur dom sista sakerna. ”Vi pratar så sällan, på riktigt.”
Och det var sant. Dom pratade förstås, men det var oftast inga långa samtal och det var oftast bara om det nödvändigaste enligt Maddox. Ändå hade det känts bra under tiden dom packat upp, när hans mamma kommenterat en låt som spelades från hans stereo som hon faktiskt gillade och Maddox berättat om konserten han varit på med just det bandet. Vanliga saker men som var kul att dela med sig av. Kanske borde han försöka oftare. För det var inte det att hans mamma inte hade försökt – det var att han hela tiden hade varit motvillig på något sätt. Men att prata känslor så här. Att inte kasta ur sig ett ´bra´ för att han antog att hon ändå inte skulle vilja höra någonting annat. För att han inte orkade att hon skulle bli besviken på honom. Det var fortfarande jobbigt.
”Det är väl bra. Eller vad tänker du på..? Skolan?”
”Det. Och annat också såklart. Jag är orolig att du inte mår bra Maddox.. Jag vet ju hur jobbigt du tyckte det var att vi skulle flytta.. Jag vet att du har kompisar och så men..” Hon log lite sorgset mot honom och något värkte i hans egen mage.
”Jag mår inte dåligt morsan. Säkert. Jag tänker inte säga att jag har höjt mina betyg till några toppresultat för det har jag inte, men jag tror det går okej i dom flesta ämnena. Och jag är nästan alltid där så.. Det är ju ett framsteg sedan förra skolan.”
”Det är det absolut, vad skönt att höra gubben”, log hon. ”Och det är inte hur höga ens betyg är som är det viktiga, bara att man försöker.”
”Jo kanske det.. Men det känns ändå som att det går bättre nu. Det är kanske lite tjaffs ibland men.. inte på samma sätt. Kanske var bra att byta ändå liksom”, sa han med en axelryckning. ”Förresten, på tal om något helt annat. Har du någon knapp till den här?” Han tog upp sin svarta skjorta som hängde över datorstolen och räckte henne. ”Den översta har ramlat av.”
”Jo men någon sån här ska jag nog ha”, sa hon efter att ha kollat närmare. ”Jag ska kolla i syskrinet.”
”Kan du sy i den typ på en gång?”
”Ska du iväg på något?” frågade hon med ett nyfiket leende.
”Ja alltså.. Jag är bjuden till Nashs pappa på middag.”
Det förvånade uttrycket var inte alls oväntat. Även om hon visste att dom umgicks och att han senast nämnt att det varit där han sovit efter halloweenfesten så hade han ju inte alls varit öppen med vad det hela faktiskt handlade om. För henne var nog Nash till och med bara en kompis, på samma nivå som Will och Linus. Han hade inte berättat hur pass nära kompisar dom hade blivit. Att det var någonting mer till och med.
”Jaha? Vad kul”, log hon ändå stort. ”Så han bor inte med sin pappa?”
”Nej med sin mamma. Hans pappa bor i Danderyd. Så..”
”Men vad trevligt med middag. Jag vill ju fortfarande jättegärna träffa Nash också.”
”Martin gjorde ganska klart att han tyckte det var helt idiotiskt att ha den hårfärgen han har så jag vet inte.. vill nog bespara Nash att höra det och andra saker han med största garanti skulle kommentera.”
Han mer såg än hörde hur en liten suck lämnade hans mamma. ”Sa han så?”
”Typ. Han är väl förmodligen ett lika hopplöst fall som mig i hans ögon.”
”Du är inte hopplös Maddox. Och det tycker inte Martin heller. Vi måste prata om det här.. Det går inte längre. Och det är åt båda hållen, han ska inte hålla på och säga sånt där.”
Han hade hoppats att dom skulle släppa ämnet där men hon hade bett honom sätta sig på sängen och det var egentligen första gången sedan dom flyttat som han verkligen förklarat på riktigt hur pissigt det kändes med Martin. Att han var trött på att känna som att den andre såg ner på honom för att han inte uppfyllde dom kriterierna som han tyckte krävdes för att vara en bra kille. Han hade för första gången berättat hur jobbigt det kändes med hela grejen att dom plötsligt skulle vara en familj. Inte bara han och hans mamma. Att det påminde honom om att dom varit en riktig familj innan hans pappa gjort sitt val. Till sist hade han inte heller kunnat låta bli att berätta om senaste gången han varit hos sin pappa, när han skrikit att allt var hans fel. Att han senare hade sett honom på stan. Det var så mycket mer än han tänkt berätta. Så mycket mer känslor än han någonsin brukade visa och han visste inte om det fanns någon lättnad i allt det där jobbiga. Kanske.
Lina hade hårt kramat honom och även om han ganska så snabbt hade dragit sig ur omfamningen så hade det känts okej. Inte att hon tyckte synd om honom men kramen i sig. Det hade känts lite lättare.

