Vi är dagsländor. [Del 9] |
Förlåt, för att det har tagit sådan tid att lägga upp en ny del, men jag visste faktiskt inte hur jag skulle skriva om den här delen. Jag vet inte längre, vart det här är på väg.
Under natten hade novemberkylan krupit in över staden och lämnat ett glittrande frosttäcke efter sig. 
Matthew stod på lägenhetsområdet med händerna i jackfickorna medan han trampade på stället för att hålla sig varm. Nästa gång han gick till centrum skulle han köpa sig ett par ordentliga vantar. Matthew hade lånat en mössa av Dennis som han dragit ner över öronen och vinterjackans krage var uppfälld för att skydda honom från den kalla vinden.

â€Jag är sen, jag vet.†Han hörde Valeries röst bakom sig och snurrade runt lagom för att se hur hon hoppade av en rostig gammal cykel. Som på signal spred sig ett leende över hans läppar. â€Mamma vägrade hjälpa mig med cykeln.â€
Hon gick fram till honom med ena handen på cykelstyret och han såg hur hennes näsa och kinder redan färgats rosaröda av den kyliga luften. â€Kan jag ställa den här så tar vi tunnelbanan?â€

Matthew nickade och följde Valerie till cykelstället där hon låste fast framhjulet. Hon lindade sin röda halsduk ytterligare ett varv kring halsen och gömde så gott som halva ansiktet bakom den.

â€Ska vi gå då?†Frågade hon medan andedräkten förvandlades till ett vitt dis. Han nickade igen, som om han glömt bort hur man förde en konversation i ord, och de gick mot tunnelbanan i tystnad.
Medan de gick genom tunnelbanetåget berättade Valerie om olika lärare som Matthew inte hunnit träffa än. Han hade aldrig hört henne prata så obehindrat med honom och antog att skolan var ett säkert ämne. Det var inte för personligt och det sade inte mer om henne än vad hon tyckte om för ämnen.
"Vänta bara tills du får träffa Mona. Det är psykologiläraren alltså", sade hon och snurrade runt en av tågets stänger. Hon lutade tillbaka huvudet och såg upp i det grårandiga taket medan hon snurrade och pratade. "Hon är läskig, jag lovar. Det känns som om hon kan läsa folks tankar. Man går där i korridoren och man bara vet att hon läser av allt man säger och gör."
Matthew skrattade och satte sig ner på ett av sätena. Blicken följde Valeries rörelser tills hon saktade ner och satte sig mittemot honom istället. Leendet på hennes läppar berättade om en snurrande tågvagn och tankar som hoppade alldeles för vilt för att hon skulle kunna gå in på detaljer om psykologilärarens läskiga beteende.
"Vem var den andra tjejen du gick med igår? Var det Amber hon hette?" Han lossade lite på halsduken och lutade bakhuvudet mot tågets skallrande fönster. Det hade sett bekvämare ut än det var. Valerie nickade och försökte sig på ett ursäktande leende. Som om det hade varit hennes uppgift att skydda honom från vännens ogillande blickar.
"Det är Amber Martins. Hon är ny i gänget", sade hon. "Bry dig inte om vad hon säger, hon vill bara utmärka sig. Ge det någon månad så har hon hittat sin plats."
"Kom", hennes hand snuddade vid hans axel och blicken letade sig till Valeries ansikte innan den fortsatte mot utgången. Tåget höll på att sakta in och människor gjorde sig redo för att kliva av.
Det var fler än han som hade tagits av förvåning av den plötsliga kylan, allt för många gick i för tunna jackor men det fanns vissa färgklickar som markerade vintermössor och halsdukar. Kanske hoppades de att lite av sensommarvärmen skulle dröja sig kvar, om de levde i förnekelse ett litet tag till?
"Vart ska vi någonstans?" Frågade han när de snubblade ut på perrongen och Valerie log bakom sin halsduk innan hon lovade att han snart skulle få se.
De följde den lilla folkmassan upp för stentrapporna och ut i betongvärlden. Han hade varit en sväng ner på stan för några dagar sedan men det var innan de första juldekorationerna placerats ut.
Det var som om staden hade gjort en helomvändning efter månadsskiftet och redan börjat räkna ner till jul. Med två månader kvar. Någonting i bröstet blev sådär kallt, som om han glömt mer än bara vantar och en tjock jacka. Det var som om hela staden räknade ner åt honom. Som om de pyntade för att heja på. Eller för att påminna honom, om hur fort tiden går.
"Hur är det egentligen?" Han kunde känna Valeries blick och skyndade sig att le och skaka på huvudet, trots att tankarna fortfarande spretade åt alla håll.
"Förlåt, jag är lite trött - du sade någonting om ett hemligt ställe?" Kanske var det tack vare att halsduken skyddade henne, men Matthew kunde se hur leendet växte sig allt större och hon nickade. Det där kalla i bröstet blev lite varmare och han kunde fokusera mycket bättre.
"Det är väl inte hemligt egentligen, men jag och Paul brukade gå dit. Kom, jag ska visa dig - men du måste lova att inte visa det för alla, okej Quasi?" Matthew bugade sig, en aning ostabilt och kanske inte helt enligt regelboken, och Valerie svalde ett skratt.
Matthew hade förstått idén med hissar men det här var första gången han faktiskt åkte i en. Medan hjärtat pumpade i bröstet kunde han inte låta bli att luta sig mot en av glasväggarna och stirra ut mot kvarteret de sakta höjde sig över. Allting blev så mycket mindre. Kunde han bara komma närmre glaset så skulle han kunna se människorna de lämnat på gatan nedanför. Han kunde känna hur Valerie ryckte i hans halsduk.
"Du måste inte stå så nära väggen", sa hon och han backade ett steg medan händerna återvände till jackfickorna. Blicken letade sig till Valerie och det var någonting i sättet hon pressade ihop läpparna.
"Är du höjdrädd?" Frågade han och hon skakade genast på huvudet. Hissen plingade till och dörrarna hade inte öppnats fullt innan Valerie klivit ut. Hon vände sig om och gick baklänges en bit.
"Tycker inte om hissar, det är allt", sade hon. De stod uppe på en bred takterass med små, runda bord utplacerade som små spelpjäser med tillhörande stolar. En blåmålad dörr ledde in till ett café men han och Valerie gick vidare till glasräcket som ramade in hela terassen. Där uppifrån kunde man se stora delar av stenstaden sprida ut sig och Matthew förstod varför den kallades så. Betong blandades med murbruk i en labyrint av sten men här och var spretade trädgrenar ut mellan husfasaderna och han hade en känsla av att staden kunde vara rätt så vacker på sommaren, smyckad av gröna blad och människor i rörelse. Han kunde inte låta bli att le.
"Har ni så här höga byggnader, där du kommer ifrån?" Valerie hade lutat sig ut över glasräcket och det där kalla i Matthews bröst återvände. Kramade om hjärtat och fick det att slå allt sparsammare. Om han ställde sig för nära, så pass nära att han kunde dra till sig henne om det skulle behövas, så var det ingenting någon av dem kommenterade. Valerie spottade mot marken.
"Nej, inte riktigt", svarade han efter en stund och lutade sig också mot räcket, deras armbågar snuddade vid varandra. "Jag menar, vi har en del otroliga utsikter - men ingenting som är riktigt såhär."
"Såhär grått menar du? Dystert? Fattigt?"
Han skakade på huvudet och såg hur trafiken försvann in och ut mellan husraderna. Små färgklickar i rörelse. Påväg bort och hem.
"Jag tycker inte det är fullt så grått, som man först tror." 

Valerie vred på huvudet och såg på honom en stund. Det blonda håret blåste över ögonen och hon svepte undan det med en hand. Matthew ryckte på axlarna.
"Får jag bjuda på fika? Jag har tappat känseln i fingrarna."
 Frågade han med ett leende och blåste demonstrativt på sina händer.
"Du vet att jag är tillsammans med Carl, eller hur?" Påminde hon och Matthew nickade.

"Ingen fara på taket, Valerie. Jag vill bara umgås som folk gör i största allmänhet", sade han och började backa därifrån. Valerie gömde händerna i jackfickorna och följde efter med steg som liksom dansade.

"Jag bara kollade, Quasi. Jag vill inte att någon får för sig fel saker, det är allt. Vi har det ju bra, så som det är. Eller hur?" Och åt det kunde han bara nicka.
Den blåa dörren kompenserade för allt det gråa och med en varsin kopp kaffe kunde de låtsas som om graderna aldrig krupit under nollstrecket. I alla fall för en timme eller så, tills Valerie plötsligt tröttnat och med en ursäkt och mobilen i handen skyndat därifrån. Matthew märkte knappt att hennes kaffe stått orört och att hans eget redan kallnat.
Vad tänker ni?
|
| Kommentarer | | ilenna - 21 jul 15 - 14:32 | | och jag överanvände verkligen ordet fint i den här kommentaren märker jag haha. | | ilenna - 21 jul 15 - 14:30 | åh vad fint det här var: Under natten hade novemberkylan krupit in över staden och lämnat ett glittrande frosttäcke efter sig.
Och jag gillar att valarie är så.. trevlig i det här första stycket! Nu får jag liksom en inblick i hur fina dom faktiskt kan vara tillsammans. Att dom till och med skulle kunna ha kul. Hur Matthew kan få henne att skratta och hur Valarie kan få Matthew att känna sig glad inombords.
Gillar hur andra stycket fortsätter också. För precis som Matthew reagerar jag på att Valarie pratar så mycket! Utan att han ens frågat något. Det tycker jag är fint. Även om det som sagt bara är något så opersonligt som skolan så är det ju ett stort steg för henne och vad vi tidigare fått se.
Tyckte särskilt om att du tog med det här: Det hade sett bekvämare ut än det var. För det känner jag i alla fall verkligen igen mig i haha. Det ser bekvämt ut tills att man gör det haha. Tycker om att du ofta tar med saker som man känner igen sig i, för det gör det direkt så mycket trovärdigare.
alltså jag blir både så förvånad och glad över hur.. snällt valarie beter sig! (och ja jag kommenterar medans jag läser nu.) Tycker det är särskilt fint att hon faktiskt ska ta med honom till en plats dit hon och paul brukade gå. Det känns inte som att det är någonting hon gör i första taget och att hon därför måste se något hos Matthew som hon tycker om ändå. Jag vågar inte helt slappna av än för jag tror att hon kanske kan göra någon helomvändning och komma på sig själv med vad hon håller på med, men jag tycker i vilket fall att det är väldigt fint.
Sen tycker jag det är lite sött hur Matthew beter sig i hissen, hur hjärtat slår, hur han trycker sig mot väggen - och jag ser nästan framför mig att han ska försöka hålla i sig med händerna någonstans också haha :)
Tyckte det var så gulligt att Matthew ville bjuda på fika också. Men det känns som att Valarie mer påminde sig själv än Matthew när hon sa det om carl, och att det är därför hon skyndar därifrån.
Det började så fint alltihop och slutade så mycket mer sorgligt. Men jag tycker samtidigt att det var fint skrivet; konstrasterna liksom.
Och även om Valarie lämnade honom där så tror jag att hon under dagen insett lite mer hur det egentligen är mellan henne och carl och att han inte är bra. Sen om hon vågar/vill göra någonting åt det återstår att se.
Jag gillade det här kapitlet i alla fall! Det var mysigt och jag gillar att det inte behövde vara något dramatiskt, att inte någon behövde bli ledsen eller arg utan att det bara var enkelt. På ett väldigt fint skrivet sätt.
små, runda bort utplacerade - en liten bokstavsmiss bara :) |
|
|
|
