Brevet du aldrig kommer att få läsa. |
Jag saknar dig hela tiden faktiskt. Hur du fanns för mig även om du bara kunde finnas där för mig via text eller via skype eller ett telefonsamtal. Jag saknar när du gav mig komplimanger och jag saknar hur du beskrev vad du kände för mig. Men jag vet inte längre vad som var sanning eller inte. Var någonting utav de sant? Du gav mig förhoppningar, en del löften och sedan blixtvände du bara så där. Jag vet att jag pressade dig och du drog dig undan. Jag visste också att du inte hade tid men jag visste att allting går att lösas. Jag ville inte ge upp, jag ville kämpa för oss oavsett vad de nu skulle innebära, för jag älskade dig, jag älskar dig och jag vet att du inte vill höra det, du sparade den frasen men jag tänker inte göra det längre för det är så jag känner. Jag hade gjort vad som helst för dig oavsett om de hade slutat med att jag blev sårad.Men jag antar att du är konflikträdd eller så ville du inte lösa det. Kanske ville du bara vara fri.
För vad du ville var ju ändå viktigast. När jag sa att jag förstod och att det kanske var bäst så här så pratade jag inte för min egen del, jag vill att du ska vara lycklig, det är allt jag vill och om inte jag finns med i den bilden så okej. Det är okej, men jag är inte okej. Jag är fan inte okej. Allting gör ont, fan va ont det gör överallt. Gråter varje kväll och jag är inte glad men jag är inte heller ledsen. Spenderar dagarna genom att sysselsätta mig själv, allt för att jag inte ska tänka på dig för då är jag där igen, gråtande i sängen tills jag somnar.Jag hade inte heller styrkan att slänga din tröja eller ge bort den, jag älskade den tröjan. Jag sov helt underbart med den tröjan på mig och jag vill inte kasta bort det, jag är inte redo för det än, men om du någon gång kommer på att du vill ha tillbaka den så skickar jag den gärna, eller lämnar den personligen. Det är absolut inga problem, det är liksom de minsta jag kan göra.
Jag vet att jag någon dag kommer att bli okej. Jag vet att någon dag kommer jag vakna upp och det kommer inte göra ont längre. Det kommer inte finnas tomhet i mitt bröst och jag kommer inte fejka ett leende för mina föräldrar för att de inte ska oroa sig för mig, jag kommer inte känna sorg när jag tänker på dig och kanske vandrar du inte i mina tankar alls. Jag kommer att vara okej. Men jag är inte riktigt där än, för just nu gör det ont, som det ska vara antar jag. Det är okej att sörja för jag förlorade någon jag älskade men du förlorade någon som älskade dig. Någon som var villig att stå vid din sida genom allt och ha all tålamod i världen.
Jag hoppas inte det är ett hejdå för alltid som vilar framför oss, för någonstans i mitt hjärta, eller i alla fall de lilla av mitt hjärta som finns kvar så hoppas jag att du någon gång ber om förlåtelse och att vi försöker igen. Det är ett fint hopp att hålla fast vid men kanske inte det bästa. Någon gång måste jag gå vidare och jag vet inte när det blir men någon gång i alla fall. Jag är som sagt var inte redo än. Det känns som om jag sagt allting det finns att säga, jag har förklarat var enda känsla jag har för dig och det är väl egentligen allt jag kan göra.
Jag förväntar mig ingenting, inte ens ett svar. Jag skrev inte detta för din skull, utan för min egen. Jag måste få ur mig detta på något sätt. Jag är tacksam för allt du gav mig, även om det inte varade så länge jag hade velat. Du fick mig att inse att det går att bli förälskad igen, oavsett hur ens förflutna har sett ut. Oavsett om allting var en hög av lögner så gjorde du mig lycklig.
Tack D.
"You gave me a forever within the numbered days, and I am grateful."
|
|
|
|