När den lagade skjortan väl var pådragen visste han inte om det kändes rätt heller. Han brukade inte ha problem med att klä sig men det här kändes fan inte lätt. Nash hade sagt att han skulle ta på sig precis vad han ville men efter en del tjatande hade han också fått ur killen att hans pappa inte var överförtjust i ens Nash piercing i läppen. Vad skulle han då tycka om Maddox? Nash kunde mer liknas vid en söt animekille medan Maddox uppenbarelse mer platsade in i kategorin bad boy med en touch av goth. Han visste inte hur förtjust hans farsa skulle vara i det. Skjortan dolde i alla fall tatueringarna på armarna och efter en del tvekan hade han skippat nitskärpen. Håret hade varit ytterligare en punkt han inte vetat vad han skulle göra med men till sist hade det blivit en knut i nacken. Om han trivdes med det? Absolut inte. Men i motsats till hur han annars alltid var ovillig till att ändra sig för andras skull så kände han verkligen att han inte ville förstöra det här. Han visste inte helt vart han och Nash stod men det kändes inte helt omöjligt att det fanns en chans till att han skulle kunna kalla honom pojkvän längre fram. Tanken var både kittlande och skrämmande men resulterade båda i att han inte ville att Nash pappa skulle bli besviken.
”Maddox, hur har ni tänkt ta er till Danderyd? Med bussen?” frågade hans mamma utanför dörren.
”Ja jag ska möta Nash på stan om en halvtimme, går någon buss då tydligen.”
Dörren öppnades och han vände bort blicken från spegeln när Lina kom in. ”Jag skjutsar er gärna annars. Så slipper ni bussresan åt ena hållet i alla fall.”
”Det.. behöver du inte, det är lugnt.”
”Men jag gör gärna det. Hör med Nash så kan vi väl hämta upp honom istället, eller om han kommer hit?”
Egentligen var det väl dumt att säga nej. Det var ju inte sådär jättekul att åka buss. ”Okej jag hör med honom då. Tack.”

Nash bet sig lite i läppen efter att han plingat på dörren. Det var inte det att han väntade sig en utskällning ifrån mannen han inte ens hade sett än men helt bekväm kände han sig inte. Särskilt inte efter senaste gången när Maddox egentligen tyckt det varit bäst om han tagit fönstervägen istället. Till hans lättnad var det en blond kvinna som öppnade och som han förstod var Maddox mamma. Hon var jättefin och hade ett snällt leende som direkt fick Nash att känna sig välkommen.
”Hej Nash, vad kul att se dig! Kom in. Lina heter jag”
”Detsamma”, log han och tog hennes hand. ”Nash. Men ja, det visste du ju redan så..” Han drog fingrarna genom luggen och fick sedan syn på Maddox där bakom.
”Hej”, sa han men kunde inte låta bli att rynka pannan något.
”Jag är alldeles snart klar”, sa Maddox efter att dom gått in på hans rum. ”Var de-”
”Jag menar inte att låta- varför ser du ut sådär?” Det var lika bra att fråga rakt ut.
Maddox vände en förvånad blick mot honom. ”Va? Ser det inte bra ut?”
”Nej, jo, men.. Du har ju aldrig håret uppsatt, vart är nitskärpet du alltid har? Och skjortan är snygg men.. Är det här för det jag sa om piercingarna?”
Den svarthårige verkade inse att det inte var någon idèe att spela oförstående så han ryckte bara på axlarna. ”Känns ju onödigt att få honom att direkt ogilla mig så jag tänkte.. göra mitt bästa eller något. Funkar det inte?”
Nash kunde inte låta bli att dra svagt på munnen ändå. Det var ju en fin tanke. Att han ville ge ett bra intryck, att det faktiskt verkade vara någonting viktigt för honom. Men han ville inte att han skulle behöva försöka anpassa sig.
”Du ska vara dig själv Maddox. Jag ville att du skulle följa med för att han skulle få träffa dig. Inte någon tråkig, blek variant av dig.” Det lilla flinet smittade av sig på Maddox som drog handen över det bakåtdragna håret.
”Så jag kan släppa ut det här alltså?”
”Absolut. Du är söt i hästsvans men en sån där knut.. det är verkligen inte du.”
”Tack, jag hatar det. Seriöst”, skrattade han samtidigt som han drog ut hårsnodden. ”Men kläderna då?”
”Ha det du är bekväm i.”

