Vi är dagsländor. [Del 10] |
Förlåt. Jag börjar visst göra sådär igen, att jag skriver och sedan bara försvinner. Jag jobbar på det där. Just nu är jag i Göteborg och kommer inte ha så mycket tid för någonting, men så fort jag kommer hem ska jag komma ikapp med allt.
Med två skålar bananyoghurt satt Valerie på golvet utanför Pauls dörr. Hennes sked lämnade banangula yoghurtvirvlar efter sig och tystnaden i huset tryckte mot hennes trumhinnor. Tystnaden var så massiv att det någonstans i världsrymden ekade av musik. Beatles, var det säkert. Paul gillade Beatles.
"Det fanns bara den där med banan", sade hon till den stängda dörren. Skeden fortsatte att skapa virvlar. "Jag ska be mamma skaffa den med bär i. Den tycker du väl om?"
Hon kunde se framför sig hur han satte sig ner på golvet på andra sidan dörren. Hur deras ryggar vilade mot varandra. Tystnaden kändes inte längre lika tjock och det var så skönt, att ha honom där.
"Jag var vid terassen idag", sade hon och skeden pausade. Som om den inte ville skapa mer kaos. "Matthew ville att jag skulle visa honom runt på stan och det kändes som en bra plats att visa. Jag vet inte. Jag trodde nästan att du skulle vara där." Hon kände sig dum och tystnaden mellan dem gjorde det inte bättre. "Jag tror att han uppskattade det."
"Vi kan prata om någonting annat, om du vill." Tiden hade tagit tystnaden på en rundtur i huset och Valerie visste inte längre hur länge hon suttit där. Hennes mamma hade ännu inte kommit hem och bananvirvlarna fortsatte att knuffas runt, runt i skålen. "Vart tror du hon är någonstans? Tror du…"
Valerie tystnade och bet tag i underläppen. Både tiden och tystnaden hade stannat upp i sin vandring, som om de väntade på vad hon hade att säga.
"Tror du hon är på någon intervju?" Hennes mamma hade slutat arbeta några månader efter Paul lämnat dem, hennes depression hade gjort det nästan omöjligt att lämna huset. Valerie kände igen det där. Rädslan att lämna huset, alltså. Som om huset skulle hinna försvinna under tiden man var ute. Flytta på sig och byta adress. Men kanske skulle allting ändra sig nu? Kanske skulle huset växa rötter.
Huvudet föll tillbaka mot dörren och Valerie gnuggade sig i ögonen med handflatorna. "Jag hittar inte tillbaka till henne, Paul. Jag vet inte vad jag ska göra, jag orkar liksom inte." Orden snubblade ur hennes mun och föll till golvet. De var alldeles för tunga för att han skulle höra det genom dörren. Och den kosmiska musiken var förresten ändå för hög för att orden skulle kunna höras genom tonerna till Beatles.
Någonting brast och Valerie kämpade sig upp på fötter. Hon drog och slet i dörrhandtaget. Fötterna sparkade mot träet och lungorna slutade vara lungor. Hon hatade att dörren fortfarande stod låst.
"Paul jag orkar inte", sparkarna hade avtagit, händerna hade slutat dra och lungorna började få tillbaka minnet. Hon lutade huvudet mot dörren och det smakade salt när hon svalde. "Du mår inte bra. Om jag bara fick lov att hjälpa till. Jag lovar att hjälpa till, snälla? Du måste komma ut igen."
Paul svarade inte. Rummet fortsatte att eka av tystnad. Han förstod inte, att han förstörde familjen.
Valerie kunde inte ta det längre, hon lämnade de orörda yoghurtskålarna på golvet och skyndade sig ner för trappen. Skapade ett så stort avstånd till Pauls dörr som möjligt. Så stort att hon till och med lämnade huset.
På den frostklädda uppfarten sprang hon nästan förbi sin mamma och snubblade bara lite när hon vände sig om vid hennes förvånade "vart ska du?"
