På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn
Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk
visa alla   skicka in   forum   bloggar  medlemmar   bli medlem   logga in

Noveller

Blev det som du tänkt dig, kära Skytt? [Del 4]
Efter att den första snön hade kommit hade den bara fortsatt att falla och hela stan blev täckt av vit, klibbig snö. Det blev ljusare ute och allt såg så rent ut att Rickard fylldes av en barnslig impuls att göra en snöängel i trädgården när han lämnade huset på morgonen. Hälsodagarna var en av Rickards favoritsaker i skolan, vilket han visste inte alla höll med honom om, vilket han inte förstod alls. Det betydde att man inte behövde sitta inne i lektionssalar hela dagarna, utan fick vara ute och röra på sig istället, vad fanns det att klaga på? De hade fått välja mellan en del olika aktiviteter, som skridskor, slalom, längdskidor, tipsrundor eller att åka till badhuset. Rickard hade inte ens tvekat innan han valt slalom och kånkade villigt sin slalomutrustning till skolan där bussen skulle plocka upp dem och ta dem till backen. Många verkade ha struntat i att ens dyka upp idag och såg det kanske som en ledig dag, för parkeringen var nästintill tom på folk. Rickard blev avprickad på en närvarolista innan han fick lägga in sina saker i bussen och kliva på. Det var inte mycket folk där heller, men han fick syn på en väldigt bekant brunett på en plats långt bak i bussen och undrade om det var det som kallades ödet. I vanliga fall hade han satt sig utan att bry sig något om Oscar, men idag kände han för att göra något annorlunda. Han satte sig på samma rad, men på motsatt sida av gången, med kroppen vriden åt hans håll. Oscar lyfte blicken och hans ögonbryn tycktes försvinna upp i hårfästet när han fick syn på Rickard.
”Hej”, sa Rickard och log.
”Hej”, svarade Oscar tveksamt. Han verkade undra vad i hela fridens tider det var som hände och Rickard hade ingen aning själv. Kanske var det för att chocka Oscar, röra om i hans stela och bittra uppsyn och se om han kunde få honom att brista på något sätt. Få honom att visa någonting som var den äkta Oscar, som förmodligen gömdes inför Rickard i vanliga fall.
”Jag visste inte att du gillade slalom.”
”Nähä.”
”Du undrar antagligen varför jag satte mig här.”
”Kunde inte bry mig mindre.”
”Jag tänkte att vi skulle lära känna varandra”, fortsatte Rickard oberört. ”Du kan inte vara så kall och tillbakadragen som du alltid är när du är med mig och jag vill veta vem den riktige Oscar är.”
”Jag är såhär”, sa Oscar torrt.
”Vad tänker du om mig? Vad är det som gör att du började hata mig?”
”Va?” Oscar rynkade pannan, såg misstroget på Rickard. ”Hata? Jag hatar inte dig.”
”Du är väl inte överförtjust i mig direkt.”
”Nej, det är väl sant, men jag hatar dig inte. Jag bara gillar inte din attityd.”
”Min attityd? Din då? Som bara går runt och blänger och är bitter.”
”Jag är inte bitter”, sa Oscar. ”Bara för att jag inte besvarar allt med ett leende eller är en sprallig fotbollskille så betyder det att jag är någon som inte är på riktigt?”
”Men jag såg hur du log mot dina bröder”, sa Rickard och korsade armarna över bröstet.
”Jag är inte oförmögen att le.”
”Det sa jag inte, jag menade att det finns en mjuk sida hos dig.”
”Jag är inte en sten. Varför är det här plötsligt så viktigt för dig?” Oscar såg skeptiskt på honom och Rickard kände sig som en fåntratt när han försökte komma på något att svara. Det var inte viktigt, men samtidigt kunde han inte neka det, för han hade funderat mer över hur Oscar var än som var vettigt och nu kommit och haft den längsta konversationen någonsin med honom bara för att han… Var nyfiken? Han hade nog aldrig hört Oscar säga så mycket på så kort tid, men det kändes inte som att han fått ut särskilt mycket utav det. Han visste inte ens vad han väntat sig.
”Det känns bara som att vi känner två versioner av varandra som vi inte är”, sa han tillslut.
”Vi känner inte varandra. Vi knullar, inget mer med det.”
Rickard kunde inte förklara känslan, men han kände sig mer och mer… Dragen till Oscar. Precis som Seraphina kuttrat om. Han måste erkänna sig besegrad. Oscars motsträvighet till att ens prata med honom gjorde Rickard mer besluten om att fortsätta. Få veta vem han var, vad han tänkte. Inte bara försöka gissa genom att läsa av ett uttryckslöst ansikte. Oscar hade själv sagt det också; han var inte en sten. Det var dock inte långt ifrån och Rickard undrade hur han skulle mjuka upp honom tillräckligt mycket för att slappna av i hans sällskap. Han älskade utmaningar och Oscar skulle bli den största på länge.
Ӏr du duktig på slalom?” frågade han.
”Lägg av”, sa Oscar. Han hade samma tonläge som alltid, han höjde inte rösten, han lät inte ens irriterad. Ändå fanns det en underton som sa så mycket mer. ”Får du panik när inte alla tycker om dig? Eller vad är problemet?”
”Det är inte…”
”Du kan lägga ner ditt spel här och nu. Du vill inte bli min vän, du vill komma mig nära bara för att jag inte låter dig göra det.”
”Men lugna ner dig”, sa Rickard irriterat. Det lät nästan på Oscar som att det skulle hänt honom förr, vilket väl inte var helt otänkbart. Det var antagligen fler än Rickard som blivit triggade av hans avvisande personlighet. Det man inte fick, ville man ha. ”Jag försökte bara vara lite trevlig.”
Oscar ignorerade honom, och hela bussresan bestod av en lång, tryckt tystnad. Rickard hade hoppats att någon annan från hans klass skulle ha valt slalom, men han var nog en av de få som ens klivit upp och knatat till sin aktivitet istället för att ligga kvar i en varm säng. Kanske skulle han ha gjort samma sak.