När dom satte sig i baksätet i bilen var dom två nitskärpen tillbaks runt höfterna. Den svarta skjortan hade han behållit på men nu uppknäppt med en vinröd v-ringad t-shirt under och ärmarna uppkavlade. Och precis som Nash hade velat så kände han sig betydligt mer bekväm nu.
”Har du några syskon då Nash?” undrade Lina ifrån framsätet.
”Nej, min pappas sambo har två barn som jag känt sedan jag var liten men dom är inte mina riktiga halvsyskon så.”
”Men riktigt dryga va?” flinade Maddox.
”Asdryga. Så blir det extra illa så är det helt okej att du vill röka lite oftare. Okej?”
”Och du behöver följa med som sällskap va?” log han roat tillbaks.
”Självklart. Du kan ju gå vilse annars.”
Han såg hur hans mamma smålog lite i backspegeln innan hon istället frågade vilken väg som var närmast att ta.
”Men shiet, borde vi, eller jag då, inte haft med mig något..? Jag brukar ju aldrig gå på middagar så det glömde jag helt.”
”Nej men det behövs inte”, försäkrade Nash.
”Ska jag inte svänga in till Ica här framme då? Det går ju snabbt att köpa en chokladask eller något bara.” Hans mamma kastade en blick bakåt mot dom och Maddox nickade.
”Ja gör det.”
Drygt tjugo minuter senare körde dom in på gården till vad som såg ut som vita huset bara i en något mindre skala. Vilket alltså fortfarande var rejält stort. Både små och stora lampor längs väggen och i underkanten av taket gjorde att fasaden lystes upp på ett ganska så otroligt sätt, precis som att det lyste ifrån dom enorma fönstren. Trappen såg ifrån bilen ut att vara i marmor och trädgården som omgav huset verkade sträcka sig enormt långt.
”Men oj vad fint ni har det”, sa Lina efter att ha dragit i handbromsen.
”Lite överdrivet tycker jag”, flinade Nash. ”Men pappa är mäklare så det hör väl till antar jag. Tack så jättemycket för skjutsen.”
”Det var så lite så! Hälsa.”

”Typ som ett litet hotell”, sa Maddox och såg upp på huset framför dom.
”Och dom är fyra stycken.” Nash skakade på huvudet medan dom gick. Ӏr du nervös eller?” tillade han sedan retsamt. Det gick inte att låta bli. Det var så sällan han såg den andre visa några sådana tendenser.
”Men ja”, flinade han men stannade sedan plötsligt till några steg framför trappan. ”Du.. sa du någonting om att jag är vegetarian förresten?”
”Ja självklart, jag berättade det när jag ringde och sa att vi kunde komma. Det var inga problem alls.”
”Okej bra. Skulle ju kännas lagom dumt att sitta och peta i maten bara.”
Hans pappas sambo Denise var den som öppnade dörren men innan dom ens hunnit hälsa på henne hade deras smått vilda hund kommit rusande. En vit liten pudel vid namn Leslie som helt enkelt skällde tills hon antingen hade blivit upplyft eller man själv sjunkit ner på huk till något som var mer hennes nivå.
”Ja hej Leslie, såja.” Nash tog uppe henne i famnen samtidigt som Denise räckte fram handen till Maddox.
”Hej! Denise. Och du måste vara Maddox, trevligt att träffas.”
”Detsamma, tack att jag fick komma.”
Ӏr det bra med er? Din pappa håller på med det sista i köket inför maten.”
”Det är bra”, sa Nash med ett leende mot Denise innan han kliade Leslie bakom örat. ”Ja du är så fin så, och nu tycker du att jag ska bära runt på dig eller hur?”
”Men tack, det här hade vi absolut inte behövt ha!” protesterade Denise när hon tog emot chokladasken Maddox gav henne. ”Vad gulligt av er.”

Husets insida speglade helt klart utsidan och Maddox slogs i samma stund som han gick uppför den breda vita trätrappan vars räcke såg ut att vara i glas att han var ganska nöjd med att bo som han gjorde. Självklart var det fint och lyxigt men han var inte typen som gillade när det var för flashigt. Det passade liksom inte ihop med vare sig hans personlighet eller utseende. På övervåningen fanns det stora köket med en tillhörande köksö och dukningen tycktes följa ett tema i blått och grått. Han förstod förstås att mannen vid spisen var Nashs pappa men det förvånade honom ändå hur otroligt lika ögon dom hade. Ett par ögon som för övrigt verkade försöka ta in hela honom på en gång innan han räckte fram handen för att presentera sig som Magnus. Han la med största säkerhet märke till inte bara tatueringarna längs armarna utan även dom på handen men det kom åtminstone ingenting som var i närheten av en Martinblick vilket var väldigt lättande.
”Maten är alldeles strax klar”, sa han efter att ha kramat om Nash. Det hade inte varit någon stor dra-in-i-famnen-kram vilket såklart kunde förklaras med det faktumet att dom faktiskt inte träffades jättemycket. Han hoppades för Nashs skull att det skulle ändras.
”Så, vad trevligt att du kunde komma med Maddox. Nash berättade att ni umgås mycket.”
”Jo, ja det gör vi”, log han och rättade sedan till nitskärpet som kommit lite snett. När han såg upp igen gick det inte riktigt att missa blicken som återigen verkade försöka ta in allting som var han. Kanske borde han åtminstone ha knäppt skjortan istället för att ha t-shirten under. Eller tagit bort nagellacket.
”Men ta och sätt er ni killar, jag ska bara ta ur gratängen nu.”

