Om kärlek som aldrig skulle vara |
Dina hjärtslag
var allt jag behövde
när hösten blev vinter
vintern till vår
och ångesten rasade
vardagen.
Du blev min ljuspunkt,
min längtan i dagen
och desperation
genom tunga nätter
Och visst var det så
att vi var menade att bli
dina ögon sökte mina
och vi cirklade ständigt
runt varandra
på festerna och jobbet
genom mörkret och i ljuset
det var du och jag
och alla visste
trots att det var det mest föbjudna.
Dina ögon ljög inte och dina läppar råkade allt för ofta försäga sig om sanningen. Dina fingrar sökte min hud och dina läppar snuddade mig ibland, när alkoholen hade dövat allt förstånd. Vi sprang ikapp med verkligheten, försökte gömma oss för allt det andra, försökte hitta något riktigt mitt i bland allt kaos. Det är kaos i mig, och du var den första någonsin att lindra. Att förstå.
Våra själar är byggda
på samma grund, 100 mil isär
har vi nog alltid sökt varandra
och nu fann vi oss tillslut
något år försent
Du vet precis som jag
och som alla omkring,
att det var ditt livs
allra största misstag
när du valde ingenting
där du borde valt att
gå
till mig
Jag vet att det är svårt att våga
och nu är jag med honom
Du ringer ibland när han ligger bredvid, och trots all trygghet och kärlek han ger mig exploderar små klumpar av bortträngd längtan när du alltid prickar rätt med orden. Små rysningar som inte borde finnas där rusar längs min rygg och jag förvandlas till lera när din röst skapar om mig, fyller upp mig. Du vet att jag är hans nu, att jag aldrig skulle ramla tillbaka, men det gör ont ändå.
Det är klart att alla undrar
det är klart att ingen frågar
varför du är kvar där du började
och hur vi lyckas
att bara vara vänner
Ã…h älskling
jag tror de tror
att vi bara är vänner nu
de ser inte hålen
de ser inte längtan
det ser inte hur
jag varje gång måste
välja bort dig
och hur det varje gång
krossar mitt hjärta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | promittens - 20 nov 15 - 01:48 | | Älskar denna. Så mycket. | | child_of_dreams - 17 nov 15 - 01:25 | Alltså! Du är så fantastisk på att beskriva en känsla. Och dina formuleringar... älskar dina kursiva stycken.
"Dina ögon ljög inte och dina läppar råkade allt för ofta försäga sig om sanningen."
Så vackert. Så talande.
Näst sista stycket börjar "det ser inte hur..." Jag tänker att det kanske ska vara "de ser inte hur..."?
Avslutet på dikten får den verkligen att kännas. | QuIzTiD - 17 nov 15 - 00:14- Betyg:  | | Jag känner igen mig. Och väldigt välskriven. Tack. |
|
|
|
