Kickstart my heart [m/m] - del 9 |
[eventuellt redigeras det här kapitlet och läggs upp igen.]
|
| Kommentarer | | arbok - 7 dec 15 - 20:24 | Jag hoppas att Seb får vård för sina allvarliga psykiska problem, för han verkar vidrig. Förstår ändå varför Nash drogs till honom, för det är något med farliga och svåra killar som är lätt att fastna för. Elias verkar däremot jättesöt och är nog min favoritkaraktär hittills (som alltid faller jag för en brunhårig bikaraktär.) Är glad att han fanns där för Nash och att han ruskade liv i honom igen.
Att ta in sina gamla karaktärer i en ny story är så mysigt. Känns kul att veta att de lever i samma universum som Liam och Andy. Tyckte lite synd om Andy som agerar mamma och måste lugna Liam samtidigt som han försöker försäkra Nash om att det var lugnt
â€Kändes säkrast att stå kvar på avståndâ€, flinade Elias oskyldigt. â€Vilken jävla fullträff det blev.†– så jävla söt.
Vad jag har att anmärka på det här kapitlet är återigen för det mesta accenter (på idé, som också fått ett e för mycket, men det har jag redan sagt så du kanske har koll på det redan) och att jag skulle ha använt tre punkter istället för två, då man nästan alltid väljer ett eller tre tecken. Och just, det fattas ett litet n i meningen â€Och nu såg ha dessutom asarg ut ocksåâ€, och o:et i av â€oh my god†är litet även fast det är i början av en mening. Säkert sånt där som bara råkat missas när man läser igenom! | | JennnyJ - 23 jul 15 - 00:43 | | Jag tror inte du inser hur otroligt glad jag är. Hur det liksom bubblar i bröstet medan jag försöker kämpa att fokusera om - att släppa Liam och Andy och liksom återvända till allt det där i början. Som Nash och kepsen. (Jag tycker bara att han låter så galet vacker, där han står med kepsen på. Bakochfram, i mitt huvud.) Också ett väldigt smidigt sätt att introducera hans skärsår, att låta honom skära sig - att låta tankarna vandra iväg till de gånger han gjort det frivilligt. Och jag liksom gillar hur avslappnat allting är mellan Nash och Elias, det ger det hela en sådan skarp kontrast när vi får tillbakablicken i omklädningsrummet. Den där biten som jag älskar. Som jag tycker är bland det absolut bästa du någonsin har skrivit. Ytterligare en sån bit som liksom visar hur långt du har kommit i ditt skrivande från det att jag för första gången läste någonting av dig. Och jag kan inte låta bli men att sitta här och känna mig löjligt stolt över att få har varit med under din utveckling - en utveckling som fortfarande pågår och som förhoppningsvis aldrig kommer att avta. Det är härligt att se hur du liksom experimenterar med det du har och sätt att skriva. Ã…ter till berättelsen. Känslan när man springer, när man fått upp pulsen och klänger sig fast vid hoppet om att man ska hinna - bara för att se tåget åka iväg utan en. Du fångade det så bra. Verkligen igenkänningsfaktor på den biten! Och min hjärna som först hoppades, sen inte vågade hoppas. När du nämnde det gulliga paret som satt tillsammans. Det var fint, hur du lyckades skapa distans mellan dem ändå - att vi fortfarande fick se dem hur någon annans ögon, det gjorde du bra! Och alltså, stackars Liam som alltid ska vara den som råkar ut för saker - jag måste dock medge att jag är imponerad över hur väl han behärskade sig. Vår pojke har blivit så stor! Och hur vi får höra Andy och Liam smågnabbas. Hur kärleksfulla de fortfarande är mot varandra, trots att det var så länge sedan vi lämnade dem. Det gör mig så lycklig och bara jag tänker på det sitter jag där med mitt fåniga leende och bara är glad. Tack. |
|
|
|