Dom omtalade Jonathan och Celina hade dykt upp ganska snart och Maddox hade snabbt förstått vad Nash menat. Förvisso hade dom artigt hälsat på honom men det hade inte dröjt förrän den sextonåriga Jonathan muttrande informerat om att han tyckte mycket bättre om riktiga biffar än vegetariska. Ändå hade han både ätit upp och tagit en till portion. Celina hade pratat om bilen hon skulle få när hon tagit körkort och Maddox som först trott att hon skämtat hade senare insett att det faktiskt var helt sant att hennes mamma redan lovat henne en splitterny bil så fort hon lyckats med sin uppkörning. Det hade ställts frågor till honom också men inte av den sorten som kunde bli besvärande; så som varför han bytt till Nashs skola, vad hans pappa jobbade med eller exakt vad han och Nash var för någonting. Han hade kanske inte känt sig superbekväm hela tiden men allt som allt hade det ändå gått bättre än vad han väntat sig.
”Jag ska väl sätta igång lite kaffe till då. Du vill väl ha Nash? Dricker du kaffe Maddox?”
”Yes. Jag kan ta, tack.” Fastän det gått bättre än väntat kunde han fortfarande inte påstå att han tyckte det var jättebekvämt att umgås med andras föräldrar om man hade för avsikt att ge något slags gott intryck. Det gick inte att prata lika flytande på något sätt.
”Har du varit på några fler konserter Nash?” frågade Celina när Nash pappa och Denise lämnat bordet för att ordna med efterrätten.
”Nej inte på ett tag faktiskt. Jag vill..”
Maddox märkte hur Jonathan satt och såg på honom och när det inte hjälpte att titta tillbaks med ett höjt ögonbryn öppnade han munnen. Ӏr det något?”
”Ganska häftiga tatueringar.”
Det var ju inte vad han hade väntat sig. Mer någon dryg kommentar; oavsett om det faktiskt varit tatueringarna eller inte han funderat på.
”Tack. Några planer på att skaffa egna eller?”
”Uppmuntra honom inte”, sa Magnus som i samma stund dukade fram kaffekoppar. Han log dock och Maddox drog snett på munnen tillbaks.
”Kanske, men är ju två år tills jag fyller 18 så. Eller vet du några som gör det om man är yngre eller?”
”Det är sådana man ska undvika”, flikade Nash in och Maddox nickade medhållande innan han drog upp skjortärmen ytterligare. ”Kolla stjärnan här. Och jämför med stjärnan runt armbågen. Vilken är snyggast?”
Celina lutade sig lite närmare för att kolla hon också och svarade innan Jonathan. ”Armbågen. Den där andra ser ju nästan sned ut.”
”Exakt. Det är så det blir när någon som inte är helt seriös gör det, och dom som tatuerar kids under 18 är inte seriösa.”
”Kids..”, sa Jonathan och himlade med ögonen. ”Och piercingar då? Det är väl typ 16 man ska vara då. Och du hade ju lätt din tidigare Nash.”
”Jo men.. Jag var på en studio där dom gjorde det tidigare om man hade målsmans tillstånd och mamma var till och med med.”
”Seriöst? Gick hon med på det?” kunde inte Maddox förvånat låta bli att fråga.
”Ja konstigt nog. Och hon var mer nervös än mig”, flinade han.
”Vad kul”, sa han roat och såg sedan tillbaks mot Jonathan. ”Men vadå vill du pierca dig också alltså?”
Killen fnös till och skakade på huvudet. Ӏr väl inget emo som ni två heller. Undrade bara.”
Maddox gav Nash en blick åt sidan och fick tillbaks en flinande huvudskakning. ”Sa du att du ville ut en sväng? Vi hinner innan efterrätten.”

”Han är ganska underhållande ändå, Jonathan.”
”I små doser kanske”, sa Nash och såg på rökmolnet som lämnade Maddox läppar. ”Har du stått ut än så länge? Med allt menar jag.”
”Ja absolut! Det har varit ganska trevligt tycker jag”, sa han med en axelryckning och ett leende. ”Vad tror du din pappa tyckte när han såg mig..?”
”Jag blev faktiskt förvånad att hans ögon inte blev större”, medgav han flinande. ”Han var förmodligen glad att du inte använder smink i alla fall. Men jag tror han gillar dig, Denise också såklart.”
”Säkert?” Maddox såg lite skeptiskt på honom och han nickade snabbt.
”Jättesäkert. Jag tror att han kanske var lite tveksam först men du fick honom nog att ändra sig ganska snabbt ändå.” Självklart hade det varit positivt redan när hans pappa sagt att han borde ta med sig Maddox, och vad han hört och sett vid bordet hittills så verkade dom tycka om honom. Som han sagt till Maddox så hade hans pappa nog varit lite tveksam till en början, även om han absolut inte betett sig otrevligt på något sätt, och inte kunnat känna in den svarthårige helt – vilket väl i sin tur var ovant för hans pappa som läste av folk väldigt snabbt i sitt jobb. Maddox var inte alls lätt att läsa av om man inte visste vad man skulle kolla efter och det var förmodligen det som gjort att han verkat något stel först. Om man bara lät bli att döma och direkt förmoda en massa om Maddox bara på grund av hans utseende så trodde han att dom flesta skulle se hans fina sidor. För han hade jättemånga sådana – bara folk tillät sig att se dom och om den andre bara tog ner muren emellanåt. Lite grann i alla fall.

