Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Swirling Emotions [oneshot]

den här har legat uppe tidigare men nu tack och lov utan alla dessa konstiga symboler. förhoppningsvis också något förbättrad - om än fortfarande en aning cheesy ;)

Det kändes verkligen att han var där på riktigt nu. New York.
Det hade känts ganska så overkligt när han låste upp dörren till sin – sin – lägenhet och det hade känts overkligt när han hängt upp kläderna i garderoben istället för att bara skjuta in väskan under sängen som han brukat göra dom gånger han varit på semester.
Men nu när han gick där längs strandpromenaden, över träplankorna med det tillhörande staketet, med den vita stranden alldeles bredvid, med piren som gick ut långt där framför honom med ett stort pariserhjul och med dom otroligt höga byggnaderna på andra sidan vattnet. Då kändes det på riktigt.

Lite längre fram var det en öppning i staketet och han gick ner på stranden innan han drog undan den svarta luggen. Det var verkligen en tryckande värme och för tillfället kändes det mer lockande att gå ner i det blåglittriga vattnet än att gå på sightseeing. Fast då skulle han behöva gå tillbaks hela vägen till lägenheten för att hämta badshortsen och det kändes nästan ännu drygare. Nästan lika drygt som det kändes att han redan lyckats få in sand i dom oknutna conversen.
Helt från ingenstans slängdes plötsligt två armar om hans hals bakifrån och i nästa sekund trycktes en smackande puss på hans kind.
Adrian vände sig chockat om med hjärtat i halsen och en kille i hans egen ålder såg lika chockat tillbaks. Innan ansiktsuttrycket blev betydligt mer generat. Förfärat. Chockat igen.
”Gud förlåt! Ã…h herregud, det där var.. Absolut. Inte. Meningen. Shiet förlåt.”
Håret var till mesta del korpsvart förutom den skrikblåa färgen underhåret i snedluggen var färgad med. Han var något längre än Adrian och var klädd i ett vitsvart slappt linne och svarta långa shorts. Dom stålgråa ögonen var något inramade av kajal, läppen prydd med en svart ring och..
Han var bland det snyggaste han sett. Hur överdrivet det än lät.
Och vad i helvete hade precis hänt?
”Ehm, det är lugnt..”
Killen flinade till lite och drog upp ryggsäcken en aning som han hade slängd på ena axeln.
”Jag trodde du var någon annan.. Alltså man har väl kanske råkat ta fel på person och lagt en hand på axeln eller något, men det där slog ju alla jävla rekord. Förlåt igen.”
Adrian kunde inte hålla tillbaks det lilla skrattet. ”Grattis till rekordet då. Men det är verkligen lugnt. Ingen skada skedd”, sa han med ett snett leende.
Ett stort gäng japaner kom precis ner på stranden och strax därpå höjde en person i sällskapet rösten och pekade mot någonting på andra sidan vattnet. Någon slags guidad tur verkade det som och dom flyttade sig båda två åt sidan.