Rickard hade alltid varit en atletisk kille. Alla slags sporter och idrottsaktiviteter fångade hans intresse, helst fartfyllda sådana. Han susade nedför backen i så hög fart han vågade, hade varit lite rostig det första åket, men snabbt kommit in i det efter han fått upp värmen. Vid ett tillfälle hade han sett Oscar och han hade varit irriterande duktig på sina skidor. Han hade alltid trott att Oscar fått sin kropp efter att ha gått på gymmet ett par gånger i veckan, men det verkade som att han sysslade med andra aktiviteter också. Rickard måste ha missat honom i backarna alla tidigare vintrar, eller så var Oscar en naturbegåvning som inte var av denna värld.
Han bestämde sig för att åka till en största backen efter att ha ätit en bit mat och fått i sig lite energi. Kön till liften var lång, men minskade i snabb takt eftersom att folk satt två och två, ibland med främlingar, ibland med vänner. Han borde inte ha blivit förvånad över att Oscar stått bakom honom i kön och de blev hoptussade i den lilla sittlyften av liftkillen och skickade upp mot backen tillsammans. Oscar verkade lika road han. Han drog av sig ena handsken, lutade huvudet i handen och slöt ögonen för en stund. Rickard var inte sugen på att få lika surt bemötande som han fått på bussen, så den här gången var han tyst och snäll och spanade ner på folket i backarna istället. Allt gick smidigt och bra ungefär halvvägs, så stannade liften, korgen krängde till en aning. Sedan blev det tyst. Han såg att folket som satt i korgarna framför, de skruvade på sig för att titta bakåt, ville åka vidare. Att åka sittlift tog nog lång tid som det var.
”Vad är det som dröjer?” Den muttrande rösten fick Rickard att höja ögonbrynen. Hade Oscar precis brutit tystnaden? Han hade faktiskt trott att han skulle sitta knäpptyst hela vägen upp, om de så skulle sitta fast här i en halvtimme. ”Kan man inte bara hoppa av.”
”Ja, du skulle väl kunna prova”, sa Rickard. Han lutade sig fram och tittade ner mot marken. ”Om du inte slår i trädet och dör så bryter du kanske bara benen, men det kanske är värt det framför att sitta fast här med mig?”
Till hans förvåning skrattade Oscar lågt. Som alltid kort och koncist, som inte sa mer om honom än hans knappt synbara leenden, men det var fortfarande ett skratt.
”Nej, det tycker jag faktiskt inte. Är mest imponerad att du höll käften så länge som du gjorde.”
”Jag trodde att det var vad du ville att jag skulle göra.”
”Det kändes faktiskt lite konstigt när du gjorde det. Du såg ut som en ledsen hund också.”
”Gjorde jag väl inte”, skrattade Rickard. ”Bara lite drygt när jag inte riktigt vet hur eller vad jag ska göra när jag är i närheten av dig. Du är inte direkt en pratsjuk person.”
”Nej, det är sant. Det är jag inte.” Oscar tog av sig andra handsken också, lutade sig åt sidan för att komma åt sin jackficka, plockade ut ett lite knöligt paket med cigaretter.
”Har du cigg på dig när du är ute och åker slalom?” frågade Rickard och lyckades inte alls dölja skepsisen i rösten.
”Ja”, svarade Oscar som att det var självklart och tände en cigg. Rickard ångrade genast att han inte tagit med sig sina. Oscars läppar om cigaretten, hur han andades ut röken med den sexigaste nonchalansen Rickard sett i sitt liv, gjorde det inte lättare för honom heller.
”Kan jag få en?” bad han tillslut. Oscar vände blicken till honom för första gången under liftturen. Hans ögon såg onaturligt gröna ut i solljuset. ”Som tack för avsugningen?”
”Du behöver inte tigga.”
”Jag kanske vill göra det”, flinade Rickard när han tog emot paketet som Oscar räckte honom. ”Tack, schysst.”
De rökte under tystnad. Liften rörde sig fortfarande inte, men det gjorde inte lika mycket nu längre.
”Du, jag tänkte… Förlåt om jag var dryg på bussen”, sa Rickard efter en stund.
”Det är lugnt.” Oscar såg på honom. ”Jag var väl rätt dryg också.”
”Lite, kanske. Jag ville faktiskt bara vara snäll.”
”Ja, okej. Sorry då.”
”Tycker du att det är konstigt att jag är nyfiken på dig?”
”Jag antar det?” Oscar höjde ena ögonbrynet. Han kände med handen över jackfickan, som för att ta fram ciggen igen, men så hejdade han sig och lutade sig tillbaka istället. ”Trodde inte du ville lära känna mig.”
”Inte jag heller. Till för några dagar sedan, tror jag. Har träffat dig flera gånger och gjorde väldigt intima saker med dig, sedan har vi inte sagt ett ord till varandra.”
”Jag tycker det fungerar utmärkt.”
”Men blir inte du också lite nyfiken?” frågade Rickard. ”Nu är jag i och för sig inte lika reserverad som du är, så jag väcker väl inte folks nyfikenhet på det viset.”
”Förmodligen inte”, sa Oscar sanningsenligt.
”Vad är du för stjärntecken?”
”Va?”
”S tjärntecken. Alltså astrologi.”
”Jag vet vad ett stjärntecken är. Tror du på sådant?”
”Egentligen inte”, sa Rickard och himlade svagt med ögonen åt sig själv. ”Men jag har en kompis som pratar om det hela tiden, jag antar att hon smittat mig. Får jag gissa?”
”Gissa du.” Det var Oscars tur att himla med ögonen, men Rickard hade redan sin gissning redo, och han visste att han skulle ha rätt.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
arbok - 19 nov 16 - 01:40
”Du kan inte vara så kall och tillbakadragen som du alltid är när du är med mig och jag vill veta vem den riktige Oscar är.”
”Jag är såhär”, sa Oscar torrt.

