Psykofarmaka |
Vad är det egentligen hon säger.
Hon talar så mycket. Det är nästan förargande.
För vem bryr sig egentligen om vad Eva sa till Kalle den där gången. Den där gången för länge sedan.
Men du minns väl?
Ja, jag minns så väl.
Jag minns så väl Evas urholkade tal till sin fromma make.
Hur orden bekant dansat omkring i mitt huvud och för att sedermera övergå till att bestå endast i grå gyttja av betydelselös stoff.
Likaså medvetenheten om hur detta samtal inte skulle ta fäste i en kaotisk tillvaro. En kraftlös hjärna och ett ännu mera orkeslöst hjärta. En ihålig människa.
Hur ska något, någonsin kunna ta fäste i denna kropp igen
|
|
|
|