"Bort", svarade hon och drog kappan närmre kroppen. Det var ett sådant gap mellan dem, trots att det bara skiljde ett par meter mellan skospetsarna. "Jag orkar inte. Paul-" Hon svalde resten av meningen och det skedde en förändring i hennes mammas ansikte. Läpparna darrade. Någonting i axlarna sjönk ihop. Det där trötta kom ut för att välkomna henne. Valerie kunde känna hur det vände sig i magen.
"Gumman, kan vi inte-", började hon, men Valerie skakade på huvudet och ökade gapet mellan dem. Det hade blivit alldeles för långt för att någon av dem skulle kunna hoppa.
"Jag går till Carl."
Runt, runt på frostklädda gator. Genom kvarter upplysta av gatlyktor. Valerie visste inte hur länge hon gått, trots att rekordet mellan hennes hus och Carls låg på 27 minuter. Kanske hade det tagit tre gånger så lång tid. Kanske hade hon krossat rekordet med flera minuter.
Huset var gulmålat, likt de flesta hus på den gatan, och Valerie tvekade bara en liten stund, så liten att det knappt märktes, innan hon ringde på dörrklockan. Låset klickade till och ytterdörren öppnades av Carls mamma. Hennes blonda hår hölls tillbaka av ett smalt hårband och läpparna formade ett artigt leende när hon såg Valerie. Det fyllde inte mer känsla än vad som efterfrågades.
"Valerie", sade hon och ledde henne in i hallen, "kylan får inte följa med in hjärtat, le lite."
Eloise Trotskji kysste hennes kinder och stannade sedan i hallen tills Valerie hängt av sig kappan och ställt undan skorna. Det var först då som Valerie kom på sig själv.
"Är Carl hemma?" Frågade hon och en del av henne hoppades att han inte skulle vara det. Att han var ute med Peter och Alex. En annan del, lite bortdomnad och ensam, ville att han skulle sitta där på sitt rum och bara vänta på henne. Som om han vetat att hon skulle komma förbi, eller i alla fall hoppats.
"Han är på sitt rum och jobbar med kemirapporten", svarade Eloise och Valerie kom ihåg att le innan hon gick upp för den vitmålade trappen. Hon kunde räkna gångerna hon varit hemma hos Carl på två händer.
Carls rum låg längst bort från trappan, alldeles i slutet av korridoren. Valerie kunde höra musiken från hans rum redan när hon tagit sista trappsteget och hon kunde inte göra annat än att le när hon klev in genom hans sovrumsdörr. Carl låg utsträckt på den breda sängen och kollade på en tv-serie som Valerie kände igen från tidigare kvällar hemma hos honom. Datorn som stod på golvet spelade igenom deras senaste lista på Spotify och någonting varmt spred sig i bröstet när hon hörde det. Kemiböckerna hade med all säkerhet aldrig lämnat sin plats i väskan.
Carl vred på huvudet när han hörde att hon kom in och ögonbrynen drogs ihop över den böjda näsan. Det var ingenting att oroa sig för, Valerie visste att han blev glad så fort han kommit över förvåningen. Det var ju ändå ganska sent och de hade inte direkt smsat varandra under dagen.


â€Vad gör du här?†Frågade han utan att sänka volymen på vare sig musiken eller tv:n. "Skulle inte vi ses tidigare idag? Varför har du inte hört av dig?" 

â€Det gör vi ju nu, ses alltsåâ€, sade Valerie och sjönk ner på platsen bredvid honom, som för att visa att hon inte tänkt gå hem när hon precis kommit dit. Han såg på henne en lång stund men hon kunde inte läsa av känslorna i hans ögon.

â€Du försvannâ€, sade han tillslut och hon rös till när hon hörde kylan i hans röst. Försiktigt makade hon sig närmre och lutade sig mot hans axel i hopp om att kylan som spridit sig skulle försvinna från hans ögon. Det var det jobbigaste med sådär blåa ögon. De kunde bli så väldigt, väldigt kalla.

â€Jag trodde inte att du skulle bry digâ€, svarade hon och tvingade sig själv att se hur två motorcykelgäng började bråka på tv:n. Hon kunde känna hur han vred sig mot henne men vågade inte kolla på honom.

â€Du är min, fattar du välâ€, sade han och hjärtat slog hårt, nästan så att det gjorde ont och kändes sådär obehagligt. â€Min. Du fattar väl hur det måste se ut, när jag kommer tillbaka till festen helt själv?â€â€¨
Valerie vred huvudet för att kyssa hans stubbiga kind. Hans panna var fylld med tankeveck och hon försökte kyssa bort dem med. Några av dem försvann, men inte alla.
â€Vart var du idag?†Frågade han och fingrade med hennes utsläppta hår. â€Jag kom hem till dig men du var inte där, vart var du?†Hon visste att han skulle missförstå om hon berättade sanningen.
â€Jag var på stan, shoppade liteâ€, sade hon och armarna som han lindat kring hennes kropp kramade om. De slöt sig så hårt att hon var tvungen att pressa ihop läpparna och kolla bort. Hon hatade, absolut hatade den där mjukheten som Carls röst kunde fyllas av. För mjukhet kunde inte sticka hål på någonting, det kunde bara smeta ut och bygga upp. Det kunde fylla henne med så mycket olust att hon trodde att hon skulle spricka, men hon hittade aldrig anledning nog att göra det. Hon kände bara skam.
â€Nej, det gjorde du inteâ€, viskade han. â€Jag vet att du var med det där missfostret. Ljug inte för mig Val. Du vet vad jag tycker om honom, eller hur?â€
Valerie kunde bara nicka. Hon kände sig plötsligt sådär liten, där hon satt med Carls armar runtom sig. Allt det där hon byggt upp, det där som fick henne att lyfta på hakan i skolkorridoren och som gjorde att hon kunde styra alla samtal dit hon själv ville. Allt det där hade försvunnit. Hade slitits bort med mjuka ord och lämnat henne ensam kvar. Skammen växte och försökte avskärma henne från allt annat.
De såg ett avsnitt till av Carls serie och Valerie försökte slappna av och hitta tillbaka till sig själv medan hon lekte med Carls kortklippta hår. När hon skulle gå därifrån, lite mer än en timme senare när deras spellista bytts ut till någonting högt och skrikigt, hade hon nästan hittat dit igen.
"Jag är jävligt besviken." Han låg kvar på sängen med händerna bakom nacken och Valerie rättade till sin långärmade tröja. Hon sneglade åt hans håll och skakade på huvudet, som för att säga att han inte hade någonting att vara besviken över.
"Det är ingenting på gång mellan oss, det fattar du väl?" Sade hon, med hjälp av det där lilla mod hon hunnit bygga upp. "Han vill bara ha någon att hänga med." Carls skratt var alldeles för högt. Alldeles för skarpt. Det överröstade både tv:n och musiken och ekade i Valeries öron längre än det borde göra.
"Han vill mycket mer, jag lovar", sade han och någonting fult fladdrade över hans ansikte. Någonting som tog bort lite av den där skarpa skönheten. "Men det är lugnt, grabbarna ska hålla koll på honom."
Valerie stannade i en rörelse och skakade på huvudet.
"Det är väl jävligt onödigt?" Frågade hon, alldeles för skarpt för att det inte skulle lämna märken i luften mellan dem. "Han har inte gjort er något, han har inte gjort mig något. Vad är ditt problem? Är det här någon sorts sjuk hämnd för att jag stack tidigare från festen?"


Carl lutade sig mot armbågarna och såg på henne som om han inte riktigt hade sett henne förut. Kanske hade han inte det. Kanske hade han bara kollat ordentligt på henne, efter att Paul försvunnit.
â€Jag kommer glömma det därâ€, sade han lågt. Det var inte sådär mjukt längre, bara kort och kallt. â€Men om det här händer igen, då har du sumpat din chans. Jag försöker få vårt förhållande att fungera, Val.â€
Valerie nickade och försökte svälja klumpen som försiktigt kvävde henne. Hon kände hur tårarna sved bakom ögonlocken och visste inte åt vilken riktning hon skulle gå.