Till efterrätt hade det blivit en otrolig chokladkaka och till skillnad mot i vanliga fall så hade Nash känt sig avslappnad på ett annat sätt än han brukade med sin pappa. Och hans familj överhuvudtaget. Det hade känts bra senast på cafèet när hans pappa uppriktigt verkade ha brytt sig om hur han mådde och att han faktiskt så enkelt hade sagt att Maddox också gärna fick följa med till middagen, men han hade kanske inte riktigt väntat sig att det skulle fortsätta kännas så pass bra. Det kanske inte var helt otänkbart det Maddox tidigare hade sagt; att Nashs pappa ville att deras kontakt skulle bli bättre. En stor del till att det hade känts så bra var förstås också att det verkade som att Maddox accepterats, att det inte hade kommit några sneda blickar eller känslan av att dom inte förstod Nash alls – varför han var med den där killen.
När klockan närmat sig halv tio och dom hade tagit sig igenom ett parti TP började det bli dags för Nash och Maddox att ta sig hemåt och Denise och hans pappa följde dom ner till hallen.
”Hade vi inte druckit hade jag såklart kunnat köra hem er. Ni kan väl åtminstone låta mig ringa en taxi?”
”Nej det är väl onödigt, det går ju en buss alldeles snart” log Nash snabbt mot sin pappa och drog på sig jackan.
Ӏr det inte väldigt stökigt på bussarna den här tiden en lördagkväll? Jag tycker också det är mycket bättre om ni tar en taxi”, fortsatte Denise och tände utebelysningen.
”Det brukar räcka med en blick om det är någon som är extra dryg.” Maddox ton var skämtsam och leendet snett. ”Men tack igen för maten, det var jättegott. Och kul att få komma hit.”
Med tanke på att Nash själv varit tveksam och i vanliga fall inte tyckte det var kul att åka dit hade han inte tyckt det gjort någonting alls ifall Maddox inte varit nöjd med kvällen, men han verkade väldigt uppriktig i det han sa och det värmde Nash på något sätt. Han var glad att det hade blivit så bra.
”Hejdå med er då.” Nashs pappa gav honom en kram och tryckte sedan mjukt tag om hans axel efter att ha rätat på sig. ”Det var kul att ha dig här en lite längre stund Nash”, log han. ”Och han verkar vara en bra kille. Inte för att du behöver mitt omdöme men..”
Han försökte och det betydde mycket så Nash log och hjälpte honom på traven. ”Kul att du tycker det pappa. Vi måste nog gå nu för att hinna men.. Ja vi hörs väl.”
Maddox stod redan i dörröppningen och efter att ha ropat ett hejdå till Jonathan och Celina begav dom sig ut i kylan.

”Vad är det?” frågade Maddox efter att Nash stannat till alldeles framför busshållplatsen och känt i båda fickorna.
”Jag har ju inte min väska.. När du sa att din mamma kunde skjutsa så gick jag bara direkt till bussen och busskortet har jag ju i fickan så.. Jag har ingen nyckel. Och mamma jobbar.”
”På riktigt? Du glömmer typ jämt saker”, flinade Maddox. ”Först när jag började i din klass så fick jag uppfattningen om att du var superordentlig med allting.”
”Jag brukade vara det”, suckade han.
”Men du får väl följa med hem till mig bara då.”
”Säkert? Annars ringer jag bara mamma och frågar vart hon är så kan jag åka dit och hämta nyckeln. Det är inga problem.” Han ville inte göra Maddox obekväm genom att tvinga sig på. Inte när det hade tagit så lång tid för honom att känna sig okej med att ta dit honom första gången. Han visste ju att han tyckte det var jobbigt med Martin och så.
”Nej men det är lugnt, jag lovar. Du får gärna sova hos mig.” Maddox hade ett leende på läpparna så han nickade och log tillbaks, antog att det faktiskt var okej.
Bussen körde alldeles strax in och efter att dom sjunkit ner på sätena i mitten utav den hade det snarare varit fråga om vem av dom som skulle somna först än om någon skulle göra det.
”Maddox..” Nash petade på den andres axel efter att han själv rätat på sig från fönstret där hans huvud hade vilat dom senaste tjugo minuterna.
”Mmh?”
”Jag tror att vi ska gå av snart.. det är jättemörkt och går typ inte att se men..”
Maddox gäspade och lutade sig närmare Nash för att kunna se ut genom fönstret. ”Jo men är inte det där turistbyrån? Då måste vi ju kunna plinga nu.”
Efter ett bussbyte på stan hade dom tagit sig hem till Maddox och den andre hade varit jobbigt road av hur mycket Nash frös. Dock hade han lagt armen om honom vilket hade gjort det betydligt mer okej. Så varför hade han då reagerat på det där sättet efter Wills fest? Varför hade han nästan blivit kallsvettig när Maddox kysst honom iförrgår? Han tyckte ju om honom. Så väldigt mycket. Han tyckte om hans arm omkring sig och skulle vilja att han kunde göra något sådant utan att det behövde vara på ett skämtsamt sätt. Han ville ju att det skulle bli något ännu mer mellan dom och ändå så..
”Bry dig inte i Martin om han säger något dumt”, sa Maddox innan han öppnade dörren med ett hallå.
”Hej, vad trevligt att ni kom hit båda två.” Maddox mamma hade kommit ut i hallen och till skillnad mot tidigare när hon haft det blonda håret utsläppt var det nu uppsatt i en slarvig knut. ”Hade ni det kul?”
”Ja det var trevligt”, sa Maddox som redan sparkat av sig conversen medan Nash höll på att knyta upp sina kängor.
”Hej. Vi har nog inte hälsat.” När han hörde den manliga rösten såg han snabbt upp och fick för första gången se Martin. Han såg inte lika elak ut som han faktiskt fått för sig efter det han hört från Maddox men han hade mycket riktigt på sig en skjorta som såg väldigt välstrykt ut. Han var något längre än Maddox, hade mörkbrunt hår och en ganska tydlig käklinje. ”Martin.”
”Hej, Nash”, sa han och tog hans hand. Och nej det hade dom ju inte då Nash senaste gången sovit och den andre tydligen inte alls blivit glad att se honom ligga bredvid Maddox. Det blev obekvämt minst sagt och plötsligt kände han sig mycket mer sminkad än han egentligen var, håret kändes nästan lysande med det blåa och han undrade tyst om Martin tyckte hans stil var lika upprörande som han tyckte att Maddox var, eller om det kanske var skillnad för att Nash inte var någon slags styvson.
”Jag antar att ni inte är hungriga när vi varit och ätit? Men vill ni ha något annat? Cola?” undrade Lina och Nash vände tacksamt blicken mot henne efter att ha släppt Martins hand.
”Det är bra för mig, men tack.”

