Att vara stum |
Att vara stum
Jag kan inte prata. Ibland bestämmer sig min hals för att inte släppa fram några ord. Det kan ske när som helst, var som helst och med vem som helst. Trots att det en gång funkat bra är det inte säkert att jag har samma tur nästa gång. Halsen styr mitt öde, kan bli tvärt blockerad, och göra så att jag harklar mig oavbrutet för att lätta på klumpen som jag inbillar mig börjar växa och täppa igen luftvägarna. Det är som att få en sil placerad i halsen och den tillåter enbart en lagom dos med luft att strila igenom.
Lagom för att jag fortfarande ska vara vid liv och medvetande när den plågsamma processen börjar. När meningarna som är så mycket större försöker tränga sig förbi silen. Allt jag vill säga stöter den bort, den motar det nedåt i mitt bröst där de är menade att stanna. De ska inte ut ur min mun, för jag har inget att säga till om.
Jag har selektiv mutism.
â€Vad är selektiv mutism?â€, tänker många av er och det är en av anledningarna till att jag skriver detta. Hela Sverige borde veta, men det är främst de som är drabbade och deras anhöriga som har någon aning om vad det innebär och hur mycket lidande det skapar. Wikipedia beskriver selektiv mutism som en psykisk störning, ett tillstånd som beror på extrem ångest där den drabbade ofta misslyckas med att prata i sociala sammanhang.
Men hemma och med folk vi känner oss trygga med fungerar det och vi pratar obehindrat. Många jämför selektiv mutism med blyghet, vilket är fel. Blyghet beror på osäkerhet, det gör inte selektiv mutism. Vi väljer inte att vara tysta, det är vår ångest som tvingar oss till det. Inom oss bildar vi svar som vi vill få fram, vi vill få andra att förstå.
Istället nickar vi, skakar på huvudet eller pekar som svar. Det finns personer som jag aldrig har pratat med, som jag har hållit inne allt för och så finns det dem som jag pratar sparsamt med för att inte utsätta mig själv för så mycket lidande. De jag pratar obehindrat med, har nog svårt att förstå.
Hur kan skojfriska Polly bli en stum, stel pinne på mindre än ett ögonblick? Och de som jag inte har pratat med, tar dem det som en personlig förolämpning att min ångest inte låter mig göra mer än att formulera svaren på deras frågor i mitt inre? Jag försätter mig ofta frivilligt för sociala sammanhang och jag har inte längre lika stora svårigheter att prata med folk. Ibland kan det vara svårare med vissa åldersgrupper. Jag spelar teater, tvingar mig själv att gå på nära-döden-upplevelser som provfilmningar och spelar in filmer.
Därför är det svårt att förstå att saker som andra inte ens ser som något hinder kan vara en undergång för mig. Att svara â€ja†eller â€nej†på frågor som borde vara enkla och att säga till när jag ska hem om jag är på besök hos någon. Jag undrar ofta om jag någonsin kommer att känna mig likgiltig inför att göra sådana saker, för jag vet inte bättre än att det alltid har inneburit tortyr. Nu är jag är på god väg att få tillbaka min röst, men frågan är om jag någonsin ägt den till fullo.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | arnefredriksson - 22 jul 15 - 02:07- Betyg:  | | Svår att läsa, inte för att jag inte förstår utan så vass som en kniv mot handleden. Missförstå inte. Jag var extremt blyg som liten, fast nu i efterhand tror jag det mer handlade om, inte mutism men något annat. Jag vet inte. Kort och stark novell. |
|
|
|
