Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Tisdagsvägen - [del 5]

Noel visste inte vad klockan var när han som vanligt vaknade till av knäppet i ytterdörren. Det var som om han var allra känsligast mitt i natten, och ibland kunde han till och med vakna av ljudet när Molly hoppade ner från sängen. Vanligtvis brukade han bara vända på sig för att somna om, men nu var det som att det lilla ljudet från låset sänt en blixt genom hans kropp.
Han låg tyst och lyssnade. Var det bara Andreas, eller hade han någon med sig? Inga viskande röster hördes, och det gick bara att höra en persons steg där ute i hallen. Om Andreas tagit med sig Vicky hem en gång till, eller kanske någon främling, var det inte som att Noel kunde göra något för att förhindra det. Han gjorde det bara värre för sig själv som panikartat låg och lyssnade efter tecken. Ändå kunde han inte sluta.
Genom springan i sovrumsdörren såg Noel hur Andreas tände ljuset i badrummet och drog igen dörren efter sig. När inget mer hördes från hallen, och Andreas pysslade på oberört inne i badrummet, kunde Noel andas ut. Kanske kunde han få slappna av nu, och somna om utan att oroa sig över vilka ljud han skulle behöva vakna till.
Det lilla ljuset från köket täcktes av Andreas silhuett när han klev ut i hallen, mellan sin egen dörr och Noels. Då Noel, självklart, väntat sig att han skulle gå in till sig slöt han ögonen och gjorde sig beredd att försöka somna om. Han tänkte på fester, på det nya teet han ville dricka till frukost. Sedan tyngdes kanten av madrassen ner och han slog blixtsnabbt upp ögonen. Andreas satt på kanten av hans säng och hade satt handen intill Noels axel, lutade sig avslappnat, nästan nonchalant över honom. Rummet var dunkelt men det gick att enkelt urskilja hans ögon, och hans lätt särade läppar. Som om han väntade på att säga något.
”Vad gör du..?” viskade Noel. Hans röst lät som den hörde till en rädd pojke. Det hördes ett kort skratt, inte mycket mer än en utandning, men det var nog för att få Noels puls att öka drastiskt. Andreas parfym luktade som mysk och kanel, hans andedräkt alkohol. Noel praktiskt taget darrade under honom.
”Du har väl inte legat vaken och väntat på mig?” Andreas rörde vid kragen på Noels pyjamasskjorta, vandrade sedan vidare till kanten av täcket.
”Nej, jag… vaknade när jag hörde dörren”, svarade Noel tyst. ”Vad gör du här inne? Jag förstår inte…”
”Jag ser hur du tittar på mig. Jag är inte dum.”
Andetaget satt fast i Noels hals, och det började värka när Andreas lutade sig ner över honom och satte sina läppar till hans öra. ”Du kanske tror att jag inte märker, men jag har sett hur du tittar på mig genom dörrspringan när jag byter om. Det är faktiskt ganska trevligt med publik, men… varför har du inte sagt någonting?”
Noels kinder blossade med ens röda. Han ville lägga händerna för munnen, men Andreas var lutad över honom och hans bröstkorg var så nära Noels just nu, hans andedräkt så varm mot Noels hals.
”F-förlåt…”
”Be inte om ursäkt. Jag har alltid tyckt att du är söt.” Andreas läppar lämnade en mjuk kyss alldeles intill Noels öra innan han fortsatte. ”Har du antagit att jag är straight?”
”Ja, eller jag… jag bara trodde…” Noel hade svårt för att andas. Det var nu han hade sin chans. Andreas var här, inne i hans sovrum, och han hade kysst hans kind. Men han var full. Tänk om det här bara var något han fått för sig i alkoholdimman? Något han skulle ångra i morgon? Noels hjärta slog så hårt i bröstet och han var så rädd och kanske borde han vara vuxen och be honom komma tillbaka när han nyktrat till, men han ville så gärna.
