Breathing colors - 2 |
Kapitel två.
Sanford hade haft svårt att koncentrera sig hela veckan. Inte ens hans favoritbok lyckades hålla honom fokuserad längre än en sida, och nu kastade ha ännu en gång rastlösa blickar mot ytterdörren. Det var sådana här dagar man kunde önska att man haft ett syskon. Någon som kunde liva upp lördagsmornarna. Föräldrarna var visserligen inte helt fel att umgås med de heller, men ända sedan flytten hade de varit extremt upptagna. Ingen hade ens märkt hur fula de gröna bladen blivit på den klassiska liljan som stod bredvid, eller hur många vita blomblad som fallit ner på mahognybordet. Mahognybordet som för övrigt gick i stil med resten av lägeneten gjorde det ännu mer trist. Det fanns inte en pryl i rummet som bröt av och stod ut, allt var i samma stilrena, klassiska färgkombination, vitt, svart, mahogny. Det som stod ut mest var nog tragiskt nog han själv. En stund senare satt han fortfarande kvar på samma plats, enda skillnaden var att han i nuläget hade tappat räkningen på antalet suckar. Förutom hans egna andetag var det enda ljudet som hördes i det vitmålade rummet en klockas tickande. Ett blomblad föll ner från den vita blomman, som i ett försök att säga att även den tröttnat på Sanford’s dystra beteende. Han påbörjade ännu en suck men avbröt sig. Kanske var det hans suckar som förorenat luften i lägenheten och fått liljan att börja vissna? Blicken vandrade vidare till en av de 4 väggarna, den väggen var balkongdörren var placerad. Vad var det han höll på med egentligen? Han var ju faktiskt inte tvingad till att sitta här, och även om det kändes som en bur så var det en där han kunde låsa upp från insidan.
-
“Jaxson, vill du äta frukost ute idag? Jag bjuder!â€
Ett skratt lämnade hans läppar.
“Har du råd till det?â€
En kvart senare fick han svar på frågan då Audrey köpte två stora mackor samt varsin läsk från ett café i utkanten av staden. Han var något förbryllad över var hennes plötsligt stora budget kom ifrån, och han var inte sen med att låta henne veta det.
“Vart får du alla pengar ifrån?â€
“Morsan skickade.â€
Hon ljög, och det syntes på långt håll. Han hade känt henne så pass länge att han inte ens behövde fundera på om hennes ansikte dolde en lögn eller ej, och det uttrycket som nu fanns målat där var definitivt det förstnämnda. Varför ljög hon? Dock nämnde han inte att han avslöjat henne. Om hon ljög för honom fanns det en anledning, och tids nog skulle han nog ändå få veta.
“Jaha, vad ska vi skriva idag då? Rey? Det är du som är poeten, ge världen något nytt att läsa!â€
Framför honom fanns texten om livet, meningen som uppmanade alla förbipasserande att leva livet till fullo. Det var ett bra budskap, och det var nästan synd att måla över det. Men de hade valt den väggen av en anledning, nämligen av tradition. Varje helg brukade de bjuda vem som än vågade ta den här vägen till stationen, på några uppmuntrande ord, och denna helgen var inget undantag.
“Tyvärr Jax. Jag har inte fått min dos av Mary än.â€
“Du behöver inte den, kom igen nu.â€
Den mörkhåriga tjejen sjönk ner på backen i skräddarställning och en fundersam blick på ansiktet. Hennes kläder matchade Jaxson’s egna, och om någon såg dem skulle de antagligen tro att de var tvillingar, vilket förstås inte var helt fel, men ändå långt från sant.
“Alltså jag kommer helt ärligt inte på något.â€
Hon suckade, och det gjorde Jaxson med, fast inombords. Det kändes som hans plikt att göra Audrey lycklig, och idag verkade han göra mer skada än nytta.
“Okej, jag kom på något som är perfekt. Det här är till dig.â€
Jaxson tog upp en burk från marken och lät den skakas några gånger, sen påbörjade han sitt lördagskonstverk. Varje liten rörelse var gjord med omsorg, och det kändes nästan som att han lämnade en del av sig själv i varje bokstav. När sista ordet var ditmålat backade han och slog sig ner på marken bredvid hans idétomma poet.
Rey höjde på ögonbrynet när hon läste texten på betongväggen.
“Allt vi ibland behöver är att få känna oss behövda.â€
Hon läste det med en osäker röst som man inte kunde tro tillhörde henne. Tänk att en tjej som är så säker på allt kan verka så borttappad ibland. Till skillnad från hans tankar var Jaxson tyst för stunden, han väntade på att texten skulle bli förstådd. Men det blev den inte. Istället kollade hon på honom med en förvirrad blick.
“Och jag behöver dig Rey.â€
Han gav henne ett leende lika varmt som solen, och fick ett nästan lika varmt tillbaks.
“Vad skulle jag göra utan dig Jackie?â€
Glädjen verkade ha hittat tillbaka till henne, och hon hoppade ett steg närmare Jaxson för att luta sitt huvud på hans axel.
“Jag sa ju att det var perfekt. En perfekt mening till en mindre perfekt dag.â€
Helt plötsligt dykte en ny röst upp i den trånga bakgatan där Audrey och Jaxson satt.
“Stör jag?â€
:
Okej nu behöver jag er som läser (om någon läser). Vad tycker ni om dessa tre människor jag skriver om? Börjar ni få en bild av vem de är? Och är det något ni vill läsa mer om?
Sen förstår jag ifall det finns några frågetecken där ute om ett antal saker, men svar kommer. Försöker hålla mig själv från att inte avslöja något, men om ni fortsätter läsa kommer ni förstå.
:
|
|
|
|
