Vi är dagsländor. [Del 5] |
Här kommer ett sånt mellankapitel som jag aldrig vet riktigt vad man ska göra med det. Nästa gång kommer det bli mer Matthew, jag lovar. Och förresten - tack för era ord, jag sitter som vanligt med världshistoriens fånigaste leende när jag läser era kommentarer.
Carl hade somnat med armen över hennes mage. Valerie såg på honom en lång stund och lät fingertopparna följa hans kantiga ansiktsdrag. Som om hon försökte måla honom i minnet. Försiktigt strök hon undan en blond hårslinga som hängde över ögonen och lirkade sig sedan ur hans grepp. Hon drog på sig klädesplagg efter klädesplagg tills hon var fullt påklädd och lämnade det tysta rummet. I hallen på väg till trappen stannade hon upp och betraktade sig själv i spegeln som hängde på hallväggen. Hennes ljusa hår var trassligt och ögonen som borde ha glittrat stirrade blankt tillbaka på henne. Pupillerna var utvidgade och blåmärkena på hennes armar skulle bara bli fler.


Musiken nerifrån spelade fortfarande på högsta volym och Valerie insåg att hon inte längre visste vad klockan var. Kanske hade tiden stannat? Kanske skulle hon komma ner och se sig själv rulla runt på golvet bland sin egen spya och höra sitt egna, halvgalna skratt? Långsamt gick hon ner för trappen, steg för steg som för att inte skrämma igång tiden igen. Klockan i vardagsrummet skulle snart slå halv två. Herman och Tatjana låg hopslingrade i soffan och Amy satt för sig själv på golvet med en ciderflaska i handen och sjöng med i låten som inte hade någon text. Resten hade gått hem.


Huvudet kändes alldeles tomt och kroppen protesterade när Valerie försökte kliva i conversen. Hon snubblade runt ett tag och letade efter sin svarta kappa för att sedan inse att den var borta. Istället drog hon på sig en av de kvarglömda jackorna och försvann ut på gatan. Luften utomhus var kylig men vinden hade äntligen mojnat. Hon andades djupt, fyllde lungorna med isluft och log när ett vitt moln flydde ur hennes mun. Kanske kunde hon fylla hela himlen med vita små andedräktsmoln. 

Med skor som inte ville gå rakt gick hon ner för grusgången mot den silvriga motorcykeln. Händerna vilade på den blanka lacken som för att leta efter ett hjärtslag. Någonting som berättade hur full av liv den egentligen var.
För en stund funderade Valerie på att ta den - hon var en bra motorcykelförare. Hon hade aldrig kört den själv, men hon hade sett när Carl körde och han hade till och med lärt henne hur man lutade sig i kurvorna. Men när Valerie svingade sig upp på det otympliga fordonet såg hon framför sig en isig gata bredvid reservatet, precis där marken försvinner ner i avgrunden mot det svarta vattnet, hon såg en väg kantad av stora träd och mötande trafik, hon såg hur otroligt fel allting kunde gå. 
Med ben som inte längre ville bära henne klev hon av cykeln och snubblade så långt ifrån den hon kunde komma. Som om metallbesten skulle hoppa till liv utan Carls hjälp. 
Händerna skakade när Valerie letade upp mobilen. Hon slog numret utan att tänka och pressade den mot örat. Hjärtat bultade mot bröstkorgen och hon kände hur tårarna brände hennes ögonlock.
â€Mamma?†Viskade hon när den trötta rösten svävade genom luren. â€Kom och hämta mig.â€â€¨
Amelia Brown sade inte ett ord, hon pressade bara ihop läpparna och såg hur Valerie klev in i bilen. 
Musiken från huset följde med henne in och fick den instängda luften mellan dem att vibrera.

â€Pluggaâ€, sade hon till vägen utanför och startade bilen. Valerie sa ingenting, hon lutade bara huvudet mot den svala bilrutan och önskade att hon redan var hemma. Att de kunde stänga dörrarna till sina rum och låtsas att de inte existerade. 
Gatlyktorna sken henne i ansiktet, de bländade henne och försökte få henne att blinka men hon stirrade trotsigt tillbaka tills ögonen sved och hon tvingades blunda.
Med ögonen slutna var det lättare att följa med i bildens rörelser och illamåendet som långsamt börjat byggas upp i halsen byggde ner sig självt igen. Den lilla bilen svängde in i garaget och innan motorn hunnit stanna öppnade Valerie dörren och stapplade ut. Utrymmet var alldeles för litet för att de skulle kunna sitta tillsammans utan motorns surrande sällskap. Iförd den lånade jackan tog hon sig in i huset genom sidodörren och hon kunde höra hur Amelia smällde igen bildörren innan stegen följde efter henne in i köket.