”Bor du här förresten? Jag har aldrig sett dig..”, undrade killen och borstade bort någonting ur håret innan han vände blicken mot honom igen.
”Nej.. eller..”, sa han något dröjande. ”Fast det bor väl rätt många här.”
”Jo men dig hade jag absolut känt igen om jag mött dig någonstans.” Mungipan drogs svagt upp åt höger.
Oj. Fick han precis någon slags komplimang? Fast nej varför skulle han få det. Önsketänkande.
”Eller alltså jag bor här nu. Jag flyttade hit i förrgår, jag ska börja plugga. På Cornell.”
”Jaha!” utbrast han glatt. ”Härligt. Välkommen hit då, fan vad kul.”
Leendet smittade av sig. ”Ja det känns rätt spännande. Lite ovant att vara helt ny på ett ställe såhär bara.”
”Du känner inte någon?”
Han hade tyckt att det var en bra idèe att flytta dit en vecka innan skolan drog igång för att komma in i själva stan, göra sig hemmastadd och allt det där. En otroligt dum idèe hade det visat sig redan igårkväll då han aldrig känt sig så ensam. Förmodligen fanns det fler där som skulle börja i samma klass som honom och som också var helt nya i stan, men han visste ju inte vilka dom var.
”Nope, sorgligt ensam”, försökte han skämta.
”Men du. Okej, du får absolut säga nej för jag fattar om du tror att jag är någon creepy galning eftersom jag precis attackerade dig med mina läppar, men jag och dom i min klass ska ha en liten barbeque på stranden imornkväll. Alltså jag går också på Cornell, men andra året. Vi tänkte träffas lite innan det drar igång..”
Bjöd den här killen precis med honom på en strandfest? Det lät nästan för bra för att vara sant. Eller det var bra, eller hur?
”Ehm.. är du säker?”
”Självklart! Jag vet själv hur jag kände när jag först kom hit. Jag är inte heller härifrån. Men alltid kul att träffa nytt folk eller hur? Även om det kanske inte är just dom du kommer plugga tillsammans med.”
”Okej”, sa han och skrattade själv till lite förvånat. ”Okej då kommer jag gärna.”
”Nice!” Killen gav honom en high five innan han drog upp ryggsäcken igen.
Adrian log snett. ”Schysst. Förresten, ska det finnas en Hot topic-butik här? Jag fattade som att den skulle ligga på den här gatan men jag måste vara blind..”
”Jo den ligger här, jag kan visa dig”, sa han och nickade framåt på strandpromenaden som dom tagit sig upp till igen.
”Om du har tid så? Jag antog att du skulle träffa din.. pojkvän? När du tog fel på mig..”
Gud det var verkligen tur att han själv blivit så förvånad annars hade han väl rodnat. Det hade han förmodligen gjort oavsett vem det varit som råkat ge honom en fet puss på kinden men det gjorde ju sitt till när det var en sjukt snygg kille.
”Jaha! Nej ingen pojkvän. Du var sjukt lik min kompis bakifrån bara. Han hatar när jag gör det”, flinade han. ”Men nej jag skulle inte träffa någon här, jag ska iväg till en grej men det är åt samma håll så inga problem alls. Det är väl det minsta jag kan göra som ursäkt för det där”, sa han och skrattade till. Ett hest skratt som av någon anledning direkt fick honom att undra om han möjligtvis sysslade med musik. En hes sångröst hos en kille var alltid något särskilt.
”Du är förlåten, jag lovar”, flinade han tillbaks. ”Adrian förresten.”
”Alex!” svarade han med ett leende. ”Så vilka band lyssnar du på? Eftersom du ska till Hot Topic? Inte One Direction hoppas jag för då kanske jag måste ta tillbaks den där inbjudan.”

”Adrian. Jag gillar det namnet”, verkade Alex säga mest för sig själv efter att ha knappat in namnet i mobilens telefonbok. ”Nu borde du ha fått mitt nummer också”, tillade han och såg upp.
”Perfekt. Och tack igen, för att du visade mig hit”, sa han och nickade mot butiken dom stod utanför. ”Och för inbjudan. Verkligen.” Han hade knappast haft något inplanerat för helgen. Mer än att sitta i den nästan för sköna sängen och zappa igenom alla tevekanaler. Och sedan förmodligen bestämt sig för att åka in till stadskärnan och sedan virrat bort sig och känt sig ännu mer ensam.
”Bara kul att du vill komma! Men då ses vi imorn, ha det!”
Adrian såg en liten stund efter honom och skakade sedan lätt på huvudet när han var försvunnen i folkmassan. Nästan så att han började undra ifall det ens hade hänt eller om han låtit fantasin dragit iväg med honom och att han egentligen stod kvar där på stranden.

