Vi är dagsländor. [Del 6] |
Det är era kommentarer som gör det roligt att skriva. Utan dem känner man sig ganska ensam, så lämna gärna en rad efter att ni läst så att jag vet att ni är där och att ni fortfarande vill läsa mer.
~
Ljuset blev så starkt att han tvingades blunda, hans ögon var alldeles för känsliga.
â€Mycket lustigtâ€, med en ovanlig torrhet föll orden från hans läppar och ansiktet gömdes i armvecket. â€Man kunde tro att du hade vuxit upp, Felipe. Jag behöver prata med dig.â€
Han kunde höra ett klart skratt som ekade omkring honom och ljuset dämpades en aning, men inte tillräckligt för att han skulle kunna se utan att bländas av det. Han kände vännens närvaro trots att han inte kunde se honom.
â€Dina ögon har blivit så känsliga på senare dar, börjar du bli gammal?†sade den sjungande rösten och det hördes att han log. Det var ett sådant där leende som fick det att krypa i nackskinnet. â€Nå, vad har du på hjärtat min gamle vän?â€
Jeremiel försökte jaga undan irritationen som brände svarta hål i hans själ.
â€Ni berättade inte allting för migâ€, sade han med låg, darrande röst och någonting i bröstet brände. Kanske var det hålen i själen som spred sig till resten av kroppen. â€Tiden kommer inte att räcka.†Ljuset blev allt skarpare och han tvingades gömma ansiktet i armvecket igen. Han skämdes över sina svarta irritationshål.
â€Du har glömt bort vilket slit det är. Ã…tervänd, du minns snart hur du brukade göra.â€
Jeremiel försökte kämpa mot kraften som drog i honom men ljuset sipprade in i hans porer och fick hans kropp att brinna inombords. Transporterade honom därifrån bit för bit. Det sista han såg var Felipes mångfärgade ögon som glittrade av skratt. 



~
Redan när han klev in genom skolporten visste han att hon inte var där. Matthew gick ensam till sina lektioner och hoppades att hon kanske skulle dyka upp men när halva dagen gått och inte ett spår synts av Valerie tvingades han inse att hon inte skulle komma. I matkön såg han till att hamna bredvid den rödhåriga flickan som Valerie gått med dagen innan.
â€Ellinore?†Ellie vred på huvudet och såg förbi honom för att se om det var någon hon kände som frågat efter henne. Matthew drog munnen i ett leende och sträckte fram en hand. â€Jag heter Matthew, vi går i samma klass?†Hon vände blicken mot honom och placerade en hårslinga bakom örat med en rörelse hon knappt registrerade. Handen fortsatte sedan att skaka den utsträckta handen innan hon vände sig om och tog en bricka åt sig själv och en åt honom. "Trevligt att träffas. Hur trivs du?"
"Det är svårt att börja mitt i terminen", svarade han efter en stund. "Speciellt sista året på gymnasiet." Ellie nickade och sträckte sig efter en vattenflaska medan Matthew bad om att få en portion spaghetti. Han blick vilade på den ensamma vattenflaskan.
"Ska du inte ha mer än så?" Frågade han och höjde på ögonbrynen.
"Med min huvudvärk vill man inte ha någonting att äta, tro mig." Det låg någonting roat över sättet Ellie såg på honom och han kunde inte hjälpa leendet som växte sig större. De satte sig tillsammans vid ett av de runda borden och lyssnade till lunchsorlet medan Matthew skar upp sin spaghetti.
"Folk pratar om dig", sade Ellie och snurrade flaskan mellan fingrarna. Hennes irisar var en blandning av grönt och blått och Matthew insåg att hon var en av de få som han sett i ögonen idag. Hon såg på honom en stund och stoppade in ett nytt tuggummi i munnen innan hon placerade det gamla under bordsskivan. "Hur fick du det där?" Hon nickade mot såret på hans kind och den rosa bubblan växte medan han studerade sin lunch. När den smällde kändes det som om han redan borde ha svarat.
