Vi är dagsländor. [Del 8] |
Det är ganska så roligt, att få skriva om alltihop. Men det är ännu roligare, att se att ni uppskattar det. Tack, för era kommentarer, det betyder så mycket.
Hela staden glittrade av ett elektriskt ljus och solen hade redan försvunnit bakom skogen när Matthew gick genom de sista kvarteren till sin svagt upplysta trappuppgång. Han hade lindat halsduken ytterligare ett varv kring halsen och fingrarna hade redan tappat lite av känseln från den sena kvällspromenaden. Inne i lägenheten hade Dennis släckt ner lamporna och placerat sig själv framför TVn. Det blåvita ljuset kastade ett spöklikt sken över hans fräkniga ansikte och med en lätthet som inte alltid kom lika naturligt satte sig Matthew bredvid honom.
"Vad ser du för något?" Frågade han och följde jakten mellan två män i underliga kläder.
"Captain America", svarade Dennis och räckte honom skålen med chips som tidigare stått på golvet. "Marvels släpper en ny film om ett par veckor, jag tänkte färska upp minnet och börjar med ol´ cap. Har du sett dem?"
Matthew skakade på huvudet och försåg sig med lite chips innan han lät Dennis gå igenom det viktigaste från filmen för att Matthew skulle förstå var och varför de två männen jagade varandra.


â€Vad vet du om Carl Trotskji, egentligen?†Eftertexterna rullade fortfarande men av någon anledning hade inte Dennis stängt av TVn. Kanske tyckte han att det var avslappnande, med det flimrande ljuset.
Dennis blick flackade mellan skärmen och Matthew innan han vred på sig och såg på honom med en blick som Matthew mycket hellre undvek. Han försökte istället upptäcka vad som var så intressant med namnen som rullade in och ut ur bild.
"Han hoppade av skolan förra året, rektorn har tydligen pratat med honom flera gånger under hösten. Han jobbar på sin farsas bilfirma men de vill få honom till att plugga igen. Tydligen kan han få en del stipendier och sånt och skolan är helkåt på att ha honom där", Dennis fingrar kammade sig igenom håret och försökte få det att lägga sig åt sidan. Blicken hade återvänt till TVn. "Det är ganska läskigt hur lätt han får med sig folk, både sånna i vår ålder och vuxna. Men igen i skolan gillar honom något särskilt, de vågar bara inte säga emot. Eller, det är som jag har förstått det i alla fall.â€


