Kvinnan med färgerna |
Du visar mig ljuset i den stilla ateljén
Klätt i verk av ledbrutna fingrar
Ditt medium var färgen, sa du
Jag har bara orden, svarade jag
Vi möttes i en blick djupare än havet
En kreativitetens tvillingsjälar
Du saknas mig, min vän
Du saknas mig
Du talade ofta om tröttheten
Den monstruösa och obarmhärtiga
Hur den slet och högg
I din utarmade själ
Jag känner fortfarande doften av té
En nyans av kamomill
Och lugnet i ditt kök
Som du saknas mig, min vän
Vi kommer alltid ha jordgubbarna
Och poesin jag läste för dig
Den där sista junidagen
I köket av kamomill
Blommar det vitsippor på din grav?
Du älskade ju alltid blommor
|
| Kommentarer | | glasbit - 21 aug 15 - 02:17 | | Men så himla fint skrivet. Sorgligt. Men åå så vackert. |
|
|
|