tänkte klistra in detta. läste sedan min första kommentar och insåg att jag redan roats av det. hehe.
ilenna - 27 okt 15 - 16:11
åh! blev ju nästan stolt över rickard som vågar och inte ger sig. och så charmigt när dom sedan båda två sitter knäpptysta haha. min första känsla var också som arboks - mys! tills att jag sekunden senare kom att tänka på en vidrig skräckis där dom fastnar i en stolslift haha. blir dock alldeles hih :D (har så bra beskrivningar känner jag..) när oscar till och med erkänner att han också var dryg. känns som att rickard kommer kunna ta sig innanför hans mur oavsett om han själv vill eller inte. någonting hos rickard är det ju som lockar honom också så. utöver det så älskar jag oscars lagomt roade kommentarer (jag är inte en sten. jag vet vad ett stjärntecken är. jag är såhär. jag är inte oförmögen att le.) så himla bra. så spännande att se vart det här tar vägen!
arbok - 27 okt 15 - 15:55
men hej, jag tror jag kissar på mig. jag kuttrar nöjt över allting. Rickard som är så glad och pepp på att få ha friluftsdag, att han till och med försöker socialisera på bussen. bara för att han är världens charmpelle.
”Jag är såhär”, sa Oscar torrt - jag hade svårt att hålla tillbaka ett fniss. tycker det är så kul att Oscar verkar genuint förundrad över att Rickard är intresserad av honom och jag blev alldeles mysig när liften stannade. gillar verkligen att Rickard fortsätter prata trots att han inte får så mycket respons och att man nu, till slut, fick höra Oscar prata lite mer. så fort solskenet nämndes såg jag Oscar så tydligt framför mig med de gröna ögonen och solen i håret och hnnnh.

förlåt för en väldigt virrig kommentar. jag längtar efter nästa.

Skriven av
Megabitchchan
26 okt 15 - 20:18
(Har blivit läst 378 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk

Beskrivande ord





Dikta.se | Hem | Hjälp | Villkor och info om cookies