â€Val?†Rösten var försiktig och fingrarna som försökte reda ut hennes toviga hår var än försiktigare. Som om de var rädda att hon skulle gå sönder, om de drog för hårt. Kanske skulle hon också det. â€Hände det någonting som du vill prata med mig om?â€

Valerie skakade på huvudet och snubblade framåt för att komma undan hennes beröring. Om hon gick sönder så var det hennes mammas fel. Hon skulle ha släppt taget för länge sen. Vem ville ha en trasig dotter? 

â€Man kan ju inte prata med dig längreâ€, bet hon tillbaka med tårar i ögonen, â€jag har bara Paul. Han är den enda som förstår.â€
Blicken som Valerie skickade över axeln var alldeles för kall. Sådär Carl-kall. En sån kyla som liksom fyllde för mycket av kroppen för att det någonsin skulle kunna tina. Och blicken möttes av en smal, darrande mun och en trötthet som inte borde få finnas.
â€Gummanâ€, Amelia sträckte ut handen och fingrarna spretade, som om de försökte sluta mellanrummet mellan dem. Men Valerie visste att hur mycket hon än försökte så kunde mellanrummet aldrig försvinna. Inte helt.
"Du måste sluta försöka så jävla mycket", viskade hon och lämnade köket.

Trots att huvudet snurrade och trots att hon inte kunde koordinera armarna med benen sprang hon upp för de tolv trappstegen och stannade inte förrän hon stod mitt i sovrummet och stirrade in i den mörklila fondväggen. Hjärtat bultade hårt och andningen kom stötvis, Valerie drog med handen över kinderna för att torka bort tårarna som föll utan godkänd anledning. De svarta ränderna skulle vara det enda beviset på att hon gått sönder. 
Valerie krängde tillslut av sig jackan och ålade ner under täcket, fortfarande fullt påklädd. Hon pressade benen mot bröstet och slöt ögonlocken så hårt att det surrade i huvudet av ansträngningen. Hon kunde fortfarande höra hur musiken från festen dunkade mellan hennes hjärnväggar och den bittra smaken av alkohol låg fortfarande i hennes mun. Valerie drog täcket upp till hakan och försökte stänga ute resten av världen.
"Valerie?" Rösten på andra sidan dörren försökte hålla sig stadig, men den skar sig och ville ge upp. Dörrhandtaget pressades nedåt och dörren öppnades långsamt inåt. Gångjärnen var ovilliga att samarbeta. Som om hon inte hade varit där inne på flera år, och kanske hade hon inte det, ställde sig Amelia i mitten av rummet. Precis så som Valerie hade stått. Blicken letade sig över det stökiga golvet och hon plockade upp en del av de smutsiga kläderna och disken som lagt grunden till ett klädfort. Men innan hon gick ut ur rummet satte hon sig ner på sängkanten och strök undan en hårslinga från Valeries svartrandiga kind.
"Du har inte haft det lätt", viskade hon och pressade en kyss mot hennes panna. "Alltifrån lätt." Med en sista blick på sin sovande dotter gick Amelia lika tyst ut ur sovrummet och stängde dörren efter sig. Det enda som visade att hon varit där var att klädfortets norra torn försvunnit.
Vad vill ni läsa mer om? Tyck gärna till i en kommentar!
|
| Kommentarer | | ilenna - 9 jul 15 - 22:41 | det gör så ont att läsa om (den icke existerande) relationen mellan valarie och hennes mamma. Även här beskriver du så himla bra. Och det jag gillar med just dina beskrivelser är att det alltid blandas så bra med både dialoger, miljö, detaljer och dom faktiska händelserna. Jättebra variation som gör att det aldrig blir för –mycket- utan håller ens fokus hela tiden.
åh jag gillar hennes mamma men tycker samtidigt så synd om henne också. Det känns som att hon också ska gå sönder, eller egentligen redan gjort det, men ändå är hon så stark som inte ger upp liksom. Att hon fortfarande frågar, att hon stryker undan hår, och att hon bryr sig – fastän valarie gör det så svårt. Och ändå så tror jag att valarie innerst inne behöver det där – bara att hon inte vågar ta emot det om du förstår hur jag menar? Kanske vågar hon inte låta sig tas om hand för att hon är rädd att bryta ihop ännu mer då.
dom är starka båda två.
och en mening som fastnade extra mycket den här gången: Långsamt gick hon ner för trappen, steg för steg som för att inte skrämma igång tiden igen.
jag tycker absolut inte att det kändes som ett mellankapitel - i vilket fall inte ett tråkigt sådant. det behövs sånna här delar! :) | | xx - 8 jul 15 - 00:35 | Alltså du har ju redan lovat att jag ska få läsa mer om Matthew, så jag är nöjd!
För övrigt, bra skrivet! Brukar inte gilla sånna här typer av kapitel, efter festen-inlägg typ, men du gjorde det otroligt bra med dina beskrivningar och meningsuppbyggnader! :) |
|
|
|