”Blir det inte jobbigt för dig om jag sover här igen..?” frågade han lite tveksamt efter att ha satt sig i fönstret mitt emot Maddox på den breda fönsterbrädan.
”Jag och morsan pratade tidigare idag om.. allt det här med att jag tycker det är jobbigt med Martin och grejer, så om han ens skulle få för sig att säga något negativt om det så tror jag att morsan också kommer bli förbannad. Och det vill han inte. Dessutom så kan hon inte alls ha reagerat på samma sätt när han berättade att han sett att du låg bredvid mig i sängen så det skulle bara vara korkat av honom att bli upprörd igen. Dessutom är det ju mitt val”, tillade han med ett svagt leende och Nash såg på hans ben som hängde ner på sidan innan han såg upp igen.
”Det känns ändå inte bra att du mår dåligt över att han bor med er. Och att du gjort det ganska länge..”
Ӏh det är lugnt. Jag klarar mig.” Leendet hade blivit snedare och än en gång blev det så tydligt hur han vägrade att låta någon tycka synd om honom. Han förstod inte varför. Varför han inte bara kunde låta sig tröstas eller bara häva ur sig allt som kändes jobbigt, att låta Nash lyssna.
”Det var kul att du följde med idag i alla fall”, sa han och bytte spår. Han visste ju att det inte skulle hjälpa att tjata.
”Hur kändes det med din pappa? Jag har ju inget att jämföra med..”
”Bättre än vanligt faktiskt. Jag brukar inte vara sådär avslappnad men det kändes bra ikväll, som att han också tyckte det var trevligt liksom.”
”Det tycker jag absolut att det såg ut som. Ibland tyckte jag att han verkade lite osäker, typ att han tvekade ibland när han sa någonting till dig, som för att kolla av läget med dig, men han försökte definitivt. Det kunde jag i alla fall se.”
Nash log och drog luggen åt sidan. Det kändes bra att höra honom säga det. Ӏr du trött?”
”Astrött”, flinade den svarthårige. ”Fick väl kroppen att tro att den skulle få sova för natten där på bussen. Jag går och borstar tänderna. Ta något ur garderoben om du vill ha något att sova i.”

Han såg betydligt charmigare ut i den svarta band t-shirten än vad Maddox någonsin gjort. Kanske för att den räckte honom en bra bit ner på låren och för att det blåa håret var spretigare än vanligt efter att han dragit händerna genom det och då det uppenbarligen hade en hel del hårspray kvar i sig. Det hade inte dröjt jättelänge förrän dom legat ovanpå överkastet med läppar som sökte sig till varandra och fingrar som flätade sig in bland svart och blått hår.

