skuggvarelse |
SKUGGVARELSE
hej, nu kommer jag med något nytt efter så många år. vet att många har tyckt om mina tidigare noveller - och ni får ursäkta att ni aldrig fått fortsättningen av vissa av dem. Men nu, efter många år kommer jag med något nytt och fräscht och baserat på inspiration. Handla mycket om everyday life, det många av oss kan känna i vår ensamhet och sorg. Njut och glöm inte att kommentera om ni vill ha mer. Berätta gärna om ni tycker om det och varför. ;)
Jag trodde att jag visste vad livet handlar om. Trodde att det var enkelt. Att bara leva och att andas, njutandes av varje ögonblick tillsammans med någon man älskar. Synkade individer som förstod sig på varandra fullkomligt. Fullkomlighetens glans - att leva för stunden och att unna sig saker och ting av livet. Att njuta av det enkla och att aldrig någonsin känna tvivel, ångest, rädsla och sorg …men ack, icke desto mindre visar livet sig vara det motsatta. Tider då man naivt trodde att livet skulle vända och att man skulle finna mening i tillvaron - slippa skriken man hört genom hela sin barndom…
â€Din lilla skitunge…jag har alltid hatat dig. Alltid! Försvinn ur min åsyn och titta aldrig så på mig igen. Ditt otacksamma kräk. Smuts. Äckel.†Tårarna man blinkade bort, smärtan man fylldes med. Underläppen som ofrivilligt skakade till och så sedan skolan… den plats man spenderade mest av sin tid på …stället man hatade. Stället där man var tvungen att spela. Spela teater inför andra. Allt är bra. Allt är så jävla bra. Le igenom smärtan, ensamheten, sorgen, känslorna. Visste inte hur man skulle hantera dem för man hade aldrig fått lära sig att hantera känslor.
Is-block.
Man blev ett is-block i själen och någonstans långt inombords dog man.
Jag dog. Dog år 1998. Dog i själen. Kärleken liksom försvann.
Jag var ingen. Jag blev till ingen. En skuggvarelse. Något smutsigt. Äckligt. För jag är ju väl det? Smutsig, äcklig, värdelös? Jag har väl alltid varit det?
Har så svårt för att öppna mig, vara trogen i relationer. För vem kan älska mig.
Snälla, älska mig…
Nadia tittar ut genom fönstret, sittandes på spårvagn 5 mot Länsmansgården. Hon har ont någonstans. Läkaren kallade det för psykosomatiska besvär. Det vill säga påhitt-symptom spunna ur ens eget huvud.
Hon har aldrig varit typen som hittar på besvär eller minst sagt går till läkaren för att kolla upp det. Men är man så fin och nätt och pluggar till tandläkare och skall fixa allt måste det visa sig någonstans…måste få utlopp för allt hon känner. Hon har inte skrivit tillbaka till han där som hon älskar. Eller har i alla fall har inbillat sig älska - för hon orkar inte mer eller ta itu med alla de känslor han väckt hos henne.
Kartellen’s musik dånar i hennes öron, och hon sitter på helspänn och låter noterna fylla henne: Pallar inte mera , fuck att acceptera…
Och hon ordar med. Lyssnar på sina känslor - ger utlopp för dem i sinnet. I hennes sinne dansar hon på disco. Skrattar och ler. Skiter i allt och alla. Dansar natten till ända.
Nadia vill känna lyckan igen. Den hon har inbillat sig att hon har känt när hon var barn…en känsla som hon egentligen inte vet innebörden av. Lycka är väl att vara nöjd med sin tillvaro. Inte springa fram och tillbaka mellan relationer. Slänga och kasta folk åt sidan. För det är Nadia bra på - att slänga folk som om dem vore inget värda i rädsla om att dem en dag kommer att vakna upp från sin dröm om att hon är något att ha. Du är skit, du är inget värd. Hennes mammas ord ekar. Nadia höjer volymen på sin Mp3-spelare och blinkar bort de skarpa tårarna som fyller hennes ögon. Hon är 23 år gammal, vacker som få och hatar sig själv.
Jag är så jävla sorglig, tänker hon. Så jävla ensam. Så jävla smutsig.
När ska jag börja älska mig själv?
Han där ’s ord ekar i hennes huvud. Du är vacker och intelligent, jag älskar dig.
Hon hade viskandes sagt att hon älskar honom tillbaka i nattens gråa mörker - gråtandes, viskandes. Jag älskar dig med, snälla lämna mig inte. Snälla lämna mig inte.
|
|
|
|
