Vi är dagsländor. [Del 7] |
Ni är så fina. Så väldigt fina. Tack!
Valerie tvingade undan tankarna på vad Carl skulle säga om han visste att Quasimodo satt i hennes kök och väntade på att kaffet skulle rinna igenom. Han hade ingenting med det att göra, sade hon till de envisa tankarna som flöt runt där uppe. Det var ju bara kaffe. Tankarna återvände ändå, som om kaffe var ett tecken på jordens undergång.
"Så", Valerie lutade sig mot köksbänken och försökte skifta fokus i hopp om att tankarna skulle känna sig bortglömda och försvinna. Matthew satt och studerade ljusstaken som stod på bordet. Hon hade gjort den i träslöjden när hon gick i mellanstadiet och hennes mamma envisades med att ha den framme. Hennes kinder blev lite varmare så hon skyndade att fortsätta sin påbörjade mening. "Du bor hos Dennis Newton?"
Valerie kunde höra föraktet i sin egen röst. Det hängde alldeles grönt och klibbigt från orden. Tydligen kunde Matthew höra det lika bra som hon själv för blicken riktades till henne och han var tyst en lång stund. Klockan tickade ett par gånger i ett försök att muntra upp dem.
"Ja, det gör jag", svarade Matthew tillslut, när tickandet inte räckte till, och det stela leendet fick huden kring brännsåret att skrynklas ihop. Valerie vände bort blicken och låtsades titta till kaffet. "Han är väldigt trevlig."
Hon ryckte på axlarna och plockade fram två muggar ur köksskåpet.
"Du är ju kille, klart han är schysst mot dig", sade hon lågt, mest för att roa sig själv, och drog på munnen. Det var inte ett riktigt leende, men ett sådant som hade fått Natalie och Sofi att skratta. Lite högre sade hon: "Det är ju bara ett par månader, eller hur?" Hon frågade som för att dubbelkolla att han verkligen skulle försvinna efter jul. Matthews ja kom efter en stund och om Valerie hade stått vänd åt hans håll hade hon kanske sett det uppgivna uttryck som fladdrade över hans ansikte.
Lite väl sent, med händerna slutna kring den varma koppen och det stora köksbordet mellan dem, kom Valerie på att hon glömt bort att fråga om han tog mjölk eller socker i kaffet. Hon hade bara utgått från att alla drack kaffe likadant. Hon öppnade munnen för att fråga men Matthew skakade på huvudet.
"Jag föredrar att dricka kaffet svart", sade han och log. "Det är godast så."
Valerie stängde munnen och studerade sitt kaffe innan hon såg på honom igen.
"Hur visste du vad jag skulle fråga?" Var hon verkligen så lättläst?
Matthew böjde sig fram över bordsskivan och nickade åt henne att göra samma sak. Tveksamt lutade sig Valerie närmre och kunde inte låta bli att le när Matthew nästan välte muggen i processen att viska något. Som om resten av köket inte fick höra.
"Jag är tankeläsare", viskade han och hans ansiktsuttryck förrådde ingenting när han lutade sig tillbaka. Men efter en liten stund kunde Valerie se hur det började rycka i hans mungipor och Matthew drack från sin mugg för att dölja sitt leende. Hon skakade långsamt på huvudet och kammade fingrarna genom håret.
"Jag hade rätt om dig", sade hon och tvingade tillbaka ett skratt. Det bubblade och dog bort bland all magsyra. "Du är konstig."
Så satt de där på varsin sida av köksbordet med en varsin mugg och småpratade. Han berättade för henne om flytten till Stenstaden och att han blivit ditskickad av sina fastrar. Det var den enda släkt han hade kvar och Valerie undrade hur det kändes, att bara bo med sina fastrar. Men hon frågade inte.
"Så vadå?" Frågade hon och snurrade på sin tomma mugg. "De tror, helt seriöst, att du har något sorts heligt uppdrag att utföra här?" Hon kunde inte hålla tillbaka skrattet den här gången. Hon försökte inte ens, om man ska vara ärlig, och ljudet nästan ekade mellan dem. Det lät ganska trevligt, ändå. "De låter ju fan värre än min mamma och bror tillsammans."
Hon kunde se hur Matthews öron blev några nyanser mörkare. Det var nästan gulligt.
"Det handlar bara om någon månad eller så och de är glada bara jag är här, mirakel eller ej", sade han och vände blicken mot fönstret. Valerie tog det som ett tecken att de borde släppa ämnet. Hon visste knappt om hon kunde tro allt konstigt hon hört. Tänk om han inte ens hade några fastrar?
"Valerie? Är du redan hemma?" Valerie pressade ihop läpparna och sneglade mot Matthew innan hon reste sig upp och drog till sig deras tomma muggar utan att fråga.
"Ja, sista lektionen var inställd", ljög hon och ställde in disken i diskmaskinen. Matthew var, tack och lov, snabbtänkt nog att förstå den tysta signalen och reste sig upp för att gå. De mötte Amelia Brown i dörröppningen, hennes ögonbryn höjdes när hon såg Matthew och Valerie noterade hur hon trummade med fingrarna mot låret när hon såg brännsåret på hans kind. Med ett leende insåg hon att i hennes mammas ögon såg Matthew, om möjligt, ännu farligare ut än Carl. För en stund roade hon sig med tanken på att bjuda hem honom lite oftare.
"Hej, mitt namn är Matthew, jag går i samma klass som Valerie. Ni har ett väldigt fint hem, fru Brown", några lockar hade fallit ner i hans ögon och en hand borstade bort dem medan den andra sträcktes ut för att skaka hennes mammas hand. Både Amelia och Valerie såg förvirrade ut över den artiga gesten. Vad var baktanken? Bar han på en farlig smitta? Valerie kände det krypa längs ryggraden.
"Ameliaâ€, stammade hennes mamma fram och speglade Matthews rörelse när hon lät handen kamma genom sitt trassliga hår, som om hon plötsligt skämdes över sitt utseende när hon skakade hans hand. â€Och kalla mig inte fru, då lyssnar jag inte.†Matthew log och nickade som för att visa att han förstått.

â€Han skulle precis gå så att han hinner med tunnelbananâ€, sade Valerie med ett stelt leende och knuffade på honom lite lätt bakifrån, vidare mot ytterdörren, â€du har ditt skrivblock på korgstolen.â€

Matthew snurrade den randiga halsduken kring halsen, trädde på sig den svarta vinterrocken och snörade skorna. Med ett sista leende och ett tack tog han blocket under armen och försvann ut genom ytterdörren.
â€Han verkar trevligâ€, sade hennes mamma efter en stund när både hon och Valerie betraktat den stängda dörren. â€Har du och Carl bråkat?†Ett handslag. Det var så lite som krävdes för att vinna över hennes mamma till den förlorande sidan. Valerie bet ihop käkarna och gick upp till sitt rum utan att svara.
Framåt kvällen lämnade Valerie sitt rum för att ta sig tillbaka ner till köket. Hon gick med långsamma, försiktiga steg som om hela huset skulle rasa ifall någonting skedde för fort eller gjorde för mycket ljud ifrån sig. Hennes mamma hade redan ätit middag och Valeries portion stod och väntade i kylskåpet. Hon tog ner ytterligare en tallrik och med invanda rörelser delade hon portionen på hälften och värmde de båda tallrikarna i mikrovågsugnen. Med fem sekunder kvar stängde hon av mikron och placerade tallrikarna på en blommig bricka bredvid två glas med juice. Glasen klirrade mot varandra medan hon balanserade upp för trappan men huset verkade fortfarande stå stadigt. Valerie stannade utanför Pauls låsta dörr och satte sig ner med rygget mot träet. Hon kunde nästan höra countrymusiken som spelades från hans cdspelare. En försiktig knackning störde väl inte?
"Ska du inte komma ut och hålla mig sällskap?" Frågade hon genom träet men som vanligt kom inget svar. Kanske hade han blivit stum. Kanske hade någon skurit av hans tunga. Valerie gnuggade sig i ögonen med fingertopparna. "Okej, men det här var sista gången jag tog upp mat till dig, okej? Imorgon får du komma ner om du ska ha något."
Hon satt en stund och kollade på den rykande maten som stod på brickan. Hon berättade inte att deras mamma hade fått äta ensam den här kvällen också, precis som alla andra kvällar, eftersom Valerie vägrat komma ner. Hon hade begravt sig i sin historieuppgift istället för att lyssna till sin mammas rop från nedervåningen.
â€Mamma saknar digâ€, viskade hon till den stängda dörren och svalde ett par gånger som för att svälja ner det där tunga och jobbiga som försökte fylla hennes bröst. Som viskade till henne att han inte fanns där inne. â€Och jag med. Du kunde väl i alla fall berätta vad vi gjort för fel?â€
Valerie väntade ett tag och räknade långsamt till hundra innan hon tvingade sig upp på fötter med sin egen tallrik i handen. Med en sista blick mot Pauls dörr försvann hon in på sitt eget rum. När hon gick för att borsta tänderna några timmar senare var tallriken borta och leendet som spred sig över hennes läppar skulle sitta kvar tills hon somnade. Han åt i alla fall.
Vad skulle ni helst vilja se hända?
|
| Kommentarer | | ilenna - 11 jul 15 - 04:23 | alltså matthew! från att bara sitta där och svara ganska lugnt och artigt till att viska, skämta och flina. Jag tycker faktiskt om att man inte riktigt vet vart man har honom!
för en stund kändes allt så normalt mellan dom och så ändras allt direkt hennes mamma kommer hem och det känns återigen sådär sorgligt allting. Än en gång är du jättebra på att få en att direkt känna av stämningen utan att skriva det rakt ut - som att hon drog åt sig kopparna så snabbt.
har nog inte heller nämnt hur bra jag tycker att du gestaltar hennes mamma. Alltid svårt att beskriva föräldrakaraktärer tycker jag, men du gör det jättebra - man får en så tydlig bild på en gång och det gör att man känner ännu mer med karaktären.
och alltså delarna ´med´ paul. Det gör så ont och ändå är det fint och åh, jag vill att han ska komma tillbaks :(
Skulle förresten gärna läsa någon slags flashback med/om hennes brorsa! | | xx - 11 jul 15 - 03:43 | | Tycker det är dags för en ny del idag! (a) | | xx - 9 jul 15 - 01:39 | Hela din berättelse är fylld med känslor, och du beskriver dem så bra!
Av någon anledning är det alltid det sista styckena i dina delar som jag tycker mest om, och det var inget undantag denna gång.
Det sista jag skulle vela se hända är att Carl konfronterar Matthew, kanske är det oundvikligt dock, but still. Vad jag däremot mest velat läsa om vet jag inte. Jag är nöjd med allt du levererar. :) |
|
|
|