Nash hjälpte till att få av Maddox tröjan och förundrades ännu en gång av alla fina tatueringar som blev så mycket mer framträdande när det inte var några skjortärmar som störde. Dom små silverstavarna blänkte och hela bröstkorgen var så slät och snygg att den nästan tycktes skrika efter att man skulle röra vid den. Vilket han väldigt gärna gjorde. Den andres läppar placerades mot hans hals och Nash rös behagligt till medan han försiktigt strök händerna längs sidorna på honom, upp och ned längs axlarna innan han istället stack in fingrarna bland det svarta håret. När Maddox händer letade sig in under hans egna tröja, hans lånade tröja, drog han först efter andan och tryckte läpparna lite hårdare mot hans. För att i nästa stund dra sig undan något, greppa tag om den ena av hans händer och istället fläta ihop fingrarna med hans. Han visste att det var på grund av honom som kyssarna minskat rejält i tempo men Maddox verkade inte ha någonting emot det. Han strök bara handen genom hans hår och lät den andra vila mot hans midja, utanpå tröjan den här gången. När han låtit ögonen vara slutna var det som att Sebs ansikte blixtrat till bakom ögonlocken så han höll dom öppna. Men fastän han såg Maddox, såg att det var han och inte någon annan, så kändes det ibland som att det var fel händer. Som att det var Sebs fingrar som rörde vid hans nacke, att det var hans hand som värmde mot midjan. Han försökte verkligen skjuta undan känslorna men det gick inte. Varenda jävla gång dom kom så här nära varandra hände det.

Nash verkade redan sova djupt bredvid honom och han log lite för sig själv. Inte för att dom hade sovit med varandra massvis av gånger så att han kunde säga att det alltid var på det här sättet; men han såg väldigt lugn ut när han sov. Söt. Han hade verkat försiktig tidigare, då när Maddox velat känna lite mer av hans hud, då när kyssarna börjat djupna och det hade känts väldigt bra alltihop. Kanske var han nervös. För det kunde väl inte vara så att han var tveksam till hela grejen med dom? Det var inte vad hans leenden sa, det var inte vad det hade känts som när Maddox lagt armen om honom efter att dom klivit av bussen, det var inte så det kändes när blickar utbyttes och när dom skrattade med varandra. Det var absolut ingenting som störde honom. Det var mysigt när det gick långsamt också. herregud det kändes ju som alldeles nyss då han själv fortfarande varit osäker på vad han kände för Nash. Nu när han såg ner på den sovande killen, med luggen över halva ansiktet och dom mörka ögonfransarna till det ögat som syntes vilandes mot den tunna huden där under så började han sakta förstå att det nog var det här man kände när man fattade att man kände något mer. När man insåg att man kanske faktiskt var kär.

Ӏr din mamma hemma nu då så du kommer in?”
”Ja hon slutade imorse men hon skrev att hon skulle lägga ut nyckeln, så det ska inte vara några problem”, flinade Nash och la ifrån sig plattången han lånat av Maddox. ”Jag känner mig alltid så blek och tråkig utan min kajal.”
”Det är ovant att se dig utan men jag tycker verkligen inte att du är tråkig utan. Dom där ögonen skulle aldrig kunna se tråkiga ut.”
Det blev tyst en liten stund innan ett blygt leende letade sig fram på Nashs läppar. ”Tycker du inte?”
”Nej, det var det första jag la märke till hos dig. Dom där ljusblåa ögonen. När jag fortfarande inte visste vad du hette.” Han drog en hand genom håret och lät blicken lämna Nash för en kort stund. Det var så nytt för honom att ge en komplimang på ett sätt som inte var skämtsamt eller retsamt. ”Fast alltså jag har en kajal någonstans om du vill låna. Använde ju senast till Wills fest”, sa han och började leta runt bland oordningen på skrivbordet.
”Nej men det behövs inte, det går bra ändå, säkert”, sa den blåhårige. ”Men.. vi ses?” Nash sträckte sig upp något för att krama honom och det kändes som att kramen var lite hårdare än i vanliga fall. ”Maddox..?” Att han höll kvar lite längre.
”Ja?”
Armarna lossades och det var en nästan lite sorgsen blick som mötte hans. En blick han inte alls förstod.
”Det var inget. Vi ses, hejdå.”

”Så det var trevligt igår?” undrade Lina när hon och Maddox hjälptes åt med lunchen. En gratäng med pasta och svamp som hade blivit förvånansvärt god första gången dom testat.
”Ja det var kul och maten god”, sa han och skrapade i den hackade svampen i kastrullen. ”Sjukt lyxigt där inne också.”
”Det kan jag tänka mig så som det såg ut på utsidan. Jättekul att få träffa Nash också, han verkar ju jättegullig.”
”Mm.” Han vände sig om igen när han märkte att hans mamma såg på honom. Nu med ett litet leende på läpparna. ”Vad?”
”Tycker du om honom..?”
”Va?”
”Jag kan såklart ha uppfattat det helt fel men jag tyckte det märktes någonting i bilen igår. Det hördes på hur ni pratade med varandra.” Hon såg glad ut. Lite nyfiken kanske. Och så något i blicken som kunde bero på att hon inte visste om hon frågade för mycket nu. Han kunde ha sagt som sist när hon undrat vem han varit som sovit kvar, att dom bara var kompisar och att det inte alls var något annat. Men samtidigt kändes det som att han lika väl kunde berätta, att släppa in henne lite.
”Ja jag tycker om honom”, sa han och petade till ringen i läppen innan han såg på henne igen. ”Och han tycker av någon anledning om mig också så.. ja.. Vadå är det något problem med det eller?” Försvarsinstinkten slog till igen och han började röra runt i kastrullen.
”Nej absolut inte. Det är klart det inte är något problem Maddox. Vad kul, vad glad jag blir.”
”Glad?” Han höjde ena ögonbrynet. Skulle hon inte bli åtminstone lite upprörd ändå?
”Ja självklart, jag blir väl glad att du hittat någon du tycker om. Det spelar väl ingen som helst roll om det är en tjej eller en kille.”