â€Jag ska inte prata med honom mer, från och med nu är han luft för migâ€, viskade hon och vände ryggen åt Carls leende. Hon ville inte se. Ville inte uppmuntra tankarna som rörde sig längst bak i huvudet. Det här var ju bra, egentligen. Det hade varit dumt av henne att tro att Carl inte skulle märka något. Att det inte skulle förändra vad de hade byggt upp. Hon lyckades hålla ihop tillräckligt för att lämna huset och gå en bit längst gatan, men vid tunnelbanestationen orkade hon inte längre och tillät sig själv att gå sönder.
Finns ni kvar, ni som läser?
|
| Kommentarer | | xx - 31 aug 15 - 01:43 | Ilenna har redan skrivit ner vad som finns i mina tankar så jag tänkte bara skriva en kort liten rad:
Som jag längtat efter att få läsa en till del! | | ilenna - 29 aug 15 - 12:49 | åh scenerna ´med´ paul. dom är så starka och du beskriver det så verkligt. innan du ens skrivit ut att valarie tänkte sig att han satt med ryggen lutad mot dörren så kunde jag se det framför mig. fastän vi inte fått träffa paul så känns det som att man som läsare börjar få lära känna honom ändå. bara en sån liten grej som att han inte gillar bananyoghurt.
och när hon reser sig upp och drar i dörren. det gjorde så ont! så fruktansvärt ont. men jag tycker om att dörren är låst, det ger det hela ännu mer tyngd - att han faktiskt Skulle kunna sitta där inne, fastän hon egentligen vet att han inte gör det. Kanske är det till och med så att valarie egentligen är lättad att den är låst(för jag tror att hon hade kunnat bryta upp den annars om hon blev tillräckligt desperat) för det gör det hela mindre verkligt. Eftersom hon fortfarande pratar med honom och dörren är låst så håller hon kvar vid någon slags fantasi/hopp att han är där inne. Och jag kan bara tänka mig hur hon skulle bryta ihop om hon faktiskt öppnade dörren.. Sammanfattningsvis gillar jag väldigt mycket att du har med dom här ´samtalen´ i storyn. Det är bra att vi får se hennes känslor här så att man kommer ihåg dom ibland när hon istället kan uppfattas som kall och inte alls så känslig.
Det var det jobbigaste med sådär blåa ögon. De kunde bli så väldigt, väldigt kalla. - så bra beskrivet!
och alltså carl. han är så obehaglig! hade det varit en annan karaktär, kanske en annan story, så hade en pojkvän som fingrade lite med sin flickväns hår uppfattats som gulligt, men när carl gör det känns till och med det obehagligt på något sätt. som att han har någon baktanke med det; att han så enkelt skulle kunna gripa tag om håret och göra henne illa istället. kanske målar jag upp honom värre än han egentligen är men det är känslan jag får.
det är så sorgligt att läsa om hur snabbt han kan trycka ner henne. även om hon lyckas komma tillbaks ibland, som med ´"Det är ingenting på gång mellan oss, det fattar du väl?"´
och oj, ja jag kommenterar medans jag läser, hade inte väntat mig valaries fortsättning: ´Det är väl jävligt onödigt?.. Han har inte gjort er något..´ Självklart känns det bra när valarie vågar säga ifrån, eftersom carl är så hemsk, men samtidigt gör det en orolig för man vet liksom att carl inte kommer ta det, och det läskigaste är nästan att man inte vet hur han kommer reagera. Att han antingen skulle kunna skrika på henne, göra henne illa fysiskt, eller göra något mer psykiskt; på ett sånt där lugnt men otäckt sätt, kanske att det till och med kommer senare.
men exakt! nu kom det en sån där läskig reaktion. Att han verkar så lugn, att han till och med ler. och jag uppfattar/översätter nästan hans ´jag försöker få vårat förhållande att fungera´ till ´jag -ska- få vårat förhållande att fungera.´ som att hon inte direkt har något val.
det här var en väldigt bra och jobbig del! så mycket känslor och ett sånt underbart sätt att skriva det på. |
|
|
|
