Breathing colors - 1 |
Kapitel ett.
Det var ännu tidigt på morgonen, för tidigt för att stadens invånare skulle ha tagit sig upp ur deras dunfyllda täcken för att med sömniga ögon brygga drycken som gav dem liv. Solen kämpade sig upp i horisonten och lät morgonens första strålar lysa upp perrongen. Det rödaktiga ljuset gjorde nästan livet vackert, men bara nästan. Sanford drog ett djupt andetag och dammet från rälsen under honom letade sig upp i näsborrarna. Han hostade till, men hade ingen tanke på att flytta på sig.
Det hade inte behövt bli så här. Hade hans föräldrar inte bestämt sig för att flytta hade Sanford mest troligt fortfarande haft kvar livslusten. Dock la han inte skulden på dem. Han förstod mycket väl att deras nya jobb innebar större inkomst, och dessutom var det hans egna fel att han blev mobbad. Om han bara inte varit så blyg. Det var blygheten som förstört allt, den och de retroformade glasögonen som prydde hans ansikte, eller snarare inte prydde. Till en början hade han tyckt de var häftiga, men han hade snart förstått att andra inte såg dem på samma sätt, och som om inte det räckte hade de tydligen också sett oerhört fel ut på hans smala ansikte, eller i alla fall om man lyssnade på vad tjejerna i klassen sagt. Han suckade och blickade ner på handleden var hans farfars armbandsur vilade. 04.43. Ifall minnet inte svek honom så skulle det komma ett tåg förbirullande snart. Bra. Då kanske inte någon morgonpigg människa skulle hinna komma trots allt.
Snart kunde han höra det välbekanta ljudet från tåget som dundrade fram mot honom och han kände sig lättad. Undrar hur snabbt det gick? Inte själva tåget, utan hur snabbt det skulle gå för honom att försvinna.
“Vad fan gör du?!â€
Sanford ryckte till. Inte igen! Han hade ju varit så nära den här gången! Innan han visste ordet av det hade två händer våldsamt greppat tag i hans axlar och bokstavligt talat slitit upp honom till ett jobbigt säkert avstånd från spåret.
“Ingenting.â€
Hans vänstra axel värkte. Den som redan var skadad från en idrottslektion där han blivit tvingad till att att hoppa bock.
“Det såg inte ut som ingeting. Fan du är ju dum i huvudet.â€
Han kände sig skyldig när han hörde de hårda orden kastas på honom. Ändå kollade han upp mot personen som sagt det, med en blick som påminde om en liten pojke som blivit upptäckt med att äta godis före maten.
“Okej, sorry. Men häng med här istället.â€
Killen som räddat honom såg inte ut som förväntat. Han hade solblekta dreadlocks som var uppsnurrade i en boll som enligt Sanford endast såg ut att vara ett försök till att få ordning på kaoset, ett träsmycke hängde runt hans hals och jeansen var söndertrasade. Eller moderna om man skulle använda sig av samma språk som hans klasskompisar. I vilket fall så såg han ändå inte ut som en person som skulle bry sig om en sådan person som Sanford.
“Kommer du eller?â€
Motvilligt ställde han sig upp. Vem var den här killen och varför lämnade han inte honom ifred?
/även om hans själ i hemlighet viskade ´lämna mig inte´/
“Jag heter Jaxson. Med x.â€
Hans röst var lugnande, några antal tonarter mörkare än hans egna, och på någon sätt hypnotiserande. Man ville höra mer.
“Och ditt namn är?â€
“Sanford.â€
Killen, Jaxson, fick ett stort flin på ansiktet, vilket syntes även om han vänt bort ansiktet.
“Jag menar förnamn.â€
“Sanford.â€
Upprepad e han kort. Han föredrog att säga korta meningar, på det sättet fick ingen veta att han stammade. Flinet på Jaxsons ansikte blev större, och det kom följt av ett skratt som killen inte helt lyckat försökte dölja med en hostning. Därefter lät han luft strömma in i ett lite väl långt andetag, som om han fortfarande kämpade för att hålla tillbaka skrattet.
“Följ efter mig. Du verkar ändå inte ha något bättre för dig.â€
Sant. Han satte fart efter killen, något nyfiken över vad han hade i tankarna. Några steg senare vibrerade marken och bakom honom susade ett tåg förbi, i tillräckligt många kilometer i timmen för att inte hinna stanna om något, /någon/, skulle sitta ivägen.
En hastig sväng efter den andra, några stentrappor upp och ner samt en hel del tunga fotsteg på den asfaltsbelagda vägen, men till slut verkade Jaxson sakta ner. Han gick upp bakom Sanford och la återigen händerna på hans axlar, denna gången försiktigt, och vände honom mot betongväggen. Sanford´s tankar flög runt. Vad var det som hände? Avrättning? Skulle han bli rånad? Varför brydde han sig ens? Han svalde och lyfte varsamt upp blicken från asfalten, men insåg snart att han haft fel. En färgglad vägg täckte upp hans synfält, och han fick backa några steg för att få en bild av det hela. En mening, skrivet i en snirklig skrivstil fångade hans uppmärksamhet. ´Live life to the fullest, because it only happens once.´ Och längst till höger, under det fetstilta ´once´, fanns något som såg ut som en signatur som han hade svårt att uttyda. ´xray? xrey?´. Sakta började han bolla tankar i huvudet igen. Varför ville killen, som var en total främling, försöka motivera honom till livet?
“Jackie! Jag visste att jag skulle hitta dig här!â€
En melodisk tjejröst bröt tystnaden och han vände sig om. Noggrant betraktade han tjejen när hon kastade sig runt halsen på Jaxson. Av någon anledning kom det som en käftsmäll. Självklart. Inte ens den allra mest speciella killen var ensam. Det var bara Sanford som var dömd till ensamhet.
“Får jag presentera den vackraste unga damen på jorden...â€
Jaxson gjorde en konstpaus samtidigt som han slog ut armarna i en gest att få all uppmärksamhet riktad på tjejen.
“... Audrey!â€
“Sluta svamla!â€
Hon slog ett mjukt knytnävsslag på Jaxson´s arm, sen log hon mot Sanford.
“Och du, du kan kalla mig Rey.â€
Xrey? Han kastade en snabb, omärkbar blick på signaturen för att vara säker på att han läst rätt, och visst hade han det. Det slog honom att det måste varit de två som skrivit texten på väggen. X för honom och rey för henne. Detta gjorde allt ännu värre. Att se två lyckliga ungdomar tillsammans fick honom att känna sig ännu olyckligare.
“Jag- jag måste gå.â€
Han yttrade orden lågt, endast så högt att de förhoppningsvis skulle höra vad han sa, sen styrde han snabbt stegen mot det håll de kommit från. Det var inte förens han kommit tillbaka till stationen som han vände sig om. Till sin besvikelse hade de inte följt efter honom, även om han inte hade kunnat förvänta sig det. Det var han som gått. Det var han som flytt från någon som faktiskt verkade vela prata med honom.
Bra gjort Sanford, jävligt bra gjort.
--------
“Han var fin! Var hittade du honom?â€
Audrey´s röst lät munter som vanligt när hon ställde frågan till Jaxson.
“På stationen. Sittandes på spåret.â€
Han kunde inte låta bli att känna ett hugg i hjärtat när han tänkte på vad som skulle hänt om han inte varit där i tid. Det var något med den killen som var speciellt. Därefter log han.
“Rey, jag tror minsann vi hittat vår canvas.â€
____
Första kapitlet - done. Är tacksam för all respons! Kommentarer/åsikter /likväl frågor och idéer/ är alltid välkomna! Och tack till BrokenCase för namnförslagen.
____
|
| Kommentarer | | xx - 9 jul 15 - 22:40 | | BrokenCase - Det stämmer bra det! :) |
|
|
|