1. vad tyckte ni om kapitlet? (: vad gillade ni? var det något ni inte gillade?
2. sen får ni jättegärna komma med lite tips igen vad ni skulle vilja se/läsa om i storyn. det är jättebra att ha lite tips när inspirationen inte alltid är där, så det behöver inte ens vara några stora saker. det kan vara något så enkelt och random som att ´jag vill verkligen läsa om att nash råkar låsa ute sig själv i pyjamasen´ haha. något ni vill att nash och maddox ska göra, något ni tycker maddox borde göra, något om elias och nash osv osv. stort som litet så får ni jättegärna tipsa! (:

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Mp3 - 22 nov 15 - 15:36
För det första: "så började han sakta förstå att det nog var det här man kände när man fattade att man kände något mer. När man insåg att man kanske faktiskt var kär." ASCIGMWFMFR. Så. Himla. Fint. Skrivet. Jag typ dör och det var så vackert. Älskar älskar älskar! Och Maddox vill verkligen något mer med Nash, jag typ fangirlar och dör här av lycka! <3

För det andra: tycker du borde vara nöjd med delen hos Nashs pappa, för jag tycker då att den var väldigt bra skriven. Som läsare upplevde jag det som att det faktiskt var en middag som i det stora hela gick väldigt bra, men att det ändå bitvis blev lite stelt/konstigt just för att Nash och hans pappa har en lite stel relation, precis så som jag upplever att det kan vara i verkligheten i en sådan situation och middag. Gillar att Nash pappas familj verkade acceptera Maddox också eller vad man ska säga! Bra del helt enkelt!

För det tredje: hatar Martin, han är ett as osv. men älskar Maddox mamma, hon verkar vara schysst och faktiskt vilja förstå Maddox och älskar att han öppnar sig mer! Precis som Likeyoudcare kommenterade så älskar jag utvecklingen Maddox har tagit från början av denna story tills nu, att karaktärerna blir dynamiska och inte statiska ökar på verklighetskänslan.

För det fjärde: det jag vill läsa om är givetvis att Nash berättar om sitt äckel-vider-ex för Maddox och hur Maddox reagerar på det. Vill även läs mer och Martin/Maddox för att se hur det kommer bli, kommer Marin acceptera Maddox tillslut? Eller kommer han att bli utkastad av Lina? Vill liksom ha ett saftigt gräl mellan Maddox och Martin och sedan få veta om det antingen blir bättre efter det eller ännu värre liksom. Så pepp hur det än bli av denna story!

Och juste ja, vill även läsa flera caféscener där Nash jobbar och Maddox är besökare, just för att de är så mysiga och som en röd tråd genom hela berättelsen.
Vill läsa mer av allt hela tiden! Jag älskar denna story <3
Likeyoudcare - 22 nov 15 - 03:50
Ã…h kapitlet var så bra! Tycker om när kapitlen är lite längre :)

Det är så fint hur du har lyckats skriva fram Maddox förändring från början av berättelsen till nu. Hur han öppnar sig mer och mer, och de framsteg som sker i relationen till hans mamma. Jättefint att hon verkligen bryr sig om Maddox, och att han nu äntligen också kan ta emot hennes omtanke.

Blir så pirrig i magen av att Maddox inser att han är kär nu. Jag antar att det var något sådant som fick honom att hålla om Nash lite extra innan han gick? Hoppas Nash känner att han kan dela med sig av sina funderingar snart dock, för det verkar ju som att ett litet uns av tvivel har börjat leta sig in hos Maddox. Och det är väl först när Nash öppnar upp sig som han också kan börja förstå - på riktigt, och inte bara intellektuellt - att situationen inte alls är densamma som med Seb.

Som svar på din andra fråga: Att Nash råkar låsa ute sig själv i pyjamasen låter ju superkul! Speciellt eftersom jag funderar på hur i hela friden han skulle lyckas med det :P Gått i sömnen, haha?? Jag skulle vilja läsa lite mer om hur Nash bondar med Maddox vänner och vice versa. Det är så mysigt att läsa om hur de mer och mer blir en del av varandras liv.

Superbra kapitel! Längtar till nästa!

Skriven av
ilenna
22 nov 15 - 03:14
(Har blivit läst 554 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk

Beskrivande ord





Dikta.se | Hem | Hjälp | Villkor och info om cookies