Mitt liv i ett nötskal. Mobbing, diagnos och kaos |
Jag är kanske mer tystlåten, bakåtdragen och nästintill mer osynlig än vad jag var förr.
Jag hade en tid där jag syntes och hördes.
Var inte rädd för något. Sa precis vad jag tyckte och gjorde precis som jag ville.
Var kanske inte den lättaste personen att hantera.
Kunde knappt hantera mig själv.
Allt började med en far som inte ville ha mig.
Jag blev bara ett visnings objekt för hans nya tjejer.
Jag minns hur jag väntade på att bli hämtad av min far gång på gång men det blev bara svek.
Sen gifte han sig och jag fick en lillebror. Tack vare min bror så har jag kontakt med min far.
Min bror ska inte behöva lida.
Sen kom mobbingen.
Jag var inte som alla andra.
Höll mig för mig själv. Det var kanske därför jag blev mobbad?
Slagen och psykiskt förstörd dagligen. Dagdrömde dagligen och levde i en egen bubbla.
Det var så jag försökte undvika mobbingen.
Sen började jag i 7an.
Orkade inte med skolan.
Mobbingen blev värre.
Nu fanns det fler elever som gick på mig. Ryckten sprider sig tyvärr.
Så jag blev helt enkelt kaxig och började slå tillbaka.
Såg till att jag fick respekt. Fel sorts respekt.
Hamnade hos rektorn x antal gånger men han var inte ett dugg intresserad av själva anledningen till allt bråk.
Cigaretter blev min räddning ett tag men sen var de inte tillräckligt och det var då rakbladet kom fram.
Igen.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var involverat tidigare för det var det tyvärr.
Hela högstadiet var en katastrof och såg fram emot gymnasiet.
Nya människor och ingen som visste om mitt förflutna.
Mobbingen fortsatte dock där.
Första terminen var skit och det var då min stora katastrof inträffade.
Efter min katastrof som jag bara minns delar av blev jag tvungen att sluta med rakbladet.
Att bli hittad i en sån stund är inte något man vill minnas för det var då allt började med BUP.
Samtidigt som jag inte vill minnas det så vill jag inte glömma det.
Trodde det var en ängel som hittade mig fast denna ängeln har inga vingar vilket jag insåg ganska snabbt.
Jag tror min katastrof beror mest på en person jag dagligen försöker glömma än idag.
Han som tog det jag aldrig kommer få tillbaka. Han som tog det jag ville ge en person jag älskade och var i ett förhållande med.
Han tog det jag sparade.
Efter BUPs misslyckade försök så hittade jag något nytt.
Alkoholen.
Ville inte tro det själv först utan intalade mig själv att jag helt enkelt mådde bra, att jag var frisk.
Verkligheten kom dock ikapp mig igen och jag insåg att jag var fortfarande sjuk och alkoholen var mitt nya sätt att dölja det.
Ett nytt beroende.
Slet mig ifrån skiten och hamnade på ruta ett igen.
Alla dessa starka känslor som visade sig fysikt gjorde att jag trodde jag skulle dö av dem, inte av mig själv.
Mina hjärnspöken som jag kallar dem dök upp och blev extremt starka.
Något i mig skrek efter hjälp men jag kunde inte visa eller förklara för någon.
Så jag stod där själv med mina hjärnspöken och trodde jag kunde bära mig själv samtidigt som jag skulle bära andras känslor.
Det funkade ett tag men sen kollapsade jag igen i samband med studenten.
Kort därefter intalade jag mig själv att jag var frisk.
Inga mardrömmar som hemsökte mig och inga fysiska känslor.
Trängdes bort mina hjärnspöken så gott det gick.
Mådde bra ett tag sen föll jag tillbaka igen men hade lärt mig att dölja detta.
Tiden gick och jag kände hur alkoholen rädda mig om och om igen.
Tankarna om att jag var annorlunda malde i huvudet på mig men ville inte inse det.
Intalade mig att alla mår dåligt ibland.
Detta är normalt.
För det är klart att alla känner lika mycket känslor som mig?
Rakbladet kom fram och jag kände mig lättad ett tag.
Sen kom ångesten över vad jag har gjort.
Blev tvingad att söka hjälp av samma person som hittade mig vid katastrofen.
Ringde efter hjälp och fick en akut tid.
Träffade läkare och psykologer men memorera inget utav det.
Stängde av hjärnan helt enkelt.
Mediciner av alla dess slag och trodde ett tag att det skulle bli bra.
Intalade mig själv det.
Gick på mina möten.
Tackade ja till en utredning för varför inte.
Hitta felet var så goda om ni nu kan sånt.
Mötena gick åt helvete.
Förlorade min andra halva, min klippa, den person jag aldrig trodde jag skulle leva utan.
Stängde in mig.
Sa att allt va bra.
Dålde mina tankar om självmord.
Dålde faktumet om att jag försökte ta självmord.
Mötena blev färre och plötsligt var det dags för min utredning.
Blev fler möten med läkare och psykologer och kände bara allt kaos i mitt huvud.
ADHD/ADD med svårigheter för intryck.
Tack, jag kommer aldrig bli frisk.
Precis som jag trodde.
Jag känner tydligen mer än andra.
Det är inte normalt att att må såhär.
Är jag glad så är jag överlycklig, är jag ledsen är jag förkrossad och är jag arg så är jag egentligen förbannad.
Kan ju förklara en del..
För tänk när en normal person känner sig lite nere, då är hela min värld raserad.
Jag vet dock att älskar jag något så gör jag det med hela mitt hjärta och känslor är inget jag glömmer.
Jag minns allt i minsta detalj.
Önskar att jag kunde ge bort alla överflödiga känslor till någon som behöver dem.
Önskar att jag kunde förklara hur jag känner och hur jag har känt för folk.
Förklara för dem så de förstår.
Få de att känna det jag har känt och känner.
För folk dömer men de dömer inte om de hade förstått och upplevt samma saker som mig och andra som inte har haft det så lätt.
Jag pratar inte med folk längre.
Människor sviker och sårar.
Alla kanske inte gör det frivilligt men jag har insett att även den godaste människan kan såra.
Även den personen som står dig närmast, oavsett om det är familj eller en vän så kan de svika..
Jag stänger ner mig själv nu.
Finns ingen som vill förstå längre ändå.
Detta är bara en liten del av allt jag har gått igenom.
Finns minst lika mycket till som jag inte nämnt.
För vem orkar läsa allt det?
Vem orkar ens bry sig?
Vem ska läsa det?
Jag vet inte.
Välkommen till mig liv i ett nötskal.
|
| Kommentarer | | QuIzTiD - 17 nov 15 - 00:26 | | Starkt av dig att dela med dig. Jag hoppas att du hittar sätt att härda ut och överleva. Ta hand om dig. |
|
|
|