*

Dagen hade gått oerhört långsamt, och ändå stod han framför spegeln och slet med plattången i håret när klockan började närma sig åtta och kände sig sjukt stressad. Varför hade han inte bara börjat lite tidigare istället för att göra.. ingenting.
Håret började äntligen se någorlunda ut och efter att ha rufsat till det lite med fingrarna ansåg han sig klar. Kläderna han tagit på sig bestod av ett par gråa stuprörsjeans och den nyinhandlade Motionless in White t-shirten från Hot Topic. Och så ett svart läderarmband runt högra handleden.
Efter att ha greppat fyrpacket med öl kastade han en sista blick genom lägenheten men det borde inte vara någonting mer han behövde. Alex hade skickat ett sms igårkväll om att han inte behövde ta med någon mat. Fan kunde han bara sluta noja sig.

Kunde han bara sluta noja sig. Jo eller hur. När han kommit ner till stranden och sökte med blicken över den kände han sig ännu mer bortkommen. Han såg inte en människa. Kanske hade han fattat fel ändå, att det var på en helt annan strand dom skulle vara. Eller en helt annan tid. Kanske var det en dum idèe helt och hållet. Han kände ju knappt Alex, och verkligen inte resten av folket som skulle vara där. Dom kanske skulle tycka att han trängde sig på. Fan han hade nog själv tyckt att det känts knäppt om någon okänd snubbe skulle ha dykt upp på någon av hans förra klass party.
Skärp dig. Det var en för bra chans för att missa, det skulle säkert bli jättekul. Och det fanns ingen anledning att förneka för sig själv att han väldigt gärna ville träffa Alex igen.
Han gick en bit till och precis när han var på väg att ta upp mobilen för att ringa och fråga efter en mer detaljerad vägbeskrivning fick han syn på ett gäng killar och tjejer längre bort. En eld brann redan också. Kunde knappast gå att ta fel på.

”Adrian!”
Alex la ifrån sig några chipspåsar och höjde handen innan han kom gående mot honom med ett leende. Han var om möjligt ännu snyggare än igår med ett svart linne som var lågt skuret på sidorna med blått tryck och ett par lika svarta tighta jeans men som var något upprullade längst ner. Det svartblåa håret stack fram under en bakåtdragen keps med bred skärm. Han skulle platsa i vilken alternativ rocktidning som helst.
”Tja”, log han tillbaks och drog automatiskt handen genom håret. ”Jag hade lite problem att hitta först bara..”
Alex flinade och gjorde en nick ditåt dom andra var innan han började gå. ”Jo det är ju en rätt lång strand. Men fan vad kul att du kom. Då skrämde jag inte bort dig totalt.”
”Inte alls faktiskt”, flinade han och kände långsamt den tidigare oron börja rinna bort.
”Det här är Adrian! Var schyssta mot honom”, sa han och spände skämtsamt blicken i sina kompisar och än en gång med det där sneda leendet som, låt oss vara ärliga; var ett ytterst sexigt leende.
”Tjena.” En blond lång kille var den första att komma fram och presenterade sig som Tim. ”Så det var du som råkade ut för den där galningen istället för mig”, fortsatte han med ett flin.
”Och kolla, killen hade till och med färgat håret utan att jag fått veta något”, flikade Alex in och tog upp en förpackning med röda och blåa plastmuggar.
”Pft, han visste om det. Han tyckte bara det var en bra öppning att få börja prata med dig.”
Adrian skrattade till när Alex sparkade upp sand mot sin uppenbarligen nära kompis och sedan vände sig om mot honom igen. Kanske med ett lite generat leende ändå.
”Han ljuger, lyssna inte på honom.” Han räckte honom en av muggarna men släppte den inte direkt utan fortsatte något lägre; ”Fast det där förlåt:et betydde i och för sig inte att jag ångrade mig.”
Det sög lätt till i magen av den retsamma blicken och det var inte lika enkelt att bortförklara det där med att det var något slags önsketänkande den här gången.
”Jag slänger på dom här spetten nu”, hördes det från en kille längre bort och Adrians puls började sakta återgå till ett mer normalt tempo igen.