"En kompis som skulle skämta med mig", sade han och sköt undan tallriken innan han kammade fingrarna genom sitt lockiga hår. "Jag vill helst inte gå in på detaljer."
Hon nickade, studerade brännsåret en stund till och tog sedan en klunk ur sin flaska. Han väntade en stund innan han frågade. "Vart är Valerie idag?"
Ellie log och kastade den tomma vattenflaskan mot en sopkorg inte så långt från deras bord, hon träffade med ett par centimeter till godo.
"Hon är hemma, bakis från gårdagens fest", sade hon och hjälpte sig själv upp på fötter, den rosa bubblan växte än en gång och small. "Jag måste dra nu, men det var kul att snacka - du är faktiskt helt okej."
"Detsamma", svarade Matthew med ett skratt som gjorde det lite lättare att andas. Det fanns möjlighet att bli accepterad även i Valeries kretsar. Hans frånvarande händer hade dragit tillbaka tallriken och gaffeln försökte på något vis sortera upp den röra som var hans mat. Ellie stod en stund och tittade på hans arbete innan hon rättade till axelremmen på sin väska och gick därifrån.

â€Jag sa ju att vi hade lunch samtidigt idag!†Dennis Newton satte sig ner på platsen som Ellie precis lämnat och hans tallrik var fylld till brädden, det var till och med så att lite sås droppade ner på bordet. Matthew skiftade blicken från sin mat till sin nya bordsgranne och försökte le ordentligt.
â€Ã„r någonting fel?†Dennis bet upp plastomslaget kring en av mackorna som han hade tagit med sig från cafeterian och Matthew undrade för ett ögonblick hur mycket Dennis kunde äta innan han blev ordentligt mätt. Av portionen att döma krävdes det en hel del.
â€Nej det är lugntâ€, svarade han tillslut med en axelryckning. â€Jag trodde Valerie skulle vara här idag.†Dennis grimaserade med munnen full av mat.
â€Brown? Varför skulle du vilja träffa henne?†Frågade han mellan tuggorna. Matthew lade sedan ner gaffeln på tallriken och stirrade på sina händer medan hans hjärna försökte komma på en tillräckligt bra förklaring. Han tänkte för långsamt. Det var svårt att hitta rätt bland den här tidens accepterade koder.
â€Säg inteâ€, Dennis la ner resten av mackan på bordet och hans mun drogs till ett tunt streck. â€Säg inte att du gillar henne!â€
â€Självklart inteâ€, svarade Matthew med ett hest skratt och skakade på huvudet så att ett par lockar föll ner i ögonen. Hans hjärna arbetade snabbt nog för att förstå att det inte hade varit en bra sak - det där med att gilla henne. â€Hon fick låna mitt skrivhäfte igår för att kopiera några anteckningar, jag undrade bara när jag ska få tillbaka det.â€
Dennis höjde på ögonbrynen, inte riktigt övertygad, men återgick tillslut till sin mat.
â€Ta det bara lugnt så att inte Trotskji får för sig att du gillar henneâ€, sa han efter en stund och petade på sin halvätna macka som om han funderade på om den fortfarande var ätbar, â€han skulle inte bli så värst glad.†Luften runtom dem blev sådär tryckande igen, eller kanske var det bara Matthews lungor som fick det svårare att arbeta. Som om lungväggarna blev för tjocka för luften att transporteras genom.
â€Jag kommer inte på biologilektionen, kan du säga till läraren att jag kände mig dålig?†Hans fråga kom alldeles för plötsligt, alldeles för nära inpå Dennis varning, och han reste sig upp med tallriken i händerna. Dennis nickade långsamt, han hade för mycket mat i munnen för att kunna svara, och Matthew försvann bort innan han kunde kräva en förklaring.
Med tunnelbanetåget tog det bara några minuter. Den randiga halsduken hade han slängt runt halsen och händerna vilade i knäet medan han väntade på rätt station. Tågvagnen var fylld med förskolebarn och flera av dem hade nyfiket frågat om hans brännskadade kind medan andra lite försiktigt dragit i hans halsduk och pekat på sina favoritfärger. De två förskolelärarna hade sett både roade och förfärade ut.
Perrongen han klev av vid luktade surt av gammalt urin och papperskorgarna hade säkert glömts bort vid förra tömningen, här och där hade papper blåsts runt av tågens fartvindar och det var med en ovanlig lättnad som Matthew sprang de sista stegen upp för stentrappan och ut på gatan.
Väl tillbaka i den svala luften begravde han händerna i jackfickorna och med kragen uppfälld började han gå mot det lilla radhusområdet ett par kvarter från tunnelbanestationen. Det tredje huset från vänster var byggt i mörk sten och en svartmålad trapp ledde upp till en blå, bekransad dörr. Matthew tog trappen i tre kliv och ringde på dörrklockan. Han kunde höra hur ljudet växte och spred sig genom nedervåningen, hur det tvekade vid trappan innan ljudet fortsatte uppåt. Om han koncentrerade sig kunde han höra hur en säng knarrade när personen som låg i den reste sig upp. Stegen ner för trappen var tunga och han räknade till tolv med handflator som började svettas utan hans tillåtelse. Ytterdörren öppnades långsamt och de gröna ögonen såg först på honom som om de trodde att han var någon annan.
"Det är Matthew, jag tror-", började han men tystnade när han såg sättet hennes blick förändrades. Någonting fladdrade förbi och linjerna kring munnen återvände. Hon hade insett vem det inte var.
"Jag menade inte att väcka dig", han nästan stammade ut orden och handflatorna hade blivit än svettigare, som om det bultande hjärtat inte var nog. Varför reagerade hans kropp sådär? Hade den kommit i obalans under tiden han åkte tunnelbana? Kanske var det chocken att komma ut i kylan.
â€Vad vill du mig egentligen? Varför är du här?†Valerie lät trött, utmattad till och med, och andedräkten som fläktade mot hans ansikte berättade om höga halter alkohol. Hon såg äldre ut än vad hon egentligen var. Han drog fingrarna genom håret och lyckades bli av med lite av det där fuktiga.
"Jag tror du råkade få med dig mitt skrivblock igår och jag skulle behöva det, jag har inte riktigt börjat med historieuppgiften ännu.â€

Valerie drog ihop ögonbrynen och skakade på huvudet, hon kunde inte minnas att hon någonsin lånat något av honom. Så mycket drack hon väl inte, att hon glömt saker som hänt redan innan festen?

â€Jag tror inte det, du måste ha tagit fel på personâ€, sa hon och gjorde en ansatts att stänga ytterdörren och återvända till sin varma säng och huvudvärkstabletten som hon skulle ta om en halvtimme. Men Matthews röst stoppade gångjärnen och Valerie blev tvungen att stå där med en smal springa luft mellan hennes hem och resten av världen.

â€Du kan väl i alla fall kolla i din väska?†Hans röst lät sådär konstig igen. Så som den lät ibland när han pratade med henne. Sådär som om han behövde få ett svar för att inte dra sig undan. Få bekräftelse eller något. Hon förstod inte varför han envisades.
Valerie ökade springan ytterligare en bit och såg på honom en kort stund innan gångjärnen lydde henne och hon lyckades stänga dörren med en smäll. Kransen som hängde på en spik svajade fram och tillbaka av den överblivna kraften. 


Matthew andades långsamt ut och vände sig om. Steg för steg tog han sig ner för trappen. Hjärtat hade slutat bulta sådär hårt, istället bultade det nästan inte alls och blodet som behövde forslas vidare byggde dammar istället. Dammar som tillslut skulle få hjärtats väggar att brista. Men först skulle den extra tyngden få hjärtat att sjunka i alla fall två centimeter. Han visste inte om hjärtan brukade göra så nu för tiden.
"Jag kan inte minnas när eller hurâ€, hörde han bakom sig, â€men jag hade din bok i ryggsäcken.â€â€¨ Matthew vände sig om och hjärtat tömdes på extra blod. Det misstänksamma i Valeries blick började mjukna och försvinna och hennes fingrar drog i blonda hårslingor.
"Jag har inte heller börjat på historieuppgiften", erkände hon och såg sig om över axeln. Hallen var alldeles tom och lagd i mörker. Fingrarna drog lite mer i håret. "Få inte för dig något, okej? Men jag tänkte-"
Orden dog ut och ögonbrynen drogs ihop som om hon tänkte igenom sitt förslag igen. Blicken återvände till honom och han stod där alldeles tyst med ett hjärta som nu överkompenserade sitt bultande. "Det är kallt ute och nästa tåg går inte förrän om en timme. Du kan komma in en stund, om du vill. Vi har kaffe."
Matthew kunde inte hjälpa det fåniga leendet som växte sig stort och brett över hans läppar och han drog försiktigt av sig halsduken, som om han inte riktigt kunde ta hennes inbjudan på allvar.
"Kom igen då, innan jag ångrar mig. Jag kanske till och med kan hjälpa dig med uppgiften." Rösten berättade att det här var den enda chans han skulle få.
"Jag hörde Fredrik berömma dig på lektionen, du tycker om historia va?" Frågade han och gick in genom ytterdörren. Han kunde se hur Valerie försökte dölja sitt leende genom att himla med ögonen.
Hon borde tillåta sig själv att vara stolt. Det klädde henne.
"Gör dig inte fånig nu", varnade hon och lämnade Matthew ensam kvar i hallen.
Vad tycker och tänker ni?
|
| Kommentarer | | ilenna - 11 jul 15 - 04:14 | aah början! så känslomässig på något sätt, fastän vi inte helt vet vad det handlar om än.
och vad glad jag blev av att ellie faktiskt pratade med matthew, att någon för en gångs skull var trevlig mot honom! tyckte du gjorde hela den biten; från matkön till att ellie går därifrån jättebra. Gillade också särskilt att du tog med att hon var en av dom första som såg honom i ögonen.
och som vanligt älskar jag dina beskrivningar genom hela kapitlet - det verkar så enkelt när du skriver haha, och så vet man själv hur man kan sitta och haka upp sig på en enda mening när man försöker skriva liksom. Tyckte tex. väldigt mycket om tunnelbanedelen med halsduken, barnen som petar på färger(just det var briljant!) och frågar sånt där rakt ut som bara just barn gör. lukten på stationen, överfyllda papperskorgar.. Det ger så otroligt mycket för mig som läsare!
skrivblocket iih - matthew verkar så snäll och gullig och sen dyker sånna där småläskiga saker upp då och då.
Tycker om att matthew faktiskt får valarie att le - även om hon försökte dölja det. Det finns liksom någonting där även om det känns som att det kommer dröja länge, länge innan hon inser det. Och då är jag mest orolig över hur carl ska reagera då det känns som att han på något sätt kommer få reda på någonting - typ något liknande det här; att valarie och matthew träffats utanför skolan.
Superbra skrivet precis som vanligt! | | JennnyJ - 8 jul 15 - 23:21 | Ã…h, nu blir det frågestund, vad härligt!
1 & 2) Det kommer förklaras tids nog och scenen utspelar sig i realtid, men på annan plats
3) Trotskji är Carls efternamn :)
4) Valerie hade inte glömt skrivblocket, så BrokenCase hade mycket rätt i att Matthew lyckats få dit det
Målet är att en ny del kommer ut redan ikväll, tusen tack för era kommentarer - det gör det här så otroligt roligt! | | xx - 8 jul 15 - 13:34 | Ledsen jag blev när det tog slut precis då jag verkligen ville fortsätta läsa. Och det här med skrivblocket - hade hon verkligen glömt bort det eller whaat?
Hade kunnat sträckläsa denna storyn, från början till slut! |
|
|
|