Tystnaden tog plats mellan dem i soffan och bredde ut sig över rummet, som om också den ville ta del av det spännande på TVn. Det kändes som om Matthew var den enda som inte visste vad de väntade på av Dennis, tystnaden och han själv.
â€Om det här har med Valerie Brown att göra-", började Dennis och tystnaden försvann för ett ögonblick. Kanske skulle den bara på toa, eller titta in hos grannen på våningen ovanför deras. "Alltså Matthew, du borde ge upp det där. Hon och Carl har varit ett par till och från det senaste året, han kommer inte att släppa henne så lätt.†Och bara sådär skiftade skärmen från den rullande textmassan till en ny scen och Matthew insåg vad de hade väntat på. Han försökte bjuda in tystnaden igen, men Dennis avslutande ord fick den att dröja i dörröppningen.
â€Inte för att jag tycker hon är värd att slåss om.â€â€¨
När filmen tagit slut och Dennis försvunnit in på sitt rum satt Matthew kvar i soffan. Händerna gömde ansiktet från resten av världen och axlarna skakade okontrollerat. Men så letade sig fingrarna vidare. Upp i det lockiga håret där de kunde slita och dra för att få lite av smärtan att lämna hans kropp. Den började bli alldeles för svart. Alldeles för tung. Axlarna skakade allt mer.
"Jag har glömt bort hur man gör. Jag minns inte, jag har glömt", viskade han och händerna darrade. De kunde inte dra mer. De ville inte dra mer. Istället försökte de torka bort tårarna som fortsatte att falla, hur mycket Matthew än svalde. "Det har gått för lång tid, alldeles för lång tid. Jag borde ha vetat bättre. Jag har glömt." Rösten skar sig och lungorna var tvungna att överkompensera för att få syret att räcka.
På soffbordet låg silverkorset som tidigare hade hängt runt hans hals och när de brutna orden började fråga efter Josephine, Josephine, Josephine letade sig även handen till smycket. Knogarna vitnade, så hårt som han höll om det, och hela kroppen stillnade i ett försök att andas in ett nytt lugn.
Om Josephine hade varit här så hade hon strukit undan hans hår och sagt att han grät värre än hennes systrar tillsammans. Och de grät ofta och länge för högsta nöjes skull.
"Okej", viskade han och orden hängde i rummet. Huvudet nickade som för att bekräfta dem. "Jag ska fortsätta. För dig. Alltid för dig."
Tre dagar senare stod Matthew och väntade på henne vid skolan. Eller, i alla fall såg det så ut när han stod där vid ingången med händerna i jackfickorna och skor som sparkade i marken. Han kunde inte ens sparka i takt och det både irriterade och roade henne.
"Du får sluta förfölja mig, Quasi", sade Valerie när han höll upp dörren, som svar på hans alldeles för glada morgonhälsning. Hon såg på honom under sin nyklippta lugg och lät ett leende ta plats på sina läppar. Leendet hon fick tillbaka var alldeles för stort för att kunna ses som vackert, men det fick någonting i bröstet att kännas lite lättare. Kanske var det inte helt fel, att ha sitt egna monster?
Hon skämdes nästan, över sin egen benämning på honom. Men det var ju ingenting hon sade högt. Och det fanns ju till och med någonting varmt, i ordvalet. "Om vi inte passar oss kan folk tro att vi faktiskt tycker om att prata med varandra.â€
Som om de kunde se alla de gånger Matthew hade lyckats få henne att le, när de suttit där vid köksbordet. Många gånger åt hur annorlunda han var från allt hon vanligtvis omgav sig med, men ett par gånger också åt sådant som faktiskt var genuint roligt. Valerie hade själv behövt ett par dagar för att acceptera det.
"Gör vi inte det då?" Kanske var det tveksamheten som följde hans ord som fick det att vända sig i magen på henne. Som kastade runt det där nya och ömtåliga som hon hade tänkt på sedan de sist sågs. Hennes blick letade sig över axeln och hon sträckte ut en hand för att stoppa honom - men handen föll innan den hunnit halvvägs. Som om hon kommit på bättre tankar.
"Okej, lyssna nu", hon rättade till väskan och blicken slutade leta omkring dem. Hon såg rakt på honom och noterade hur hans leende försvann och byttes ut mot ett par hopdragna ögonbryn. Tecknet som visade att hon hade hans fulla uppmärksamhet. Det gjorde henne lite modigare. Hon var återigen i den position hon gillade allra mest, den där folk lyssnade på vad hon hade att säga. "Om någon frågar varför du var hemma hos mig så var du bara förbi och hämtade ditt block, okej? Du var inte ens över tröskeln."
Foten trummade mot stengolvet och det där i magen vände sig igen när hon såg hur någonting fladdrade över Matthews ansikte. Någonting som fick henne att stirra på brännsåret. Hon gnuggade sig i pannan med ena handflatan.
"I Carls ögon verkar det inte så oskyldigt att ta en kopp kaffe tillsammans. Han kan bli väldigt svartsjuk och jag pallar inte det, okej?" Hon frågade, som för att kolla att han fortfarande lyssnade. Att han förstod vad det var hon sade. "Du och jag är väldigt olika, Matthew. Det var trevligt att snacka, visst, men vi kommer inte direkt bli kompisar. Bara släpp det här och hitta någon annan att vara med. Som Gustav och Kalle, till exempel. Du skulle säkert trivas med dem, ni är ganska så… lika."
Det där var nog det snällaste hon någonsin sagt om de två killarna i hennes klass. Och det mesta hon någonsin pratat om dem, för den delen.
"Jag är inte rädd för Carl", svarade Matthew efter en liten stund och började vira av sig sin halsduk. Valerie skrattade, plötsligt och alldeles för högt, och började gå därifrån med skor som klickade sådär härligt mot stengolvet. Självsäkert, klickade de. Som om de alltid visste vart de var på väg.
"Det borde du vara. Men du, vi ses väl", med en sista blick bakåt drog hon upp mobilen och pressade den mot örat. Det hade redan ringt ett par signaler och Matthew kunde höra hur hennes tonfall gick upp när Carls röst letade sig fram från andra änden. Han kunde inte låta bli att grimasera efter dem, Valerie och rösten som drog henne ifrån honom, innan han fortsatte vidare till sitt skåp.
På väg till geografilektionen föll de in i steg igen, han och Valerie, som om ingen av dem kunde gå varken snabbare eller långsammare upp för trapporna.
"Vad gör du imorgon?" Hans fråga fick någonting i hennes steg att förändras. Kanske klickade skorna lite snabbare nu? Kanske ökade avståndet litegrann. Han bytte arm för sina geografiböcker, som om det skulle bli lättare att hänga med.

â€Vad rör det dig?†Frågade hon och höjde ett av sina målade ögonbryn, men Matthew kunde se hur det drog i mungiporna. Som om de numera hade ett eget sätt att skämta med varandra. Som om de låtsades att hennes vassa kommentarer inte var på riktigt. Bara låtsasvapen för att hålla andra borta. Han ryckte på axlarna till svar, snurrade ett varv i trappen och skrattade när han nästan snubblade i processen. Valerie knackade mot tinningen som för visa hur galen han var och lite av skrattet fastnade som bubblor i halsen.

â€Jag tänkte att du kanske ville hitta på något?†Frågade han när trapporna övergick till skolkorridor. â€Vi är ju lediga imorgon och jag har fortfarande inte sett hela stan.†Det lät alldeles för mycket som om han bjöd ut henne på en dejt. Hans öron brände och orden snubblade ur hans mun för att rätta till någonting som skrynklats ihop.
"Jag menar alltså inte så. Inte som det låter, alltså. Det är inte på det viset." Varför var ordet dejt så svårt att säga? Kanske för att ordet inte tenderade att glömmas bort?

Valerie skakade på huvudet. â€Jag tänker inte leka guideâ€, sa hon och lutade sig mot skåpen utanför lektionssalen. â€Du får väl prata med Newton, han har säkert massor med tid att slå ihjäl.†Matthew stannade framför henne och händerna vände och vred på hans böcker.

â€Nu gör du sådär igenâ€, sade hon och vände undan ansiktet så att luggen hängde ner över ögonen, â€du vet - stirrar. Jag tycker inte om det och jag vill att du slutar.â€
Matthew flyttade tyngden från den ena foten till den andra och betraktade istället den stängda klassrumsdörren. Det var bara ett par andra ur klassen där, de diskuterade livligt någonting de hade sett på TV kvällen innan. Ett nytt avsnitt av en serie han aldrig hört talas om. Hjärtat försökte sjunka ner en bit och göra sig lite mindre. Som om det skämdes lika mycket som han gjorde. 
â€Jag menar inte att vara så obehaglig", sade han och gnuggade sig i ansiktet. Han kunde känna den skrovliga huden mot sin handflata. "Om jag ska vara ärlig så är jag inte van att umgås med andra människor. Inte såhär. Jag vet inte-, jag glömmer ofta koderna."
"Det har jag förstått", svarade Valerie mycket kort och skakade på huvudet innan hon upptäckte någon bakom dem som fick henne att le och skynda sig mot trapporna. "Amber, du har min kappa! Jag visste att du skulle ta fel, det var-"
Matthew lyssnade inte längre, han följde bara efter när resten av klassen försvann in genom den öppna klassrumsdörren. Han var dock noga med att placera sig på andra sidan rummet i förhållande till Valerie och under hela lektionen såg han inte åt Valeries håll en enda gång. Han måste bli bättre på det där. På när det var okej att prata med henne och när det inte var det.

â€Så, Valâ€, Amber lutade sig över bänken med ett leende. â€Vad pratade du och miffot om? Man kunde se hur han rodnade på långt håll. Fick han nobben eller?â€â€¨â€Matthewâ€, fyllde Ellie i och vilade hakan i händerna. Deras blickar fick henne bara att rycka på axlarna och se bortåt Matthews håll. "Jag vet, det är helt jävla otroligt, han har ett namn. Borde det inte finnas lag för sånt?"
Amber himlade med ögonen och knuffade till Valeries bok för att få tillbaka hennes uppmärksamhet. â€Nå, vad pratade ni om? Eller är det så väldigt hemligt att du inte ens kan berätta det för oss?â€â€¨Valerie fyllde lungorna med luft och trummade med fingrarna mot bordsskivan. Hon kastade en blick över axeln för att se så att han satt tillräckligt långt bort för att inte höra. Det kändes som om hon förrådde honom. â€Han bad mig visa honom runt i stan. Det var allt.â€â€¨â€Verkligen?†Ellinore skrattade och belönades med hyschande röster som hon ignorerade. â€Kom igen, det är ju jättegulligt av honom! Snälla säg att du sa ja.â€
Amber himlade med ögonen igen, som om hon inte kunde göra annat i reaktion på vad Ellie sade, och bläddrade sedan i sin bok.
â€Han verkar desperatâ€, sade hon tillslut och händerna slutade bläddra, som om de hittat vad de letade efter. Uppslaget handlade om bergarter och hade ingenting med samtalet att göra. â€Har ni inte sett hur han ser ut?â€â€¨Valerie grimaserade och sänkte blicken till sina egna händer som rev små bitar ur anteckningsblocket.

â€Sluta nuâ€, sade hon halvhjärtat och sopade ner pappersbitarna på golvet. â€Jag vet att han ser hemsk ut, men han är trevligare än de flesta av killarna i vår klass.â€

â€Han är trevlig? Tror du att vi är med i någon romantisk komedi eller?†Amber sänkte rösten och snurrade en blonderad hårslinga mellan fingrarna. â€Det spelar ingen roll hur trevlig han är när Carl får reda på att han gillar dig.â€
Både Ellie och Valerie vände sina blickar till henne. Var det här ett försök till maktskifte? De såg på varandra som hastigast, som för att kolla läget. Ja, de hade varandras ryggar.

â€Om du så mycket som nämner hans namn till Carlâ€, Valeries röst hade sjunkit flera grader och hon sköt fram hakan i en nästan envis gest. Amber visste att hos Carl var det Valerie som hade övertaget. Men att ha övertaget betydde inte alltid att man kom undan. Det betydde bara att man tilläts säga mer.

â€Vi får väl seâ€, svarade hon och flätade håret för att sedan reda ut det igen. â€Jag förstår bara inte, vad spelar det för roll? Senast igår sa du att du avskydde honom och hur han följde efter dig som en jävla igel.†Valerie hörde det själv, hur hon plötsligt började protestera. Hon avskydde honom inte, men hon gillade honom inte heller. Han bara var, liksom.


â€Amber, Valerie, om ni ursäktar så försöker jag hålla en lektion härâ€, Red, skolans enda och äldsta geografilärare bröt effektivt in i deras konversation mitt i Valeries osammanhängande ord. Med en varnande blick över glasögonen väntade han tills tystnaden hade lagt sig i rummet. Valerie kunde känna hur allas blickar vilade på dem. Tunga och dömande som om de visste vad hon hade sagt. "Stanna kvar efter lektionen så ska vi prata." 

Amber pressade demonstrativt ihop läpparna och lutade hakan mot bänkskivan medan Valerie återgick till att riva ut pappersbitar och samla dem i en liten hög. I slutet av lektionen trodde de nästan att Red hade glömt bort dem.
â€Nå, flickorâ€, frågade han, böjd över katedern med elevernas arbeten i händerna. "Vad var det som var så intressant att ni missade halva min genomgång? Har det hänt någonting som vi behöver reda ut tills nästa tillfälle?"
Valerie sände de andra en lång blick innan hon strök undan luggen och log.
"Vi har precis haft religion och fastnade i en diskussion om evolutionsteorier. Det här med Gud och Big Bang, du vet", ljög hon medan Amber nickade i medhåll. Red höjde på ögonbrynen och såg på dem över sina glasögon. Han log och slängde ner sitt undervisningsmaterial i en gammal kundvagn innan han knuffade den mot dörren.
"Det där var en hemsk lögn, Valerie", svarade han och höll halvhjärtat tillbaka ett skratt. "Nästa gång får du komma med någonting bättre, okej? Gärna med koppling till geografiämnet. Kila iväg nu och glöm inte provet på fredag - ni har alla tre en hel del att visa för att få godkänt i höst."

â€Evolutionsteorier?â € Frågade Ellie med ett skratt och satte upp sitt röda hår med ett par klämmor. Deras steg ekade mellan väggarna medan de skyndade sig från klassrummet. â€Kunde du inte komma på någonting bättre än det? Sedan när blev ni så djupa att ni håller livliga diskussioner om hur jorden skapades?â€â€¨
Amber och Valerie sände henne en varsin mörk blick och Ellie hade förnuft nog att rodna lite innan hon ryckte på axlarna och stoppade in ett nytt tuggummi i munnen. "Vadå? Ni är ju inte direkt kända som några filosofer, jag- hej Matthew!â€â€¨
De två tjejerna snurrade runt och Matthew som stod med sin halsduk i händerna och lockar som letade sig åt alla håll samtidigt tog ett steg bakåt, som om han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen. Det var någonting hos honom som var mer oroligt än det brukade vara. Som om en del av hans självsäkerhet försvunnit på bara en timme. Han såg trött ut. Kanske var det bara det, att han sovit för lite.
"Jag tänkte, om imorgon alltså, det måste ju inte vara bara du och jag?†Han fingrade på den där dumma, randiga halsduken och det var som om lockarna slokade lite. "Om du tyckte det kändes jobbigt, menar jag. Jag ville bara-, det vore roligt att umgås."
Valerie bet sig i läppen och kunde i tystnad räkna upp alla de anledningar som fanns för att säga nej, när hon såg vännernas utmanande blickar. Det fanns där, så väldigt nära. Möjligheten att visa att hon inte var rädd för någon av dem. Varken för Matthew eller Amber. Hon kunde göra vad fan hon ville och om Carl fick veta det så kunde hon hantera även det. De kände varandra så bra, han och hon. Det fanns ingenting de inte kunde prata sig igenom.

â€Visstâ€, svarade hon och belönades med ett leende som fick det att rycka i mungiporna. â€Jag kommer förbi dig imorgonâ€, fortsatte hon och började gå därifrån med väskan slängd över axeln, â€klä dig varmt, vi kommer vara utomhus en hel del.â€â€¨
Ur ögonvrån kunde hon se hur Matthew gjorde honnör och Ambers ögon fortsatte att rulla som om de hakat upp sig. Ellie skrattade bara och ropade ett hejdå innan hon krokade tag i Valeries arm som om de var vapenbröder, på väg till strid. Och kanske var det också dit de var påväg. Till frontlinjen.
Blir det för... låtsasdramatiskt? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Men känns det liksom, mesigt ibland?
|
| Kommentarer | | ilenna - 13 jul 15 - 02:15 | så många fina beskrivningar! och matthew som började gråta. alltså aj.
måste också säga att jag verkligen gillade Dennis repliker i den här delen, du har snabbt fått honom till en egen karaktär och jag tycker om när man så lätt kan skilja på olika karaktärers sätt att prata; så pass att det inte skulle behövas skriva ut vem som säger vad.
tycker det känns som att valarie öppnar upp sig lite för matthew ändå, även om hon inte vill medge det själv och även om det inte är på en särskilt.. öppen nivå ändå. Men att han faktiskt får henne att le och skratta, och bara grejen att hon fortsätter efter att ha sagt åt honom att han ´bara var och hämtade sitt block´, att hon kommer med ytterligare en förklaring för att han ska förstå Varför. Det känns som att hon gör det för att hon innerst inne inte vill såra honom.
och jag gillade särskilt mycket den här delen, jättesnyggt och eget: Som om de numera hade ett eget sätt att skämta med varandra. Som om de låtsades att hennes vassa kommentarer inte var på riktigt. Bara låtsasvapen för att hålla andra borta.
tycker också att det är gulligt att ellie är på matthews sida! han behöver liksom det.
känns redan som att även amber är en stark karaktär. Det är du jätteduktig på; att snabbt ge läsaren en tydlig bild av en ny karaktär.
och åh, att hon faktiskt sa ja till matthew, trots att amber var där, trots att andra kunde ha hört. nu steg hon lite i mina ögon igen! (även om jag inte alls tycker lika illa om henne som jag gjorde i början hehe..)
ett väldigt bra kapitel rakt igenom! Det är trevligt när det är lite ´scener´ både i och utanför skolan och det lilla tidshoppet. En bra blandning med smidiga övergångar! :) | | xx - 11 jul 15 - 15:40 | Tycker inte det känns det minsta lilla mesigt, snarare verkligt. Och vad folk gör i verkligheten kan ju dock ibland vara mesigt, men nej, din story är bra!
Finns några meningar, några ordval som jag gillar extra mycket. Stycket där du skrev om tystnaden t.ex, wow.
Och det kanske är just ditt fantastiskt sätt att skriva som gör det hela så mycket mer intressant! |
|
|
|