”Du bara trodde vadå? Jag vet att jag bara nämnt tjejer för dig, men vill du veta en hemlis?” Andreas andades ut i ett litet skratt, och med händer som inte fumlade alls knäppte han upp de två översta knapparna i Noels pyjamasskjorta.
”Mm..?” Noel ville veta alla hemlisar i världen om det innebar att han fick veta vad som rörde sig i Andreas huvud just nu. Om det innebar att han var seriös och inte bara… drev med honom.
”Jag har aldrig sagt att jag är bisexuell för jag visste hur nervös du skulle bli. Tänkte du skulle tro att jag tycker jag är för cool för dig, men det är bara skräp. Jag har suttit hela kvällen och snackat om hur jävla tänd jag är på dig, så Anton skickade hem mig.” Små ljusprickar från persiennen lyste upp Andreas kind. Det gick knappt att se att han log, men det hördes på hans röst. ”Så tänker du schasa ut mig eller inte?”
Noel kunde inte för sitt liv tro vad Andreas sa. Men om det här var hans enda chans, skulle han vara en idiot om han inte tog den. Han sträckte upp handen och rörde försiktigt vid Andreas hår, strök fingrarna genom det.
”Jag tänker inte schasa ut dig”, sa han tyst, så tyst att det knappt var hörbart, men det var nog.
Andreas reste sig för att kunna dra av honom täcket. Han flyttade sig längre in i sängen, tog Noel i knävecken och drog upp hans ben över sina egna. Som om Noel inte känt sig liten nog bara av att ligga under honom, av att känna hans varma andetag mot sin hals, var känslan av det sträva tyget i Andreas jeans mot hans egna alldeles nakna lår så fruktansvärt verklig. Förväntan, och upphetsningen, gick som en skälvning genom hans kropp. Nervöst sträckte han upp händerna för att knäppa upp knapparna i Andreas skjorta. Andreas hade redan hunnit öppna Noels pyjamas, och hans händer utforskade hans bröstkorg, hans mage, hans höfter. När Andreas lutade sig ner pressades hans jeans mot Noels tunna, blå underkläder och han kunde inte tysta det hjälplösa, lilla stönet som lämnade hans läppar. Hans kinder hettade omedelbart när han hörde sin egen röst, men när han mötte Andreas blick och såg hur mörk den blivit hettade kinderna om möjligt ännu mer. Tyckte han om det?
Flera kyssar utbyttes. Det blev stökigt, för mycket tunga, smak av alkohol och en liten flämtning från Noel innan han slutligen vågade lägga händerna om Andreas nacke och dra ner hela hans kropp mot sig. Han drog av honom den röda skjortan så långt positionen tillät och Andreas hjälpte honom med resten. Han strök händerna över hans vältränade kropp. Hans armar, hans rygg, hans bröst som han så många gånger förut velat röra. Det var nästan för bra för att vara sant.
”Har du gjort det förr?” frågade Andreas i ett andetag mot Noels läppar.
”Nej… eller, inte på riktigt”, svarade Noel blygt. Han visste inte vad det var som var roligt, men det hade fått Andreas att le.
”Inte på riktigt?” upprepade han. ”Vad betyder det? Att du roat dig själv?”
”Kanske”, erkände Noel mycket, mycket skamset. Det var väl inget konstigt med det egentligen, han var tjugotre år och hade ingen pojkvän och måste väl få roa sig på något vis, men att erkänna det för Andreas var genant.
”Åh”, sa Andreas, som att han förstod precis. Med tanke på blicken han skänkt nattduksbordet så kanske han faktiskt förstod precis. Hans händer vilade om Noels höfter, tummarna väntade nära resåren på hans underkläder och Noel höll andan. ”Vill du göra det med mig?”
”Ja.” Noel nickade. Om de kom undan med lite händer och kyssar skulle han inte klaga, men om han fick stå för sina rodnande tankar och förhoppningar utan att bli för blyg så ville han så gärna känna honom i sig. Det var vad han velat hela tiden. ”Snälla.”
Det lilla ordet tycktes tända något inom Andreas som Noel knappt ens vågat hoppas på. Han var tyst, och han var inte aggressiv men inte heller långt ifrån när han drog sitt skärp ur hällorna. Han var på väg att knäppa upp, men Noel ersatte hans händer med sina egna. Han kunde känna redan genom Andreas jeans att han var stor. Klumpen av förväntan som legat i Noels hals sjönk till hans mage och hans blick var blank och flackande när han lät handen glida innanför Andreas jeans. Mellan dem och hans underkläder fick han knappt rum över huvud taget, men det var vad han velat. Friktion. Inte så erfarna händer, men han var själv en man, han visste. Andreas satte händerna på var sida om Noels huvud och betraktade honom. Tyngre och tyngre andetag spillde från hans läppar och det gjorde Noel modigare. Han vågade ta för sig. Vågade snart testa att röra handen om honom på ett sätt han själv gillade, för att testa. Plötsligt lät Andreas så mycket mer grov, maskulin, hes. Han grep tag om resåren till Noels underkläder och drog dem ner över hans höfter, flyttade sig bakåt för att kunna ta av honom dem helt, och när han knuffade upp Noels ben kände han sig så liten och blottad och så jävla villig.
”Har du glid?” Andreas hade knappt ställt frågan klart innan han tagit två av sina fingrar i munnen och vätte dem med saliv. Noel hade inte kunnat ta blicken ifrån honom om han så velat.
”Finns i nattduksbordet.”

Det var Mollys skrapande mot sovrumsdörren som väckte Noel. Hon måste ha råkat knuffa igen dörren för mycket för att inte kunna peta upp den med tassen så som hon brukade göra. Efter en blick på digitalklockan på nattduksbordet konstaterade han att den redan var några minuter efter elva.
Noel fann sin pyjamasskjorta på golvet och drog på sig den, utan att stänga, när han nyvaket gick till dörren för att släppa ut Molly i hallen. Han gick till köket och drack några klunkar vatten, stod för en stund och bara såg ut genom köksfönstret. Betraktade björkar och lönnar som kantade Tisdagsvägen ända upp till korsningen, där träden plötsligt tog slut. Så tyst han bara kunde smög han tillbaka till sängen igen. Med det småblommiga täcket uppdraget ända till näsan betraktade Noel den sovande unge mannen med det vilda svarta håret.
Andreas var vacker när han sov. Han låg på rygg med täcket halvvägs upp på magen, huvudet lutat åt sidan, så det var omöjligt att undvika att se hur skarp hans käke var. Noel lät blicken dröja kvar vid musklerna i sidan av hans bröstkorg. De han inte hade en aning om vad de hette, men han hade alltid tänkt att de såg ut som fjärilsvingar.
Det lät hemskt klyschigt, men Noel var säker på att han kunnat ligga i en evighet och bara titta på honom. Det var ändå första gången han fått chansen att verkligen se på honom, utan behöva vara blyg och vända undan blicken. Tanken på att Andreas var helt naken under Noels tunna, blommiga täcke satte ett litet leende på hans läppar och han gömde ansiktet i täckeshörnet med en nöjd suck. Han hade ingen aning om hur det skulle kännas när Andreas vaknade. Kanske hade han varit lite full och impulsiv, kanske skulle det bli pinsamt, men Noel tyckte det kändes okej. Han var lite nervös, men han hade inte ont i magen.
Efter bara en kort stund kände Noel hur Andreas rörde på sig bredvid honom i sängen, och han kikade upp på honom över kanten av täcket igen.
”Jag ser bara ditt hår”, sa Andreas lågt. Hans röst lät snäll, trots strävheten från gårdagens drickande. Noel vek ner kanten på täcket så att han inte längre doldes bakom det, och Andreas log mot honom. Han sträckte fram handen och tog i kragen på hans pyjamasskjorta. ”Har du klätt på dig?”
”Bara lite.” Noel tittade ner mot sitt nakna bröst. Skjortan gjorde ingen som helst nytta, förutom att möjligtvis värma hans rygg. Det slog honom återigen hur stora händer Andreas hade, när han såg sin egen mycket mindre och femininare hand ligga precis intill på täcket. ”Släppte ut Molly ur rummet.”
”Rädd att jag skulle se din rumpa?” Andreas var alldeles för trött för att skratta, men det syntes i hans leende och de små, små skrattrynkorna vid hans ögon att han gärna hade velat. Noel orkade inte ens bli generad.
”Inte en chans.”
”Synd att jag inte var vaken och hann se dig komma tillbaka.”
”Du får väl vänta tills jag reser mig igen då.”
De var tysta en stund, och Noel slöt ögonen när han sträckte på sig. Nervositeten var borta. Andreas var så avslappnad en kille kunde bli och det fanns ingen anledning för Noel att stressa upp sig. Kanske var det därför han vågade fråga.
”Var det verkligen sant, det du sa? Att Anton skickade hem dig?”
”Absolut.” Andreas tycktes le åt minnet, och i nästa stund hade han vänt sig över på mage och rest sig på armbågarna, så att han lättare kunde titta på Noel. ”Trodde du mig inte?”
”Jag var kanske lite rädd att du fått för dig något när du var full”, erkände Noel, men kunde inte neka att Andreas ”absolut” hade fått honom att bli lite varm i bröstet.
”Jag må vara mer impulsiv när jag är full, men jag gör aldrig något jag inte vill. Jag snackade om dig hela kvällen. Och du vet när jag skulle käka bakispizza med Anton? Vi snackade kanske i en timme om att jag funderade på att säga något till dig, men tvekade, och Anton tyckte jag var dum i huvudet som inte tog chansen.” Andreas kliade sig på halsen med ett litet, raspande ljud. ”Så han tröttnade väl igår när jag pratade om att du har så söt rumpa. Han sa ’men för fan, gå hem och ta honom då’, så då gjorde jag det.”
Noel tittade på Andreas med ett litet leende på läpparna, osäker på om han ville skratta eller rodna. Det slutade i att han gjorde både och, och strök håret ur ansiktet med ett tyst fniss. Han hade aldrig haft dålig självkänsla på det sättet, men det var faktiskt lite svårt att ta in att Andreas tänkt något sånt om honom. Eller att de gått om varandra, i tre rum och kök, och tänkt samma saker men ingen hade gjort något förrän i natt.

Halv tre var Andreas tvungen att gå till Stadium för att jobba. Från att de klivit upp tills att Andreas varit tvungen att byta om inför jobbet hade de spenderat sin tid i soffan. Tydligen hade Andreas fortfarande varit för trött och velat sjukanmäla sig, men med mutning om chips som belöning efter jobbet hade räckt och han verkade nöjd. Under två reprisavsnitt av Grey’s Anatomy slumrade han med huvudet i Noels knä och Noel tillät sig att röra det mjuka håret i hans nacke.
Vädret var lite grått och duggigt men gräset såg friskt ut, och löven på björken precis utanför köksfönstret såg så härligt ljusgröna ut. Noel stod vid bordet och såg på Andreas genom fönstret, följde hans rygg med blicken när han gick upp till parkeringen. Känslan som fyllde hans bröst gick inte att beskriva med ord. Den var varm och behaglig men väldigt enkel. Stillsam. Killen han delade sin lägenhet med var inte någon han var förälskad i, men kanske kunde han bli. Han var charmig och fin, och mest av allt hade han ett leende som fick Noel att vilja le tillbaka.
När Andreas kom hem från jobbet skulle han vänta på honom med sourcreamchips och dip som smakade nacho cheese. Om han skrattade, om han kramade om Noels nacke sådär som han brukade göra, kanske han skulle vilja kyssa honom igen.



*
med kapitel fem är också denna lilla novell slut.
hittade ett dokument jag skrivit sju sidor i och skrev 22 till på knappt en vecka. första gången på väldigt, väldigt länge som jag skrivit så mycket på så kort tid och jag förväntade mig inte mer än kanske en kommentar - så tack så jättemycket till er som läst.
lämna gärna en kommentar här på sista delen. det skulle vara roligt. ~

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 7 dec 15 - 22:07
Alltså bra gjort av Anton att skicka hem Andreas för det behövdes verkligen.
Ditt språk är så målande att jag smått dör hör i datastolen och man ser verkligen allt framför sig.
mycket fint och bra skrivet och man får en mysig känsla inombords! :D
ilenna - 20 okt 15 - 02:12
åh. så töntigt varm man blir av att läsa det här. alltså spänningen när andreas kommer in på noels rum, noel som viskar och inte förstår varför andreas kommit in och så ´jag ser hur du tittar på mig. jag är inte dum.´ följt utav att han sett noel titta på honom genom dörrspringan och ´det är faktiskt ganska trevligt med publik..´. så bra!! jag älskade andreas kommentarer och hur hett allting plötsligt blev (a) tycker om hur blyg noel är men att han ändå tar mod till sig, att det är han som drar av andreas skjortan och så hans ´snälla.´ omg -.- så fina och söta och låt oss vara ärliga; jätteheta ehe.
och att hans täcke är småblommigt - såklart att det ska vara det. jag gillar dom där sakerna som är så typiska noel. precis som hans pyjamasskjortor.
”Rädd att jag skulle se din rumpa?” - kan jag bara få andreas hitskickad?(fast nej han ska vara med noel. punkt.) jag älskar hans klockrena och retsamma kommentarer. så härlig! >:D
gillar också att du tog med delen av vad som hänt när han och anton åt bakispizza, kommentaren, att dom pratat om honom, att andreas funderat på att säga någonting. (för övrigt tycker jag att anton också verkar härlig :D)
så sött slut också. att andreas låg med huvudet i hans knä, att han fick röra vid håret, att han ska vänta med chips och dipp. att han kanske (hallå ja det vill du! (a)) vill kyssa honom igen.

allt som allt - älskade den här lilla storyn. den var mysig. jättejättefina karaktärer. bra flyt hela tiden. klockrena dialoger. den var väl värd att fortsätta på från dom den små sju sidorna! (nu ser jag fram emot att kanske få läsa en oneshot längre fram :D.)
Megabitchchan - 19 okt 15 - 13:34
... BOOM
Ja, nej, men det här var ett mysigt kapitel. Hur ljuset som kom mellan persiennerna föll på Andreas ansikte och hans små, små skrattrynkor när han var för trött för att skratta. Bra av Anton att skicka hem Andreas också, en riktig kompis det där. Gillar den här längden på berättelser, behöver inte vara en hel roman för att berätta en historia. Inte för utdraget eller tjatigt. Det som skulle hända, hände och sedan var det inget mer med det. Vill också skriva något med liknande längd, det är så mysigt och lätt att läsa. Lagom tidsfördriv, lagom avancerat och en mysig slice of life liksom. Jag hoppas på en uppföljare i framtiden, om typ ett halvår framåt för att få höra om vad som hände med dem, för jag gillar karaktärerna hemskt mycket. Även fast det här slutet är alldeles lagom och lämnas öppet för att själv avsluta och dra slutsatser om vad som händer framöver så läser jag gärna mer, IF YOU KNOW WHAT I MEAN. Tack för att vi fått ta del av den här fina berättelsen.

Skriven av
arbok
19 okt 15 - 13:06
(Har blivit läst 193 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord