Kickstart my heart [m/m] - del 6 |
[eventuellt redigeras det här kapitlet och läggs upp igen.]
|
| Kommentarer | | arbok - 4 dec 15 - 02:05 | nu har jag börjat läsa kickstart och har snålat med kommentarerna medan jag läst, men tänkte att jag vill kommentera det här kapitlet i alla fall!
allmän kommentar angående det du skriver är att jag får tillbaka mycket av känslan från när jag gick i skolan. som när Maddox kliver in i klassrummet när de redan börjat lyssna på något och man måste gå och sätta sig medan alla glor.
så fort räknestafetten nämndes fick jag typ ont i magen. har alltid haft svårt för matte och jag skulle inte kunna prestera över huvud taget under sådan press.
tycker Nash verkar söt och snäll, och Maddox påminner mig om Liam fast i en svart och svår version. tycker han verkar rätt söt när han släpper cool-akten, förstår att han varit med om en massa skit och att han sätter taggarna utåt, men samtidigt vill jag ta tag i hans axlar och ruska om honom.
tyckte också att det var bra att Nash bara svarade något om hårspray när Maddox snäste åt honom utanför rektorsexpeditionen. gillade att han var nervös men ändå inte gjorde bort sig genom att rodna och stamma och bli "besegrad" av Maddox fräs/kaxighet.
borde egentligen gå och lägga mig så jag är inte särskilt konstruktiv med den här kommentaren, men såg en grej mot slutet som jag reagerade på och det var att du skrivit "nejtack" istället för "nej tack." vet inte om det ska vara meningen att han säger det väldigt snabbt, som att det sitter ihop, men det är så jag läser det när det skrivs utan mellanslag i alla fall.
ska läsa vidare snart! | | JennnyJ - 11 jul 15 - 00:37 | Alltså åh. Du sätter stämningen direkt med Maddox som irrar omkring i skolan och som inte vågar fråga om hjälp. Som är stressad och försenad. Jag tycker om att klassrummet är fullt av tysta elever och att hörförståelsen redan har börjat. (Och referensen till Hogwarts fick mitt hjärta att bli alldeles varmt) Och jag tycker om hur Maddox och William börjar prata med varandra - speciellt tycker jag nog om sättet som stolen sparkades ut på. Som en livboj som kastas ut i vattnet, drastiskt men där för att hjälpa. Sen har de en väldigt härlig dialog.
Matteleken kan vara bland det härligaste påhittet i skolans historia, jag har aldrig kört det men oj. Kan också riktigt känna hur jag skulle ha dött, om det varit jag. Med pressen att 1) springa dit snabbt nog och 2) kunna räkna ut talet. Jag tycker också om hur tydligt det är att det här verkligen inte är inom Nashs bekvämlighetsområde. Och hur han spanar in Maddox. Jag får både panik över att tiden går med mattetalet och blir sådär härligt glad av att läsa det. Och sexiga jeansrumpor alltså. Det är en bra grej! Alltså nej, nej, nej. Han räknade fel. Med en liten miss. Och han försöker räkna om medan han står där. Medan Maddox blir förbannad. (Det här med att skriva kommentaren under läsandets stund är både ganska roligt och samtidigt känner jag hur mycket jag ordbajsar! Du får ganska så direkta reaktioner här) Och Maddox som lite ångrar hur han beter sig runt cafékillen som inte borde får vara cafékillen och åh. Tycker även om att du lät Linus vara en del av Williams vänskapskrets och att Maddox liksom får ta del av deras lilla gemenskap. Det var fint. Speciellt hur han skyndar sig med soppan för att liksom hinna med. Jag fullkomligt älskar stämningen i gruppen, hur samtalet flödar mellan dem. Det känns att det här är killar som är avslappnade med varandra, som har varandras ryggar och som känner varandra sedan flera år tillbaka - eller som bara hittat varandra direkt. Det känns bra, i alla fall. Och lilla Nash. Och Maddox som fortfarande brottas med att se honom utanför caféet. Det är fint. Och sättet du låter rektorns tonläge liksom ändras när hon pratar med respektive elev. Alltså åh - den biten gillade jag skarpt! Det gjorde hen så väldigt rund som karaktär! Eller.. hon kanske inte ändrade ton, nu när jag läser igen? Det kändes så i alla fall och jag gillar det! Och hur Nash tänker på Glöm Seb biten och kopplar det till allt det här. Det är också fint, hur han påminner sig själv. Jag ser så mycket framemot att följa den här utvecklingen mellan killarna. Så mycket!
Och för barnsligt? Den tanken vet jag inte vartifrån du fått? Inte barnsligt allt, bara väldigt mänskligt! |
|
|
|
