Kickstart my heart [m/m] - del 10 |
[eventuellt redigeras det här kapitlet och läggs upp igen.]
|
| Kommentarer | | arbok - 7 dec 15 - 20:50 | Personligen förstår jag inte hur de kan vara missnöjda över att behöva gymma samtidigt som muskelnördar eftersom jag tycker det är mycket trevligt att titta på, heh. Blev i alla fall glad när jag förstod att gymkillen var Jake (faller som sagt alltid för en brunhårig bikaraktär, hej) och hoppas att Maddox träffar på honom igen i framtiden. Han är så gullig. Vill rufsa om hans hår och bli hans vän.
Tycker synd om Maddox som tappat sin pappa till alkoholen, men har lite svårt att placera hur illa ställt det är för pappan. Väldigt många som har problem med alkohol leder ändå vanliga liv men det verkar ha gått längre än så eftersom hans hem blivit ett sådant kaos och han lägger skulden på Maddox. Vill inte kalla det överdrivet eftersom det kan hända att det går så långt, men personligen tycker jag nästan att känslan av att Maddox inte kan kommunicera ordentligt med honom och att han vet att det är skilsmässan som fått honom att sjunka så djupt i sin depression och alkoholism som liksom ger honom den där klumpen i magen. Saknaden av sin â€gamla†pappa och att han ändå väljer att åka tillbaka, för att återigen mötas av en man som han aldrig vet om han är nykter eller inte. Att han kanske är aggressiv ibland och oberäknelig och allt sånt. Egentligen är det nog beskrivningen av hans hem som jag hakade upp mig på snarare än hans beteende, inser jag nu. Flaskor och disk känns rimligt men att huset luktar piss förvandlar en olycklig, alkoholiserad pappa till en uteliggare, för mig. Om det luktat sprit, kanske unket av gammal öl, hade det inte känts lika hårt och brutalt.
Jag kan inte analysera så mycket mer för jag vet inte exakt hur mycket alkoholen förstört Sandor, men det var mest tankar angående det kursiva stycket och en hel del är väl snarare mina personliga tankar och åsikter osv. Kanske en hel del svammel också, ehe. Hoppas du förstår vad jag menar. | | JennnyJ - 24 jul 15 - 11:52 | | Jag tycker om det här. Det här med att Maddox boxas. Och jag älskar att det är sådär. Att vi nu har tagits tillbaka till samma tid, men på en annan plats. När man förstår, vem det är han pratar med. När man förstår att det har skett en olycka som kräver en ny tröja. Alltså. Såklart du var tvungen att göra det! Ã…h vad jag tycker om dig, för det! (kommenterar medan jag läser, just so you know) Och alltså, sättet vi får information om Maddox pappa, om hans uppväxt. Det gör så ont i mig, så väldigt ont. För det händer så ofta, i så många familjer, trots att man aldrig vet. Att man som barn aldrig riktigt förstår. Och att han ändå åker dit, att han tar det beslutet och att han ändå inte verkar tveka, trots att det är jobbigt. Det där gjorde ont, hela den biten. Allt det där. Jag vet inte riktigt, vad jag ska säga. Fläckarna. Tioåriga Maddox som skulle ha letat. Som fortfarande letar, ändå. Som vet, vem som bär felet. Trots att det inte är så. Det finns så mycket, där. Tack, för att du låter honom gå ut (och för att han /hoppas hoppas/ ska få träffa Nash.) och för att du ändå låter honom förstå att Maddox mamma lämnade hans pappa dels för hennes skull men mycket för hans skull - jag hoppas bara att han inte tycker det var fel gjort. Well done, my friend! |
|
|
|