Det var ett coolt gäng. Sjukt härliga människor som inte hade haft några problem överhuvudtaget med att han dykt upp utan att egentligen tillhöra dom. Dom hade grillat massvis med grillspett, druckit en del, och pratat ännu mer. Allt till musik från en typisk strandbergsprängare. Adrian hade dock inte tagit särskilt mycket plats – förrän Alex tryckt en gitarr i famnen på honom efter att han nickande sagt att han spelade. Han hade väl mest svarat utan att tänka efter men det hade varit jäkligt kul också. Han kände sig trots allt trygg när han höll en gitarr. Det hade blivit någon slags skrålande allsång varvat med mer dämpad av allt från Guns n Roses till Journey. En fin kväll.
Och kanske något pirrig dom gånger hans och Alex armar snuddat vid varandra.
”Vi behöver fylla på med lite grenar om elden ska ta sig tror jag..”, sa en kille som han trodde hette Gavin och fick honom att se upp från sanden som han nyss suttit och dragit linjer genom med ena fingret. Alex var och fyllde på sin mugg och hade tagit med Adrians också.
”Vart tog ni det härifrån då?” undrade en blond tjej varpå Gavin pekade bortåt på stranden.
”Runt hörnet där, typ som en liten dunge.”
”Jag kan gå och hämta”, hörde han sig själv säga och reste sig upp. ”Om någon vill följa med, för jag får nog inte med så myck..”
”Jag hänger med”, sa Alex i mun på honom och dom skrattade till båda två innan han fick tillbaks sin mugg.

”Shiet jag har knappt tänkt på hur mörkt det blivit, inte när man satt där vid elden liksom”, sa Alex och kastade en blick över axeln innan den var tillbaks på Adrian. Det var så gott som kolsvart – enda belysningen som kom var ifrån gatlamporna på strandpromenaden långt där uppe och det var ändå ett väldigt dämpat sken. Sanden under hans bara fötter kändes ganska kall och såg nästan lika svart ut som himlen den med.
”Nej samma här. Kan ju bli en utmaning att hitta till den där dungen.”
”Tur att vi är två..” Han mer hörde än såg Alex leende och det där pirret gjorde sig påmint i magen än en gång.
Ӏr det nu jag ska börja oroa mig för att du faktiskt är den där creepy galningen?” svarade han retsamt och höjde sedan handen mot håret när en vindpust slet tag i luggen.
”Han som kastar sig på oskyldiga snygga killar? Njae.. Du får oroa dig om du vill. ”
Adrian slog flinande ner blicken.
”Jag vet att jag redan sagt det men du var verkligen grym på gitarr. Har du spelat länge?”
Ӏh tack. Men ja ganska. Jag började väl spela seriöst i sjuan kanske. Men varför fick jag inte höra dig spela? Du är säkert skitbra du med.” Alex skrattade sådär hest igen och han kunde inte hålla tillbaks frågan. ”Sjunger du också?”
”Vadå ´sjunger du?´ Tyckte du det lät illa när jag släppte loss där eller?” skämtade han och fick istället Adrian att skratta.
”Nej inte alls. Men jag menar på riktigt. Du har en fin röst.”
Det blev tyst en liten stund men inte den där sortens tystnad som var obekväm.
”Jo jag skriver lite texter och grejer så ja det gör jag väl.” Han fortsatte sedan med en mer retsam ton igen. ”Definiera fin röst?”
”Du skulle gilla det va?”

Han kunde inte påstå att dom ägnade särskilt mycket uppmärksamhet åt att leta efter dungen. Inte att dom gick vidare snabbt heller. Däremot kunde han utan tvekan påstå att stämningen hade blivit betydligt mer elektrisk sedan dom lämnat dom andra. Dom snackade om allt från musik till dom äckliga krabborna som tagit sig upp på stranden men hela tiden med återkommanden av lite flirtigare undertoner. Han hade helt gett upp dom tidigare försöken att intala sig själv att det bara var något han hoppades. Adrian flirtade och det gjorde definitivt Alex också.
”Hallå ska vi bada eller?” frågade plötsligt Alex och stannade till. Dom hade nästan nått krönet av stranden och befann sig för tillfället vid några klippor som tornade upp sig som svarta enorma stenblock där i mörkret.
Havet var lika svart det. Om det inte varit för månskenet som kastades ner på ytan och fick vattnet att glittra på sina ställen så hade det varit svårt att avgöra vart stranden slutade och havet började. ”Annars kan jag göra det själv om du inte är på..”, fortsatte han när inte Adrian svarade på en gång.
”´Om jag inte är på´? Frågan är om du kommer ikapp”, flinade han minst lika retsamt tillbaks men var sedan snabb med att dra av sig tröjan. Först springande på väg ner mot vattenkanten började han dra i jeansen.

”Ah det var askallt ju!” hördes det från Alex när han sprungit ner i vattnet en kort stund efter Adrian.
Vinden hade tilltagit något och fick vågorna att slå upp ganska högt även en bit ut. Han tyckte däremot inte att det var vidare kallt utan tvärtom skönt i kontrast mot värmen som fortfarande hängde kvar i luften.
Ӏr det väl inte”, flinade han efter att ha stannat till på den långgrunda bottnen och vänt sig om så att han stod vänd mot Alex. Nu när dom var närmare piren och dess belysning kunde han se att Alex behållit sina jeans på sig men att han hade lika bar överkropp som Adrian själv. Han såg blekare ut i det här skenet än han egentligen var.
”Inte? Hur varmblodig är du egentligen?”
”Vet inte. Du får känna.”
Trots avståndet kunde han se den andres retsamma leende och när Adrian långsamt fortsatte backa ökade den där spänningen - som egentligen varit närvarande sedan han kom ner till stranden -ytterligare i intensitet.

Vågorna fortsatte att högt slå upp mot dom även när dom kommit så pass långt ut att vattnet nådde till en bit ovanför midjan och dom stod plötsligt väldigt nära varandra.
”Du känns faktiskt varm”, sa Alex lågt efter att ha lagt ena handen mot hans midja alldeles under vattenytan och fick därmed Adrians tidigare pirr i magen att börja koka. Självklart hade han väntat sig någon slags reaktion när han såg den andres arm röra sig mot honom men det här var betydligt mer än han trott.
”Din hand med.”
”Gör den?” Deras blickar möttes och han tyckte sig se samma lekfullhet speglas av i den stålgråa.
När den andra handen långsamt letade sin väg upp längs Adrians sida, upp över revbenen och vidare till ryggen skulle det inte ha förvånat honom det minsta om det skulle ha bildats någon slags virvel runt om dom i vattnet. Det borde nästan kunna gå att ta på spänningen och då borde den utan tvivel kunna ledas vidare av vattnet. Vatten leder ström och allt det där.
Efter att ha tagit ett litet steg närmare, fastän det knappt gick, lät Adrian sin egen hand röra vid Alex axel. Långsamt drog han fingrarna över den släta huden medans den andra vilande hade lagt sig mot midjan, alldeles ovanför kanten på jeanslinningen.
Han mer kände än såg hur den andres läppar började komma allt närmare och pulsen hade blivit total kaos. Den dunkade på sidan av halsen. I bröstet. I varenda liten molekyl hans kropp bestod utav.

Så plötsligt slog en betydligt kraftigare våg till. Den slog inte bara till utan drog fullständigt bort bottnen under hans fötter. Fick honom att tappa fotfäste. Fick honom att helt tappa kontrollen. Han hann inte uppfatta hur det hände men plötsligt befann han sig under ytan och visste inte ens åt vilket håll uppåt låg. Vattnet var inte längre bara en flytande massa utan hade förvandlats till våldsamma armar som grep tag om hans fötter, armar och allt däremellan.
Han måste upp.
Han behövde luft!
Han måste upp. Han måste upp. Han måste upp.

Sandbottnen skavde till mot knäna och han försökte dra sig åt motsatt håll. Uppåt. Men än en gång slet vattnet honom åt ett annat håll. Han visste inom sig att han inte kunde öppna munnen, att det inte skulle hjälpa, men trots det särade han på läpparna och försökte dra in ett andetag, försökte få in någon slags luft. Bara lite grann.
”.. rian!”
Vågorna brusade högt till och i nästa sekund befann han sig ovanför ytan. Den svala luften slog istället mot honom och Alex ansikte kom alldeles nära efter att han dragits upp på fötter.
”Gud, är du okej?!”
Han hostade till några gånger innan han nickade och drog undan luggen ur ögonen. ”Ja. Shiet, jag bara..”
”Det måste ha kommit med någon underström med vågen, jag ramlade också men du drogs ner va? Jag såg dig inte ens först”, sa han och drog handen över ansiktet för att få bort vatten, uppenbart tagen han med.
”Ja det bara slet tag i mig. Men var jag under länge eller..?” Han kände sig precis som man kunde göra när man vaknat upp från en mardröm. Oförmögen att kunna avgöra hur länge man sovit.
Alex skakade på huvudet. ”Jag fick tag i din arm ganska snabbt. Men jag fattar om det kändes länge, det är ju skithemskt när man hamnar under vattnet sådär. Du är okej eller?”
Han nickade och kände hur andningen långsamt återgick till det normala igen även om hjärtat fortfarande dunkade av adrenalinet. ”Tack förresten, att du..” Han skulle säga någonting mer men tappade bort sig och drog istället luggen åt sidan innan han drog ner lite extra luft i lungorna.
”Ja men gud, självklart! Inget att tacka för.”

”Fan vad äckligt det där var. Sanden bara försvann under fötterna”, sa han medans dom gick in mot stranden igen. ”Och dålig tajming också”, fortsatte han och gav Alex ett litet snett, om än trött, leende när han vände blicken mot honom.
”Oerhört dålig. Hur tänkte du där egentligen?” Han fick en road blick tillbaks precis innan dom nådde strandkanten.
”Shiet jag hittar inte ens mitt linne”, sa Alex en bit ifrån honom medans han själv kämpade med att få på dom tighta stuprören. Jeans och fortfarande blöta ben var en väldigt dålig kombination. ”Jag tror jag slängde det en bit upp här men.. åh här är min keps i alla fall.”
Adrian flinade roat innan han började hjälpa till för att leta efter det svarta linnet på den mörka stranden. ”Dom kommer definitivt misstolka varför vi är så sena med grenarna om du kommer tillbaks utan linne.”
Alex skrattade och det lät som att han var närmare honom nu. Det var nästan läskigt hur snabbt det hade gått från mörkt till verkligen kolsvart. Inte ens lamporna från piren var tillräckliga längre.
Plötsligt kände han någonting mot foten och böjde sig ner.
”Här är..”
I nästa sekund snubblade Alex rakt in i honom och rätt som det var låg Adrian på rygg i sanden med Alex över sig. Möjligtvis hade också ett inte alls manligt flämt lämnat hans läppar.
”Fan, förlåt! Jag såg dig inte”, utbrast den andre med ett skratt.
”Säkert”, flinade han. ”Du ville bara ha en chans att attackera mig igen.”
Nu när dom låg så väldigt nära varandra, på varandra, kunde han se den andres ansikte trots mörkret.
”Skulle du ha något emot det..?”
Deras blickar låstes fast för en stund och när det föll ner några vattendroppar från Alex hår som landade i Adrians ansikte blev allt plötsligt ännu mer verkligt. Han kunde känna hans varma andedräkt mot sin, den blöta överkroppen mot sin egen, benen som på något vis hade slingrat ihop sig med varandra, sanden mot sin egen rygg..
”Jag skulle nog kunna hantera det..”
Den gråa blicken glimmade till innan Alex bet tag i underläppens svarta ring. ”Då skulle jag kanske inte behöva hjälpa dig upp på en gång alltså”, sa han och smittade av den roade undertonen på Adrian som inte kunde hålla tillbaks det sneda leendet.
Han la upp handen om Alex nacke i samma stund som den andre lutade sig neråt och pulsen hann återigen rusa upp innan läpparna äntligen snuddade vid hans.
Den lätta kyssen skickade rysningar längs hela ryggen och dom stannade knappast av när läppar särades och tungor började utforska varandra. Alex drog fingrarna genom hans hår medans Adrians händer kände sin väg längs överarmarna.
”Dina jeans kommer bli sandiga”, flinade Alex mot hans läppar och avslöjade samtidigt att hans andetag var lika tunga som Adrians.
Det gick inte att beskriva hur bra det kändes. Hur rätt det kändes med hans läppar tryckta mot sina, hur nervkittlande det kändes när den andres händer utforskade allt mer hud och hur spännande det kändes att själv låta händerna glida ner över Alex höfter. Det gick inte heller att hålla tillbaks ett lågt läte när Alex tänder löst bet tag i hans underläpp.
”Gud det känns som att jag längtat efter det här i flera år.. säkert att vi inte träffats tidigare?” kom det sedan mumlande mot hans hals när läpparna vandrat vidare.
”Jag hade definitivt kommit ihåg dig också isåfall..”, andades han tillbaks innan läppar än en gång kolliderade.

”Vi säger att det måste ha varit jättemånga där som behövt grenar till sina brasor”, flinade Alex och drog på sig kepsen med den lediga handen.
Dom hade faktiskt samlat ihop ganska mycket grenar och pinnar när dom till sist hittat fram till dungen. Problemet hade blivit på vägen tillbaks när dom x antal gånger hade stannat för att dom inte kunnat hålla sig ifrån varandra, och för varje gång hade dom tappat lite fler grenar. Till en början hade dom plockat upp dom flesta i mörkret men till sist inte orkat bry sig och bara skrattat åt det hela. Innan några fler kyssar hade delats.
”Men vi kämpade för att leta på dom sista fem”, skämtade han tillbaks. ”Vi simmade till och med ut för att hämta några i vattnet.”
”Exakt! Så jävla bra vi var liksom.”
Snart började dom kunna se silhuetterna av dom andra och höra den dämpade musiken, och som tur var brann fortfarande elden någorlunda.
”Vänta, du har sand i håret.” Adrian stannade till och lät Alex borsta bort det innan han passade på att dra åt sig hans hand för att dra honom ännu lite närmare.
”Jag tycker om dig. Alltså på riktigt. Om man nu ens kan börja göra det så snabbt.” Adrian bet tag i läppen och kunde inte hålla tillbaks det nästan blyga leendet. Han blev ju till och med varm i bröstet av att se på honom. Hur ofta hände det att man träffade på en kille som både var sjukt snygg och en asskön person?
”Vad tror du att jag gör då? Jag har väl slagit ännu ett jävla rekord. Typ gått och blivit kär på kortast tid.”
”Kär?”
Alex ryckte på axlarna med ett busigt leende.

”Bor du långt härifrån?” undrade Alex efter att dom plockat ihop det sista på stranden.
Dom var ett gäng på fem personer kvar och resten hade droppat av ganska så nyligen. Det var dessutom flera stycken som tyckt att han borde hänga med dom någon mer gång vilket hade känts sjukt kul att höra eftersom han haft kul med dom med.
”Nja typ tjugo minuter därifrån vi träffades igår. Fast då gick jag i och för sig lite vilse också”, flinade han och talade om vad området hette.
”Jag kan hänga med om du vill? Ifall du vill ha sällskap på vägen?”
”Gärna. Bor du åt samma håll?” Alex hade sagt tidigare vart han bodde men han hade inte fått tillräckligt koll på områdena än för att kunna avgöra om det skulle bli en omväg för honom.
”Ganska så tvärtom, men det är lugnt. Jag går gärna med dig”, sa han med ett leende och tog upp väskan han haft med sig. ”Du är klar va?”
Dom sa hejdå till dom sista som var kvar, tog med sig några av soppåsarna för att slänga på vägen och gick sedan upp till strandpromenaden.
Det var fortfarande en hel del folk som rörde sig ute och fastän han inte hade särskilt många kvällar i New York att jämföra med så var det här verkligen den bästa. Han tyckte om att gå förbi dom olika restaurangerna, dom sista turistaffärerna som höll på att stängas för kvällen och cocktailbarerna som det hördes skratt och musik ifrån. Han tyckte väldigt mycket om att han hade träffat Alex igår och att han hade fått chansen att umgås så mycket med honom ikväll. Han kände av den där särskilda New York-atmosfären för första gången och insåg att han nog skulle trivas mycket bättre än han först vågat hoppas på.
”Det finns en helt sjuk klubb längre upp här, en bit efter Hot Topic du vet, dom har helt galna tävlingar och typ temakvällar och grejer. Jag var utklädd till vampyr sist”, sa Alex roat. ”Så alltså du kommer ju aldrig ha tråkigt här i alla fall.”
”Låter asku.. oj här ska vi upp ju. Du ser, det är därför det tar tid för mig att ta mig någonstans. Jag kanske borde börja använda mig av dom där gula bilarna.”
”Kan vara en idèe”, retades Alex innan dom passerade vägen och fortsatte uppför den asfalterade backen som så småningom skulle svänga av och leda fram till det vita lägenhetskomplexet han bodde vid.

”Grymt ställe ju”, sa han och såg sig omkring. Och det var det väl också, det fanns en gemensam pool till och med – även om han inte hade invigt den än. ”Jag bor kvar i samma område som när jag flyttade hit men i lägenheten bredvid. Jag och Tim delade tidigare men han flyttade ihop med sin flickvän för ett tag sen och det blev för stort att bo själv i liksom. Du borde komma dit någon dag.”
Adrian såg upp på honom, med det ständiga pirret i magen, och nickade.
”Absolut.”
”För alltså.. jag hoppas att det här inte behövde vara en engångsgrej. Vi kan väl ses igen..?” Det var nog egentligen första gången som han sett Alex lite tveksam, nästan nervös. Om man bortsåg från hans lite lätt panikartade ursäkter när han kastat sig om hans hals då.
Det var bara en sån otroligt skön lättnad att höra honom säga det där. Han var inte säker på att han skulle ha vågat fråga men samtidigt så visste han med sig själv att han skulle ha legat och vridit sig i sängen senare och ångrat att han inte gjort det. För han ville ärligt talat inte tänka på hur det skulle kännas att inte träffa Alex något mer. Hur konstigt var det inte att redan känna så?
”Det är klart. Det var askul idag. Och liksom..” Han suckade lågt när han hörde att han var på väg att börja svamla. ”Ja det är klart jag vill träffa dig igen.”
Dom flinade lite mot varandra innan den andre lutade sig ner en aning och snuddade vid hans läppar.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
arbok - 18 okt 15 - 16:03
"Du var sjukt lik min kompis bakifrån bara. Han hatar när jag gör det"
jag tyckte detta var så sött för det låter så grabbigt retsamt och jag ser hans min framför mig när jag läste det haha c:
gillar verkligen att det är så somrigt och enkelt, inga förnekanden om hur de känner utan de bara accepterar att de gillar varandra och så är det bra med det. go with the flow. får det att kännas som slice of life och väldigt mysigt utan så mycket drama liksom ~
har alltid varit rädd för att drunkna dessutom så känner verkligen obehaget när han dras ner under vattnet och inte vet var upp är, fy...
xx - 18 okt 15 - 02:05
åh läst denna förut, och det var ett nöje att få läsa den igen!
älskar början, allt egentligen, men början är min favoritdel.
Så fint skrivet!
mizzkitty - 18 okt 15 - 01:32- Betyg:
Så oerhört bra och välskriven =)

Skriven av
ilenna
17 okt 15 - 23:03
(Har blivit läst 179 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord