Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Tisdagsvägen - [del 4]

Noel klev upp klockan tio i vanlig ordning. Han tog på sig sina skönaste jeans och en lite för stor grå t-shirt, och var extra försiktig när han lämnade sitt rum. Precis som han trott sov fortfarande sömntutorna inne i Andreas rum. För en stund blev han stående i hallen och tittade på Andreas vita sneakers och flickans svarta, klackade skor. Det slog honom återigen att han faktiskt bodde ihop med någon när han tittade på skorna. Någon som hade en helt annan livsstil än han själv.
Nu när Noel tänkte tillbaka på den halvt nakne Andreas i köket, och hans hamrande hjärta när han lyssnat på dem i natt, tyckte han att det kändes lite fånigt och ännu mer overkligt.
Det var lika bra att fortsätta som vanligt. Istället för att hänga upp sig på sina pinsamma tankar gick Noel in till köket och startade vattenkokaren för att ta itu med sin frukost. Två knäckebröd med avokado och vegeta och en kopp med rykande hett te ställdes fram på den prickiga vaxduken som klädde köksbordet. Andreas och hans flicka skulle kanske sova till tidig eftermiddag, och för att göra saker och ting mindre awkward funderade Noel på att åka in till stan. Kanske sitta på biblioteket en stund och låta dem vara ensamma här hemma. Han bläddrade i en gammal upplaga av illustrerad vetenskap medan han åt, vände just blad som han hörde det lilla knäppandet från Andreas dörr. Nyfiket lyfte han blicken. Det var inte Andreas som smög förbi köket, utan flickan, klädd i en mörkt blå tunika och det väldigt tjocka, brunröda håret flätat i en slarvig fläta. Hon hade de största, mörkaste rådjursögon Noel någonsin sett. Hon var så söt att han fick ont i magen.
”Oj, hej”, log hon blygt och stannade till vid dörröppningen när hon såg att Noel satt där. ”Jag trodde ingen var vaken.”
”Hej, hej”, log Noel tillbaka. Han hoppades att han lät vänlig, för han kände sig som om han blivit skjuten i pannan. Av vad visste han inte. Svartsjuka? Nej, snarare avundsjuka. Han må vara en man, men flickan var så söt att han kände sig som en liten grå mus där han satt med sitt earl grey-te. ”Det är mina skolvanor som sitter i även på helgen.”
”Jag förstår”, fnissade hon. ”Jag tänkte gå hem nu. Hälsa Andreas att jag hade lite bråttom.”
”Det ska jag göra.”
Lite ljud av klackar i hallen, dörren som öppnades, och sedan var lägenheten tom igen. Noel kände sig bedövad när han knaprade i sig resten av knäckebrödet. Han var inte så dum att han trodde att flickan med flätan var Andreas flickvän, och även om hon varit det, vad hade det spelat honom för roll? Ett mycket, mycket trött stön bubblade upp i hans hals när han kom på sig själv med att tänka den tanken. Nu var han bara barnslig.
Ingen låg vaken och lyssnade på sin rumskompis som hade sex, fick hjärtklappning av att se honom praktiskt taget naken, eller fick ont i magen av att se hur söt flickan han tagit hem varit. Inte om rumskompisen i själva verket bara var en rumskompis. Noel hade svårt att acceptera att det kanske fanns en möjlighet att han ville ha Andreas lite mer än vad han borde. Han var snygg och utåtriktad och snäll mot alla. Han var den sortens kille som man såg på och blev förvånad över att märka att han var trevlig, och inte alls en bitch. Noel hade ingen självkänsla alls när det kom till att ta för sig, även om han skulle vilja. Han var praktiskt taget oskuld. Den enklaste, och absolut tråkigaste lösningen, var för honom att helt enkelt låtsas som ingenting tills det gick över.

Eftersom flickan med flätan gett sig av bestämde sig Noel för att strunta i planen med biblioteket. Han tog på sig sin allra mysigaste, stickade kofta och la sig i sängen och streckläste sin bok till dess att klockan blev ett och Andreas sömndrucket hasade sig ut från sitt rum. Han ställde sig i dörröppningen till Noels sovrum, lutade sig mot dörrposten på ett avslappnat sätt och log trött.
”God morgon.”
”God morgon”, log Noel smått roat tillbaka. Han slog ihop boken och svängde benen över sängkanten för att istället sitta vänd mot honom. ”Sovit gott?”
”Som en kung. Jävligt seg nu bara, en pizza hade suttit fint…”
”Din… vän, hälsade att hon hade lite bråttom iväg.” Noel visste inte om vän hade varit rätt benämning, men det lät betydligt bättre än ligg.
”Ja, jag smsade lite med henne innan jag klev upp”, skrattade Andreas trött. Han gned sig i ögat och log sedan mot Noel igen, till utseendet så nyvaken att Noel själv blev sömnig bara av att titta på honom. ”Hon skrev att du verkade söt.”
”Nu skojar du med mig.” Noel kunde inte hålla sig från att le. Han hade ätit frukost och läst en tidning, som en gammal gubbe.
”Nej, allvarligt. Hon är lite blyg men jag sa att du inte var farlig, och det höll hon med om.”
”Det är visserligen sant. Jag är nog så harmlös jag kan bli.”
”Jag tror nog det finns lite glöd i dig.” Andreas klev in i rummet och satte sig ner i den mjuka fåtöljen Noel hade stående i hörnet närmast dörren. Den stod även relativt nära Noels nattduksbord, och knappt medvetet lutade Noel foten mot nattduksbordets dörr för att den inte… skulle råka öppnas. Han hade svårt att tänka sig att Andreas skulle vara där och pilla utan anledning, men om han fick det infallet skulle Noel dö. Han hade lite väl hemliga, pinsamma, saker där inne.
”Tror du det?” harklade han sig med ett leende. ”Jag har ännu inte hittat den delen av mig, tyvärr…”
”Äh, det kommer”, log Andreas nöjt och la upp armarna bakom huvudet, så som han brukade göra. Bästa positionen för honom att visa upp sina biceps. ”Men allvarligt, vill du ha pizza?”
”Idag igen?” Noel skakade på huvudet. ”Jag är ledsen, men nej.”
”Fan också. Kanske får höra med Anton om han är lika sugen som jag.”
”Gör så.”
”Först och främst ska jag duscha i alla fall, och borsta tänderna i typ en timme.” Andreas hävde sig upp ur fåtöljen med ett stön och sträckte på sig på sin väg ut ur rummet. Noel blev sittande kvar på sängkanten, som vanligt med ett dumt leende på läpparna. Han visste inte längre om det var ett genuint leende eller helt enkelt en skyddsgrimas för att inte avslöja hur hjälplöst tänd han var på Andreas. Den där planen om att sluta glo borde sättas i verket på en gång, innan något allvarligt inträffade.

Runt klockan tre försvann Andreas ut för att ”äta två pizzor var” tillsammans med Anton. Noel kände sig ovanligt grå och på ganska lågt humör, och när hans mamma kom på överraskningsbesök visste han inte om han var lättad eller besvärad.
Hon var en kvinna med kortklippt brunt hår i exakt samma nyans som Noels. Pigga, blå ögon, ett väldigt varmt leende, och den där skrattgropen som bara var halv på Noel framträdde väldigt tydligt på henne. Under hela Noels liv hade han fått höra hur lik han var sin mamma och han hade alltid blivit irriterad, tills han blivit vuxen nog att inse att det stämde. Ronja, hette hon. Världens snällaste men alldeles för energisk för att bo tillsammans med, i alla fall när man var ganska försiktig och lugn av sig och helst av allt ville vara ifred när man pluggade. Som Noel.
Det tog tio minuter för Noel att bestämma sig att han faktiskt var tacksam över att hon kommit. Han var oresonligt deppig över att Andreas hade ett liv och inte han, och mammakramen tillsammans med två matlådor av hennes absolut godaste gratäng gjorde honom faktiskt på bättre humör.
”Var är din rumskamrat? Inte hemma?” frågade Ronja efter att ha hängt upp sin gröna jacka under hatthyllan. Hon svepte en blick över hallen och in i vardagsrummet.
”Han är ute och äter bakismat med några kompisar.” Noel gick in i köket för att stoppa in matlådorna i kylen. ”Är du ledig idag?”
”Jajamän. Ska åka till Eva om en timme ungefär, men jag var så rastlös så jag tänkte jag lika gärna kunde svänga förbi och titta till dig. Hej Mollygumman…”
Noel behövde inte titta ut i hallen för att förstå att Molly nu befann sig i hans mors famn, nöjt hopkurad, kliad på magen. Han log för sig själv och skakade på huvudet.
”Vill du ha fika?”
”Väldigt gärna. Jag har inte druckit något kaffe än idag så jag hoppas du har något kvar till mig.”
”Jag tror nog det ska finnas.”
Noel startade vattenkokaren medan han letade efter burken med snabbkaffe. Några ballerinakex och en ledsen bulle fanns kvar sedan Noel sist köpt fika och alltsammans dukades fram på köksbordet.
Ronja satt med Molly i famnen vid stolen närmast fönstret och berättade piggt om allt hon och Eva planerat inför sin resa till Gran Canaria, att lapptäcket hon lovat honom snart var färdigt, och att den nye receptionisten på jobbet var så trist att lika gärna kunnat ha samma färg som väggen bakom honom. Ingenting var särskilt intressant för Noel, förutom lapptäcket, men han lyssnade snällt med ett leende på läpparna. Det var skönt att höra något annat än hans egna skamsna eller uttråkade tankar. Kanske var han mammas pojke. På deltid, i alla fall.
”Men den här pojken du bor med. Andreas.” Ronja log, och Noel anade genast oråd.
”Vad är det med honom?” frågade han oberört.
”Han var väldigt trevlig, det lilla jag hann träffa honom sist jag var här.”
”Kom till poängen, mamma. Jag ser det på dig.”
”Är han kanske lite… intressant?” Ronja såg så nyfiken och hoppfull ut att Noel hade lust att kasta bullen på henne. Han var inte ett dugg förvånad över att frågan kom. Ända sedan han blivit ungefär sexton och råkat nämna någons namn mer än en gång kom Ronja och frågade om något var på gång. Noel visste såklart att det berodde på att hon ville honom väl, och att hon kanske tyckte det var dags att han inte skulle vara så ensam längre. I längden var det dock en aning frustrerande.
”Han är bara min rumskompis, mamma”, suckade Noel.
”Jaså? Vad synd, han verkar jättesöt.” Ronja tog ett nytt ballerinakex från tallriken, men åt det inte än. Kanske hade hon någon mammaradar för hennes blick dröjde kvar på Noel, och när hon kisade fundersamt mot honom sänkte han skamset blicken. ”Nej men…”
”Sluta. Han ser bara väldigt bra ut. Jag är inte kär i honom eller något.”
”Det påstod jag aldrig”, fnissade Ronja. ”Men lite intressant kanske han är?”
”Lite kanske.” Noel himlade med ögonen. Hur gärna han än ville påstå att det var för att hans mamma var pinsam, så kunde han inte lura sig själv. Det var pinsamt för att det var sant, och hans mamma hade listat ut det. Tack och lov var hon snäll nog att inte tjata mer om det, utan log istället som en nöjd katt under resten av fikan.
När det var dags för henne att åka utbyttes den sedvanliga kramen i hallen och Noel lät henne stryka honom över håret även fast han var alldeles för gammal för sånt. De bestämde att de kunde äta lunch på stan någon dag i veckan som kom. Ronja berättade lite mer om något helt ointressant som Noel ändå snällt nickade åt. Sedan log hon finurligt igen.
”Noel, jag ska inte tjata på dig, men om något händer med den där pojken så…”
”Mamma.”
”Jag menar bara att du borde försöka att inte vara lika blyg som du brukar.”
”Mm. Hejdå nu.”
”Hejdå, älskling. Jag ringer på torsdag.”
”Gör det.”

Kvällen spenderades åt att plugga, trots att det var helg och Noel egentligen ansågs vara ledig. Andreas hade kommit hem vid åtta, men hade somnat som en stock i soffan och snarkade nu tyst bredvid Noel. Underförstått att Noels blick mer och mer gled iväg mot Andreas hand som vilade ovanpå hans bröst. Soffan var stor och Andreas hade satt sig i änden med schäslongen, så han så gott som låg ner med huvudet lätt lutat åt sidan. Att Molly efter bara några minuter lagt sig ovanpå hans lår och kurat ihop sig till en sovande boll hjälpte inte Noel i hans studiesvårigheter. Katter var en svaghet. Sovande män var en svaghet. Sovande män med sovande katter var förödande.
Boken med gammal komplicerad svenska lades bort och Noel la sig ner med en kudde bakom nacken för att verkligen visualisera att han gett upp.
Var inte så blyg, sa hans mamma. Lätt att sluta med något man inte ens visste hur man hanterade. Vad hade Andreas gjort om det var han som var tänd på sin rumskompis? Förmodligen lett charmigt och bara tagit för sig. Han kändes som någon som alltid fick vad han ville ha. Om Noel mot förmodan skulle våga sig på att ens röra vid honom, kanske kyssa honom, hade han blivit så nervös att han omedelbart blivit den osexigaste killen i hela Sverige. Dessutom var det ännu lite mer känsligt när han inte hade en aning om Andreas ens var intresserad av killar. Kanske var det uppenbart att Noel aldrig skulle kunna leva tillsammans med en kvinna, men han och Andreas hade aldrig pratat om sexuella läggningar. Andreas hade dessutom bara sagt ”om han tog med en tjej hem” så Noel hade bara antagit att han var straight.
Bara antagit. Det var som vanligt det, men vad skulle han göra när han var för blyg för att hantera något annat? Planen om att sluta glo och låtsas som ingenting hade hittills gått fruktansvärt dåligt.

Veckan därpå försvann i ett grått och trist moln. Både för att vädret i sig var grått, och för att Noel kände sig på gränsen till sjuk. Han tänkte ständigt på att han kanske borde säga något till Andreas, för att vara schysst och inte smyga med vad han kände, men så fort han fick en chans eller ens tänkte försöka närma sig blev han så nervös att han fick ont i magen. Naturligtvis backade han istället och låtsades som att allting var som vanligt.
Bara att det inte längre var som vanligt. I början, precis när Andreas flyttat in, hade de sett på tv tillsammans och pratat om allt möjligt nästan varje dag. De senaste dagarna hade dock Noel gömt sig i sitt sovrum med en bok istället för att göra Andreas sällskap i soffan. Tydligen hade han undvikit honom till den grad att Andreas börjat undra, eftersom han på torsdagskvällen kommit och frågat om allt var okej. Noel hade ursäktat sig, hittat på något om att han var stressad av plugget, och tydligen hade det varit nog för att Andreas skulle nöja sig. Noel kände sig dock mer och mer som ett rövhål.
Om det fortsatte vara såhär stelt och pinsamt undrade Noel hur det skulle bli. Kanske skulle Andreas vilja flytta, och det var inte ens ett alternativ. Noel ville inte att hans barnsliga beteende skulle få dem att antingen börja bråka, eller att han måste börja leta efter en ny rumskompis. Andreas var en jätteschysst kille och det var Noel som måste skärpa sig, inte han.
I ett försök att göra det bästa av situationen lämnade Noel sitt sovrum på fredagseftermiddagen och gick tvärs över till Andreas dörr, knackade lite lätt på den innan han sköt upp den. Andreas satt på sängen och tittade på något på sin mobil, kanske någon video, eftersom han log smått. På det där sättet som man bara gjorde när man inte visste om det själv.
”Hej”, log Noel. Han hörde på sin röst att han lät lite blyg, eller kanske lite skamsen, och den här gången tänkte han inte förneka det.
”Hej.” Andreas såg upp från mobilen. Han log som om ingenting hänt, och hans blick var lika pigg som den alltid varit.
”Ska du hitta på något ikväll?” frågade Noel och la huvudet på sned. Han visste att han förmodligen skulle ut, eftersom han var ledig, men han hoppades nästan på att han bara ville stanna hemma. Då kunde de se film tillsammans och Noel kunde ta ikapp för alla kvällar han betett sig som en antisocial tönt. Kanske kunde de äta chips och dipp.
”Jag ska ut med Vicky och några av hennes kompisar. Ska på förfest vid typ åtta och så blir det krogen sen.” Andreas la bort telefonen på fönsterbrädan och sträckte på sig så flera små knäckande ljud hördes från hans rygg och nacke.
”Okej, vad kul”, log Noel tappert. ”Vem är Vicky?”
”Det är hon som du träffade. Hon som sov här.” Andreas log, som att ”sov här” var en enorm underdrift och de båda visste om det. ”Hon med flätan.”
”Jaså, hon? Är hon liksom, eller, jag menar…” Noel kunde inte låta bli att le åt sig själv och sitt misslyckande. Inte blev det bättre av att Andreas såg ut att vilja börja skratta.
”Om hon är min flickvän? Nej. Hon var Emmas kompis från början men så lärde jag känna henne när vi gick på fester ihop och så”, förklarade Andreas och reste sig upp. Han gick fram till garderoben och ögnade fundersamt igenom högarna med kläder medan han fortsatte prata. ”Vi träffas aldrig på fritiden, men hon har följt med mig hem någon gång förut.”
Noel kände sig nästan förolämpad. Hur kunde man träffa en så söt tjej utan att bli kär i henne? Kanske var det olagligt för två så vackra människor att vara tillsammans helt enkelt.
”Då hänger jag med. Vad skönt att ni kan umgås ändå, utan att det blir stelt.”
”Absolut. Det är verkligen jätteskönt. Vad tycker du, ska jag ha svart eller röd skjorta?” Andreas höll upp två galgar framför sig.
”Röd”, svarade Noel utan att tveka.
”Tack.” Andreas hängde in den svarta skjortan i garderoben igen, och när han vände sig mot Noel hade han ett annat leende på läpparna. Det såg nästan lite… bekymrat ut. ”Vill du följa med ikväll? Det vore kul.”
”Åh, jag vet inte…” Noel kände sig jättetråkig som redan bestämt sig för att säga nej, men han var rädd att det enda han skulle åstadkomma ikväll var att göra festen tråkigare för alla andra. Han var alldeles för mentalt ostabil för att våga sig ut på en fest.
”Är det plugget som stressar?” frågade Andreas med svagt rynkad panna, fortfarande bekymrad, och Noel ville nästan gråta av frustration. Nej, det är du.
”Ja, det är ganska mycket just nu”, låtsades Noel i alla fall och log, fastän han kände sig som en sopa.
”Fan vad jobbigt. Hoppas du kommer ur det där snart.”
”Det går nog till sig. Vad snällt att du frågade i alla fall, så kanske jag följer med nästa gång det passar”, sa Noel för att inte verka otacksam, och för att han faktiskt ville. Någon gång. ”Tror mest att jag skulle sitta och sova eller bara tänka på skolan om jag följde med och ja… det är inte den bilden jag vill att folk ska få av mig.”
”Det är lugnt”, skrattade Andreas. ”Jag förstår. Men vi säger väl nästa gång då, när plugget inte är lika tungt.”
”Det låter jättebra.”

Kvällen gick, och Andreas försvann iväg med en grabbigt kramande hand om Noels axel, tillsammans med en önskan att det skulle gå bra när det kom till skolarbetet. När dörren stängts efter honom hade Noels axlar sjunkit och han hade suckat så djupt att det kändes som att han tömt sig själv på luft. Det som kändes allra värst var att han visste hur barnsligt han betedde sig, och ändå kunde han inte sluta. Nu skulle Andreas iväg på fest, ha hur roligt som helst, och här hemma satt han och var ledsen för att han var feg. Han hade fått en chans att följa med och ha roligt han också, men han hade sagt nej.
Halvhjärtat gjorde Noel ett försök att faktiskt få några ord skrivna på sin tenta, men det blev bara en enda gröt. Han bytte om till pyjamasen redan klockan nio, och satte sig med Molly i soffan för att titta på film. Hans tankar var dock någon helt annanstans, och han kände sig så skamsen och miserabel att han stängde av filmen, släckte ner allt i lägenheten och gick till sängen för att sova istället. Var det ens logiskt att känna sig såhär ledsen över något som var så… enkelt? Han försökte sansa sig, men så fort det kändes lite bättre började han undra hur det skulle kännas om han hörde Andreas komma hem med sällskap i natt. Vicky kanske, eller kanske någon annan, som Emma.
Kanske var det bara bäst om han somnade, sov bort alla dåliga känslor och vaknade mognare i morgon. Då skulle han fråga Andreas hur hans kväll varit utan att ha ont i magen.



*
använder det lilla utrymmet här nere till att tacka för kommentarerna jag fått ~
behöver jag uppmuntra er att göra detsamma även idag? heh.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 7 dec 15 - 21:44
Men alltså Noel! <3 Vill ju bara äta upp honom så söt han är vill ju bara krama om honom. Slås återigen av dina dialoger och hur flytande de är, de känns så naturliga.
Dessutom beskrev du precis mitt plugg problem också, mer eller mindre! xD
"Katter var en svaghet. Sovande män var en svaghet. Sovande män med sovande katter var förödande."
ilenna - 18 okt 15 - 18:27
´Han tog på sig sin allra mysigaste, stickade kofta och..´ - alltså sötisen! ;__;
och det här:”Din… vän, hälsade att hon hade lite bråttom iväg.” - av nån anledning tyckte jag det var kul och igen; han är ju så söt med sin tveksamhet och alla små funderingar. det är mysigt (och ofta ganska komiskt) att befinna sig i noels huvud.
gillade väldigt mycket att andreas så enkelt gick in på noels rum och satt sig, det var mysigt liksom :D (och hallå vad har noel i sin sängbordslåda hehe, älskade det där lilla ´för att den inte.. skulle råka öppnas. noel <3 XD) och andreas som pratar om glöd och noel som tittar på hans biceps och det här; Han visste inte längre om det var ett genuint leende eller helt enkelt en skyddsgrimas för att inte avslöja hur hjälplöst tänd han var på Andreas.´.. jag fangirlar jättemycket här -.- eheh
tyckte jättemycket om delen med noel och hans mamma! verkligen. tycker själv det är lite svårt med föräldrakaraktärer men du gjorde henne jätteverklig, varm och man tyckte liksom om henne på en gång. så fint att dom verkar vara så nära, att hon direkt såg på noel att det var något. och när han sänkte blicken på det där sättet och sen avslöjade att han tycker andreas ser väldigt bra ut, åh. jättebra blandning av dialog, tankar och vad som faktiskt händer(tex. grejen att hon tog ett nytt kex - ännu en sak som gör scenen mer levande!). tummen upp helt enkelt :D
´Kanske kunde de äta chips och dipp.´ - jag klarar nästan inte av fler söta tankar från noel nu! kan jag bara få krama honom?
och vad ont det gör när noel vågar göra ett försök, när han hoppas, och så ska andreas ut med den där vicky. (hon är säkert jättesnäll och har fina ögon och allt men nej. jag tycker inte om henne (a)) gillade särskilt det lilla ´log han tappert.´ det var en liten sak men som gjorde mycket.
sista stycket: ;__; känslorna gick rakt in i bröstet på en och allt beskrevs så perfekt.
och ja håller med! du skriver mysigt :D
Megabitchchan - 18 okt 15 - 16:43
Vickyyyyy så söt!!!! Rådjursögon och tjockt hår, gulligast i världen. Kan väl inte klandra Noel direkt. OCH ATT RONJA KALLAR MOLLY FÖR MOLLYGUMMAN ORKAR EJ. "Bästa positionen för honom att visa upp sina biceps." Jävla snubbe, HAHA. Och att de skulle äta två pizzor var hahahah jävla idioter så jävla gulliga man kan ju dö. Och när han sov på soffan, lol, döda mä. Men nu ska jag väl inte bara citera skit som står i texten. Du skriver så vardagligt mysigt bra, blir gosig i kroppen och dina karaktärer är så lovable som fan. Önskar jag kunde skriva så mysigt som du gör.

Skriven av
arbok
18 okt 15 - 15:09
(Har blivit läst 185 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord