Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Tisdagsvägen - [del 1]

Under de följande dagarna vaktade Noel telefonen som en hök. Att få tag i en inneboende var nog inte lika lätt som han ville hoppas på, men han ville inte heller missa samtalet, om det faktiskt kom ett. Det måste finnas fler än han som hade ont om pengar men som ville bo hemifrån. Det var han säker på. Stressen över att få tag i någon började driva honom till vansinne. Tänk om han skulle behöva flytta hem igen på grund av något sånt här? Att få tag i en ny lägenhet, en billigare, skulle dessutom vara nästintill omöjligt. Det var bara att hoppas på det bästa, och det gjorde han.
Måndagen och tisdagen gick utan att telefonen ringde över huvud taget. På onsdagen trodde Noel att turen äntligen var med honom, men det visade sig bara vara ett standardsamtal från hans mamma. På torsdag kväll, då han gett upp hoppet för dagen, kom slutligen ett samtal från en ung man med andfådd röst. Noel höjde en smula roat ögonbrynen och lyssnade på honom när han presenterade sig.
”Andreas här, ursäkta att jag ringer så sent. Hoppas jag inte stör.”
”Absolut inte”, svarade Noel avvaktande. Han hade inte sagt varför han ringt än, men han anade och hoppades att det gällde rummet. Varför skulle en främling annars ringa?
”Vilken tur. Jo, det gällde rummet du hyr ut, kan det vara så att det är ledigt fortfarande?” frågade killen som tydligen hette Andreas. Det lät som att han försökte hämta andan efter en språngmarsch och Noel undrade förbigående varför han bestämt sig för att ringa just i ett stressat ögonblick.
”Det stämmer bra det. Det står tomt och väntar. Så du är intresserad?” frågade Noel hoppfullt.
”Ja, verkligen! Det skulle vara hur bra som helst om jag fick det”, sa Andreas exalterat. ”Kan jag komma förbi och titta?”
”Nu med en gång?” sa Noel förvånat. Klockan var visserligen bara halv nio, och han hade inte tänkt göra annat än att titta på tv ikväll. Om det visade sig att Andreas var schysst, hade råd att betala en del av hyran, och kunde flytta in med en gång, då… ja. Då skulle det vara toppen. Nästan för bra för att vara sant.
”Ja, om det är okej? Annars kan jag komma i morgon. Eller när det passar dig.” Andreas verkade le på andra sidan linjen.
”Ja, kom du. Jag gör inget särskilt”, sa Noel och skyndade i samma sekund upp från soffan för att plocka undan allt stök i köket. Han borde hålla det mer städat just för att såna här situationer kunde uppstå. Tur han i alla fall diskat tidigare under dagen.
”Men gud vad bra, tack så mycket! Jag kommer om en kvart så ses vi då.”
”Låter jättebra. Hejdå så länge.”
”Hej!”
Under den kvarten skyndade Noel runt som en tok för att få lägenheten att se så presentabel ut som möjligt. Rummet som han skulle hyra ut stod redan tomt och var relativt rent, men han gick ett varv med sopborsten för säkerhets skull. Han lät tv:n stå på för att det inte skulle bli så pinsamt tyst i bakgrunden när killen väl kom dit.
Klockan hann bli kvart i nio, sedan tio i nio. När klockan blev tio över nio började Noel tappa humöret, och hoppet. Var det någon som drev med honom? Det skulle vara just hans tur om det var någon idiot som ville skämta och hade fruktansvärt dålig smak när det gällde humor. Han suckade och strök sitt bruna hår ur pannan. Det var ingen idé att börja få för sig saker. Andreas kanske bara fått förhinder, ett viktigt samtal, missat bussen, hjälpt någon med något... Det hände alla.
Men det gick tio minuter till. Och tio till.

En timme efter att Andreas sagt att han skulle komma ringde det slutligen på dörren. Noel hade vid det här laget lagt sig ner i soffan och börjat slötitta på masterchef, och fick sig en smärre chock när det gälla ljudet ekade genom lägenheten. Så han dök upp ändå? Snabbt flög han upp på fötter och slätade till t-shirten på vägen ut i hallen. Han öppnade dörren innan han hann bli nervös och tänka alldeles för många tankar om formalitet och förseningar.
Vad han än väntat sig att Andreas skulle vara för kille, så hade han haft väldigt, väldigt fel. Istället för ett hej var allt Noel fick ur sig en storögd blick, och en dumt halvöppen mun.
”Hej”, sa en Andreas, med klargröna, ärligt ursäktande ögon. Hans hår var alldeles kolsvart och rufsigt, ögonbrynen skarpa, läpparna maskulina men ljusa. Han var över ett huvud längre än Noel och han var så jävla snygg. Noel fick nästan ont i magen.
”Hej”, klämde han ur sig när han insåg att han inte ens hälsat. ”Andreas?”
”Ja, precis.” Andreas sträckte fram handen, och Noel skakade den en aning bedövat. ”Förlåt att jag kom så sent, det var verkligen inte meningen. Min biljävel vägrade att starta så jag fick gå hit, och det tog längre tid än jag trott.” Andreas såg så skamsen ut över att ha kommit sent att det var omöjligt för Noel att vara upprörd längre. Noel hade visserligen redan förlåtit honom när han insett att han var drop dead gorgeous.
”Åh, det är ingen fara”, lyckades han säga och slätade över sin dumbomin med ett leende. Han klev åt sidan för att släppa in honom i lägenheten. ”Vilken otur att det blev just nu.”
”Verkligen. Jag borde kanske ha ringt och sagt det, men… ja, varför gjorde jag inte det?” Andreas muttrade det sista lågt för sig själv samtidigt som han klev in i hallen. Han trampade av sig sina vita sneakers och hängde skinnjackan över armen. Med en suck log han, ett colgateleende, mot Noel och ryckte på axlarna. ”Jag glömde. Hoppas det är okej att jag kom såhär sent ändå.”
”Det är inga problem. Jag tittade bara på tv ändå så.” Noel backade några steg i riktning mot rummet. Han ägnade en liten fundering åt hur det skulle drabba hans självkänsla att bo med en sådan snygg kille, men han sköt undan tanken innan den hann ge synliga effekter på hans ansikte. Han harklade sig. ”Men vad kul att du ringde på rummet. Lika bra att jag visar dig med en gång.”
”Ja, gärna.” Andreas såg sig om i den ganska stora hallen och följde med långa kliv efter Noel när han gick till rummet. Noel lät honom gå in, stod själv kvar vid dörröppningen och log ett leende som var en blandning av nervöst och vänligt. Han hoppades att Andreas inte skulle bli besviken och ångra sig, men han hade låtit så himla positiv att det kändes riktigt lovande. Han betraktade den svarthårige medan han promenerade runt i rummet, tittade ut genom fönstret, provade persiennen och kikade in i garderoben som satt inbyggd i väggen.
”Vad tycker du?” frågade Noel när han låtit honom titta runt en stund. ”Det är ju inte jättestort, men det får helt klart plats med en säng utan att bli trångt.”
”Ja, ja verkligen. Jag tycker det ser jättebra ut”, log Andreas och gick tillbaka till Noel med ett brett leende på läpparna. ”Jag har inte så mycket grejer ändå så.”
”Vad kul att du gillar det. Jag kan ju visa resten av lägenheten också, om du vill bo här så kommer ju hälften vara ditt, menar jag.” Noel öppnade dörren in till toaletten, som låg precis intill det tomma rummet. ”Toaletten är inte särskilt märkvärdig. Jag måste köpa ett nytt duschdraperi dock…”
”Jag är inte kräsen.” Andreas svepte snabbt blicken över det lilla blå, kaklade rummet. Han log när han fick syn på den blå kattlådan. ”Just ja, det stod om en katt i annonsen. Var är han eller hon?”
”Molly ja, eh… hon brukar gömma sig i min säng. Jag kan se om jag hittar henne.” Noel smet iväg till sitt sovrum. Även det låg i närheten av toaletten, i själva verket precis tvärs över från rummet Andreas ville hyra. En stund senare kom Noel ut med en trött, grå katt i famnen.
”Nej vad gullig…” Andreas var snabbt framme och kliade Molly i nacken. Han såg så genuint glad ut över att se katten att Noel hade svårt för att hålla sig. Om inte den här killen ville ha rummet, skulle han någonsin kunna hitta någon bättre?
”Hon är snäll och hårar inte mycket alls. Hon kanske vill komma in och sova på dig, men det är bara att stänga dörren om du vill vara ifred.” Noel insåg att han pratade som om det redan var bestämt att Andreas skulle flytta in, men å andra sidan hade han redan bestämt sig för att han skulle få rummet om han bara ville ha det. Och det verkade han ju vilja, så…
”Jag älskar katter. Hon får gärna sova på mig om hon vill.” Andreas klappade Molly lite till innan han tittade upp på Noel. Han log snett. ”Du, om jag ska vara ärlig…”
”Ja?” Noel såg upp på honom.
”Jag behöver inte se resten av lägenheten. Jag tycker det verkar hur bra som helst. Läget är bra, du verkar jätteschysst, Molly är söt och rummet är precis lagom för mig. Om du vill hyra ut det till mig så tar jag det, helt klart.” Andreas log, hoppfullt. Noel leende gav honom nästan ont i kinderna. Han satte ner Molly på golvet och sträckte fram handen för ett handslag, och Andreas tog den.
”Då är det ditt.”

På fredagen hade Noel som alltid en kort dag på universitetet, och så fort han kom hem satte han igång med att städa hela lägenheten. Han dammsög och moppade golven, ruskade mattor, hängde upp det nya duschdraperiet, borstade Molly och städade ur en hylla i skafferiet så att Andreas skulle få plats med sina saker.
Klockan elva på lördag förmiddag var det sagt att Andreas skulle komma med sitt flyttlass och börja bära in. Noel var inte särskilt förvånad när den blå bilen dök upp först vid tjugo i tolv. Han bestämde sig för att inte bry sig om tidspassningen, i alla fall inte än, då det ännu en gång faktiskt kunde bero på något annat. Allt han krävde var att få in hyran i tid och om Andreas klarade av det så angick inte resten honom.
”Hej!” Andreas sken upp när Noel kommit ner för att hjälpa honom. ”Kan du hålla uppe dörren så fixar jag nog att bära in den här själv…”
”Hej- oj, är du säker?” Noel sköt in en sten framför dörren så att den hölls öppen.
”Ja, inga problem. Det är inte så farligt.” Andreas lyfte av en löjligt stor tv från kärran och bar den till synes enkelt mot entrén. Hur mycket trängre ärmarna på Andreas t-shirt plötsligt blivit avslöjade dock att den förmodligen vägde en hel del.
Noel svalde. Andreas var nog till betydligt bättre hjälp på en flytt än vad han själv var, men han skulle göra sitt bästa för att hjälpa till. Även fast han bara var en vanlig, smal kille. Han bar upp ett litet tv-bord på hjul, och den stora tv:n fick sin förklaring när han vid nästa vända hittade en banankartong fylld med tv-spel.
Precis som Andreas sagt så hade han inte så mycket saker med sig, så det tog inte lång tid att få upp allting i lägenheten. Noel hade lovat att stå för maten första dagen, så medan Andreas körde bort släpet satte han igång med att göra spaghetti och köttfärssås. Molly satt på bänken och höll honom sällskap med svansen vippande fram och tillbaka.
”Tror du det här blir bra, Molly?” sa Noel lågt och tittade på sin kattvän. Han fick ett litet kurrande till svar. Att prata med henne var något han ofta gjorde, och han hade gjort det så länge att han knappt tänkte på att han gjorde det längre. Det var nog säkrast om han försökte tona ner vanan en aning nu när de skulle få sällskap i lägenheten.
En stund senare var Andreas tillbaka. Han kom in i köket med håret på ända, och med regnspår på axlarna på den vita t-shirten.
”Tror du inte det började regna precis när jag skulle springa in”, suckade han och strök handen över pannan.
”Typiskt.” Noel tittade upp på honom. ”Men skönt att det inte regnade när vi bar in alla grejer i alla fall.”
”Eller hur. Ska jag duka?” Andreas hade redan hunnit öppna en skåpslucka i jakt på tallrikar innan Noel hann svara, så han hummade bara något jakande och fortsatte med matlagningen.
Eftersom det inte var särskilt spännande att sitta och äta i köket hamnade de i tv-rummet. Som alltid stod ett program på i bakgrunden, men de hade fullt upp att prata och registrerade inte vad det var som sändes. Noel frågade nyfiket frågor hit och dit, fick reda på att Andreas hade jobb på både Statoil och Stadium, och att han var tjugoett år. Skämtsamt frågade han om han brukade komma sent, och Andreas hade skrattande förklarat att hans två förseningar helt enkelt berott på otur. När det gällde arbete och pengar lovade han att han skötte sig fint. Noel hoppades, och trodde, att han talade sanning.
”Berätta något mer om dig. Sånt som kan vara bra att veta”, sa Noel efter att ha stoppat i sig det sista av sin mat. Han satte sig tillrätta i soffan och drog upp benen i den, intresserat vriden åt Andreas håll.
”Oj, eh…” Andreas lutade sig tillbaka i soffan med fundersamt rynkad panna. Han korsade armarna över bröstet. ”Ja du. Vad är bra att veta?”
”Sjukdomar, släktingar, hobbies…”
”Jag har inga sjukdomar, vad jag vet. Min familj bor i stan men de kommer förhoppningsvis hålla sig borta”, skrattade Andreas. ”Fast mamma ville komma förbi ikväll och titta hur jag kommer bo. Och hjälpa mig packa upp och sådär.”
”Självklart”, nickade Noel.
”Och hobbies… Jag gillar tv-spel. Och så brukar jag gå ut och festa på helgerna jag inte jobbar.”
”Vad kul.”
Noel tyckte att Andreas såg ut som en sådan som gillade att festa. Inte för att det var något man såg på folk, men om han skulle ta ut alla sina fördomar så såg Andreas ut som killen som köpte dyra skor, gick på krogen med sina många vänner och tog hem en tjej varje vecka. När tanken slog honom blev han lite nervös. Om Andreas ville ta hem någon över natten så fick han självklart göra det, men borde han nämna något om det? Det kanske bara blev pinsamt om han bara antog saker. För säkerhets skull bestämde han sig för att hålla tyst om det så länge.
”Vad tycker du om då? Vad gör du på helgerna?” frågade Andreas och log nyfiket.
”Inte så mycket…” Noel fick nästan dåligt samvete över att han var så ointressant. ”Jag går ju på uni, jobbar lite extra åt pappa ibland, men när jag kommer hem gör jag oftast inte så mycket. Ser på Masterchef med Molly, typ.”
”Spännande…” Andreas flinade. ”Går inte du ut och festar någon gång då?”
”Någon gång händer det väl.” Noel log tillbaka. Han funderade på vad han skulle säga om det, men insåg att det var lika bra att han var ärlig. Andreas skulle få reda på det förr eller senare ändå. ”Fast, det är högst två gånger om året. Jag känner inte så många som håller i några fester.”
”Men dina kompisar då?” frågade Andreas med stora ögon. De var så gröna att det var hypnotiserande.
”Vilka kompisar”, skrattade Noel lite uppgivet. Han hade sina klasskamrater, men annat än det så var det sällan som han faktiskt träffade någon på fritiden. Det var väl därför han börjat prata med Molly hemma.
”Men nä…” Andreas såg chockat på honom. Sedan log han igen, och om Noel inte misstog vad han sa härnäst så försökte han nog trösta honom lite. ”Nu har du ju mig. Du får följa med mig ut.”
”Vad snällt”, log Noel. Han visste inte om han skulle våga tacka ja till det erbjudandet, men han var glad att Andreas sagt det. Nu, helt plötsligt, så var han ju faktiskt inte lika ensam längre.

Efter maten hjälpte Noel till att skruva ihop Andreas säng. De hade satt igång den stora bergsprängaren inne i tvrummet och lyssnade på dålig radiomusik medan de fixade och donade, och efter klockan blivit sex kom Andreas mamma och gjorde dem sällskap. Hon var en trevlig kvinna med lockigt blont hår, som frågade Noel flera gånger om det verkligen var okej att Andreas bodde hos honom för så lite i månaden. Noel svarade ja, ja, ja.
När kvällen kom satte sig Andreas på sitt nya rum och provspelade på den nyinkopplade tv:n. Noel hamnade som alltid framför sin egen tv och tittade på reprisprogram på åttan, med Molly på magen och ett päron i handen. Hela atmosfären i lägenheten var annorlunda. Det kändes ovant, men väldigt skönt att höra ljud från någon annan. Förut hade det varit så tomt att han nästan varit rädd för att ge ljud ifrån sig, även fast det var hans egen lägenhet.
Förmodligen skulle det ta tid att vänja sig vid att någon annan skulle upp och äta frukost, duscha tidigt på morgonen, gå på toaletten mitt i natten. Han var säker på att han skulle bli skräckslagen de första gångerna han vaknade och hörde ljud som inte var hans egna. Men han var också säker på att det skulle vara värt det. Det skulle bli jätteskönt med liv och rörelse i lägenheten, annat än han och lilla Molly.
När klockan började närma sig elva gick Noel till badrummet och gned sig trött över ögonen. Han var som en gammal kärring som gick upp alldeles för tidigt och blev trött strax efter tio. Inte för att det tidigare spelat någon roll, och förmodligen inte gjorde det nu heller. Till sin förvåning kom Andreas snart in och gjorde honom sällskap i tandborstandet. Han hade trott, fördomsfullt igen, att han var en sådan som satt uppe och spelade till klockan blev två. Efter att ha sköljt ur munnen och satt tillbaka tandborsten i den turkosa koppen rätade Noel upp sig och log mot honom.
”Ska du också sova?” frågade han lättsamt. Trots att Andreas inte var alls svår att prata med, kändes det lite konstigt att prata om alldagliga saker med en kille han inte kände särskilt väl.
”Jag hade tänkt det.” Andreas sköljde av sin tandborste i hett vatten. ”Ska försöka kliva upp i tid så jag hinner till gymmet innan jobbet.”
Ah. Självklart måste han gymma för att hålla den där modellkroppen i trim. Noel nickade och log ett neutralt leende innan han sa god natt och försynt smög in i sitt sovrum. Hans hundratjugosäng hade en vit stålram och under det prydliga, beiga överkastet fanns ett vitt täcke och några kuddar slarvigt hopsamlade. Noel drog igen dörren, men lämnade en tillräckligt stor glipa för att Molly skulle få plats att kunna tassa in. Hon var lite rund om magen och över lag feg när det gällde att ta sig in i trånga utrymmen.
Noel hade lagt sig i sängen men låg vaken en stund och lyssnade på ljuden från rummet tvärs över hallen. Det var släckt inne hos honom, men en liten strimma ljus lyste in från Andreas rum. Han hörde honom humma lågt för sig själv när han pysslade på där inne och det fyllde Noel med en udda, lite pirrig, men varm känsla. Det kändes verkligen skönt att inte vara så ensam i den stora lägenheten längre.



*
om ni läst och gillade vad ni såg så lämna gärna en liten kommentar.
då blir jag glad. ~

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
xx - 17 okt 15 - 05:11
Ã…h, gillar detta! :) Du har mest troligt en (en till?) följare nu!
Vapor - 16 okt 15 - 02:38
Som alltid är du så himla duktig på att beskriva saker.
Jättemysigt och som föregående kommentatorer skrev så är de små detaljerna som gör det så levande och verklighetstroget!
Megabitchchan - 15 okt 15 - 23:26
SÃ… JÄVLA KUL ATT NOEL ÄTER PÄRON. Varför ett päron? Molly på magen och päron. Ah. Och den där lilla detaljen att han lämnar dörren öppen lite för Mollys skull. Så omtänksamt och fint. Känns som att det får liv i karaktären och gör honom verklig.
Känner också med Noel hur drygt det är att Andreas är sen, men förlåter honom med en gång för han är alldeles för charmig gör att det ska gå att vara arg på honom. Ponken. "Hur mycket trängre ärmarna på Andreas t-shirt plötsligt blivit..." JAPP, gillar detta. Ser det hemskt tydligt framför mig och du vet hur jag är. I like em big. Ser fram emot nästa kapitel även fast jag redan läst det typ?????
ilenna - 15 okt 15 - 17:57
alltså åh. det är ju sånt här som får en att själv vilja sluta skriva haha.
älskar det. från början till slut.
noel är jättesöt och på endast ett kapitel vill jag redan bara krama honom D:
jag behöver inte bli övertalad alls, jag tror helt och hållet på noel som intygar att andreas är assnygg. det svarta håret och dom gröna ögonen var allt som krävdes. (och så lång på det.)
dialogerna är superbra - jätteverklighetstrogna. tidshoppen och texten överhuvudtaget flyter på jättebra. och noel är jättejättesöt. (igen.)

Skriven av
arbok
15 okt 15 - 14:13
(Har blivit läst 212 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord