like puzzle pieces in your hand; [del 1] |
Aaron var försenad. Digitalklockans ilskna röda siffror visade elva och han hade just vaknat. Om han haft en mer motiverande anledning att kliva upp kanske han känt sig på bättre humör, men just nu kände han för att skylla på vad som helst för att slippa.
Jossa väntade förmodligen redan på stan, och om han inte kom snart skulle hon höra av sig. Undra om han glömt henne, spela martyr. Ibland undrade han varför han fortfarande umgicks med henne men han kände sig så illa tvungen. Hon var alltid söt och snäll men till den grad att det tråkade ut honom, och ibland verkade hon försöka imponera på honom via… underliga medel. Han såg inte vad hon skulle tjäna på det. Nu hade han dock sagt nej alldeles för många gånger till hennes frågor om att umgås för att han skulle kunna med att göra det ännu en gång. Det var bara att kliva upp, helt enkelt.
Aaron klädde på sig, borstade håret och strök fingertopparna över ögonbrynen. Inget vildvuxet där, men han ville vara säker på att de såg ut som de skulle innan han lämnade lägenheten.
Det var april och vädret hade varit fint, så fint att det ibland gick att lämna lägenheten i bara t-shirt. För säkerhets skull, då det fortfarande var vår och regnet var oberäkneligt, tog Aaron på sig sin svarta huvtröja. Han drog upp huvan över håret på vägen ut från lägenheten, som för att väga upp att han inte gjort något med det annat än att borsta.
Precis som väntat hittade han Jossa utanför ICA och hon såg ut att redan ha väntat ett tag. Kanske hade hon skickat ett sms, han hade faktiskt inte tittat på telefonen, men hennes smått buttra min byttes snabbt ut mot ett leende när hon fick syn på honom. Hon reste sig från bänken och kramade honom med ett glatt hej. Aaron hälsade, luktade på hennes hallonparfym och log ett snett leende när hon lutat sig tillbaka. Det var leendet som var Aaron, avslappnad och för cool för dig. Det vill säga inte alls ett leende men han såg oförskämd ut annars.
”Hade du någon plan, eller ville du bara ses?” frågade han och betraktade Jossa när hon tog på sig sin lilla svarta ryggsäck.
”Jag tänkte vi kan gå på stan en sväng. Det var ju så längesen vi ens sågs ordentligt, ville bara se dig”, log hon, och Aaron fick faktiskt lite dåligt samvete. Hon verkade genuint glad att se honom och han kände sig mer surpuppig än vanligt.
”Visst. Skulle behöva köpa ett nytt bälte.”
”Vi kan gå förbi Carlings?”
De spenderade en ganska lång stund på stan och Aaron fick köpt sig ett nytt, helt nitbälte. Hans gamla hade spruckit på flera ställen i fakelädret och han kastade det med en gång så fort han kommit ut från affären. Då Jossa tydligen bodde på gallerian tröttnade hon snabbt, och efter att de köpt med sig lite kakor och varsin läsk gick de och satte sig i parken istället.
Jossa var en färgklick. Hennes hår var färgat ljust turkost, idag flätat i en mycket lång fläta hon lagt fram över axeln. Hennes strumpbyxor var så rosa att hon såg ut som ett diagram över motsatsfärger. Aaron kände sig väldigt svart bredvid henne. Kanske var det tur han hade den gröna luggen.
”Följer du med oss på spelningen i morgon?” frågade Jossa. Hon slickade bort lite socker från sina läppar innan hon fortsatte. ”Lily och Sebbe sa de skulle komma och sen vet jag inte.”
”Jag hade tänkt det.” Aaron nickade.
”Bra. Det blir liksom inte samma sak utan dig. Jag tror inte jag har gått på någon spelning utan dig. Eller har jag det…” Jossa tystnade medan hon verkade fundera, och Aaron brydde sig inte alls om svaret var ja eller nej.
”Nej men jag kommer.” Han skruvade på och av cola-korken i brist på bättre. ”Minns du vilka som uppträder?”
”Kommer inte ihåg vad de hette men de hade snyggt hår och någon rockig stil på sitt bandnamn, så jag tror nog det blir bra”, fnissade Jossa.
På tisdagkvällarna i april och några veckor i maj brukade band uppträda på lilla torget, och då Aaron och hans umgängeskrets ofta var ute på stan brukade de samlas upp för att gå och titta. För det mesta var det bara skräp men det blev rätt skön stämning med livemusik i bakgrunden när man satt i parken och snackade och så. Jossa var den som varit mest på när det kom till denna veckans spelning och skulle säkert vilja stå vid scenen, men om Aaron hade tur kunde någon av de andra stå där med henne. Han var inte tillräckligt intresserad för att vilja stå och titta.
”Har du hört något från Liam?” frågade Jossa när hon märkte att det förra samtalsämnet dött ut. Aaron rynkade svagt pannan och såg på henne, försökte faktiskt minnas om han kände någon vid namn Liam, men det kopplade inte.
”Liam..?”
”Blont hår, text här…” Jossa gjorde en svepande rörelse över sitt bröst. Förmodligen för att visualisera en tatuering.
”Känner jag honom?” frågade Aaron, fortfarande med rynkad panna.
”Nej det kanske du inte gör…” fnittrade Jossa som om det varit hysteriskt roligt. ”Jag är bara så van vid att du känner alla. Du är ju, typ, mest populära killen. I alla fall i vårt gäng.”
Aaron visste inte om han borde ta det som en komplimang, men just då kämpade han hårt för att inte himla med ögonen. Jossas tama försök att smickra, eller vad det nu varit, hade inte fungerat men hon hade haft delvis rätt i vad hon sagt. Kanske var han den mest populära killen i deras gäng.
Det gick inte att påstå att staden kryllade av alternativa personer, men det hände ytterst sällan att Aaron såg en utan att han visste namnet på dem. Många hälsade han på med en nonchalant nick, en sådan som sa ”jag vet vem du är.” Aaron hade vetat länge att han hade problem med attityden gentemot nya människor, eller folk han kände ytligt, men han kunde ärligt talat inte bry sig mindre. Han lyssnade sällan på vad folk pratade om, om han inte kände dem. Han tog upp telefonen och spelade eller smsade mitt i samtal, han svarade ointresserat på tilltal, han var helt enkelt ett rövhål. Om de inte intresserade honom, varför skulle han låtsas? Ointresset, arrogansen, personlighetsdrag som rent logiskt borde få folk att höja på ögonbrynen och vända om – av någon outgrundlig anledning fick det folk att dras till honom. Kanske ville de vinna hans respekt, bli en av de där få, utvalda vännerna som han syntes skratta med. Aaron roades av hela processen. Han var bara ett emo som alla andra.
Sets dagbok
Emelie sa hejdå på msn. Hon sa att det var över nu och att hon inte orkade mer. Jag minns inte när vi började skriva och det känns för bra för att vara sant att hon ens skulle finnas på riktigt. Jag hade tänkt länge att det verkade lite konstigt med hennes bilder och allting och med min jävla tur så sitter det väl någon och skrattar åt att jag blev ledsen och att jag gick på ett dumt skämt om en deprimerad fake-tjej. Hon kanske inte var riktig men jag blev ledsen i alla fall. Det kändes som att hon lyssnade på mig. Hon fanns i alla fall där när jag ville skriva med någon.
Jag vet inte ens om jag kan kalla henne för en vän om hon faktiskt inte ens var en riktig person men nu är hon borta i alla fall och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag blev knuffad i trappen i skolan av någon av Magnus kompisar. Tror jag stukade handleden för sjuksyster gav mig något stödförband som jag skulle ha några dagar. Tur det var höger handled för annars kanske hon hade sett och ringt hem. Fast om det varit vänster hade jag inte ens vågat gå dit…
Gick genom parken tidigare och såg Aaron och den där tjejen med det turkosa håret. Tror hon såg mig när jag tittade på dem och det såg ut som att hon höjde ögonbrynen och det kändes bara så pinsamt. Ville egentligen bara gå ut efter skolan och försöka bli på bättre humör men det blev typ bara värre. Känner mig bara så himla ledsen. Vill inte prata med mamma och vill inte att syster ska höra men jag har inte gått ut från rummet sen jag kom hem så är rädd att de kommer fråga i morgon. Vad ska jag ens svara?
Skrev visst längre än vad jag hade tänkt.
Vet inte om jag orkar gå till skolan i morgon men jag ska försöka. Vill inte att skolan ringer till mamma och pappa igen.
*
försökte hålla mig, men kunde visst inte låta bli.
här är kapitel ett och som alltid är en liten kommentar uppskattad. ~
|
| Kommentarer | | Vapor - 9 okt 16 - 17:47 | Efter hundra år så smyger jag in och tänkte börja läsa! Haha, inget vettigare på bibblan än att verka halvupptagen vid datorn.
Som alltid tycker jag om ditt språk otroligt mycket. Det är lättsamt men effektfullt och dina dialoger är spot on.
Men tycker redan karaktärerna är intressanta och ska bli intressant att se hur detta artar sig!
Gillar verkligen den detaljen med att Aaron fixade sina ögonbryn innan han gick ut. Känner med honom att det måste vara irriterande med att alla är sånna suckers för honom.
Och Set, bara första dagboksinlägget får mig ledsen för att till och med i sin dagbok pratar han om det som vädret typ? Ingen stor grej... stackaren.
smyger vidare till del två... | | Megabitchchan - 23 okt 15 - 18:40 | Känner igen mig så mycket i Aaron. Hata alla som ska slicka röv av helt okända anledningar??? Lite synd om Jossa, är ju bara snäll egentligen. Jävla subba Aaron är. Hade hatat honom om jag inte kände honom som karaktär sedan tidigare, men han är fan svår ändå. Skönt med omväxlingen att få läsa om någon som inte är så jävla snäll och gullig jämt. Brottslingen som hjälte, typ.
"fnittrade Jossa som om det varit hysteriskt roligt." Ã…ååh, känner bara... Men gumman. Försöker så mycket. Det kan inte vara lätt, att försöka vilja vara vän med någon som Aaron.
"men just då kämpade han hårt för att inte himla med ögonen." Där beskrev du typ min vardag med en mening. Känns som att det är allt jag gör och jag förstår honom så jävla väl. Stackaren.
Längtar efter Mike. | | ilenna - 23 okt 15 - 16:49 | utöver det söta med att aaron kollade sina ögonbryn så tyckte jag om allt annat också hehe. tycker att du snabbt och bra får fram aarons lite dryga attityd med jossa-situationen. det blev jättebra att man först fick ´se´ det innan det i slutet av kapitlet kom en ytterligare förklaring/beskrivning i text. och jag hör ju uppenbarligen till sorten som ändå dras till honom haha, för trots hans dryga beteende så är det ju ändå charmigt på något knäppt sätt. bara det här liksom: Han tog upp telefonen och spelade eller smsade mitt i samtal´ haha -.- men ändå; i like it ;D och självklart beror en stor del utav det att du skriver allt på ett så snyggt sätt.
jag tycker om att man så snabbt kommer in i deras värld. att dom förmodligen ganska ofta träffas just utanför det där icat -aaron och hans kompisar- att det finns ett torg, gillade att det var ´lilla torget´ också och inte bara torget, att band brukar spela där och att dom hänger i parken. det känns mysigt att så snabbt känna sig som en del i den här storyn - att man inte bara läser den utifrån liksom.
och set <///3 det värsta är att det inte låter som någon stor grej för honom, att han blev knuffad, att han stukat handleden, att han bara var lättad över att det var höger. som att det inte för var första eller ens andra gången det hände. varför ska du göra det så här jobbigt att läsa för haha? DD: ´känner mig bara så himla ledsen.´ åh. kan inte bara någon komma och ta hand om honom! allt som allt - jättebra! :D |
|
|
|
