Vi är dagsländor. [Del 4] |
Det är så roligt att se vilka det är som läser och följer denna! Hela den här historien är färdigskriven från början till slut i en tidigare version på min dator, jag ska bara förnya den lite och tar det del för del. Så ni behöver inte vara rädda för att det kommer ta slut, bara sådär. Ju mer ni kommenterar, desto roligare tycker jag att det är att fortsätta bearbeta denna.
Valerie sparkade av sig skorna, lämnade kappan i korgstolen och sprang upp för trappen till övervåningen. Om hon ville tillräckligt mycket så kunde hon låtsas att ljudet av trummor letade sig ut från springorna till Pauls dörr och hon stannade mitt i ett steg. En försiktig knackning och de påhittade trumvirvlarna dog ut, slag för slag.
"Jag ska ut med Carl om en timme, vill du följa med?" Frågade hon den stängda dörren. Hon lutade huvudet mot det varma träet, som för att höra hans svar. Han skulle ha skrattat. Han skrattade nästan. Det var i alla fall tillräckligt för att få huvudvärken att försvinna. Men det kom aldrig något svar. "Skyll dig själv då, tråkmåns."
Hon försökte låta som om det inte gjorde något men tröttheten föll över henne igen. "Om mamma undrar", började hon och slöt ögonen. "Då är jag hemma hos Ellie och pluggar, okej? Hon gillar inte när jag är ute flera dar i rad." De påhittade trumslagen ökade igen och Valerie lyssnade en stund innan hon fortsatte till sitt rum.
Om hon hade koftan på sig kunde man inte se de mörkblåa märkena som täckte hennes överarmar. Det skulle bara vara hon som visste att de fanns där och det skulle bara vara hon som visste varför de var där. Flickan i spegeln såg glad ut, med de målade läpparna och den svarta klänningen som Carl tyckt så mycket om på Stefans födelsedagsfirande.
Valerie visste att Paul inte skulle ha gillat de mörka fläckarna under koftan. Han tyckte aldrig om när hon gjorde illa sig, vare sig det var med flit eller inte. En gång, när hon hade ramlat och skrapat upp knäet, var han arg på henne nästan en hel dag. Hennes mamma försökte förklara att han bara varit rädd och att han mest var arg på sig själv, för att han inte haft bättre uppsikt över henne. Nu var det rätt åt honom att hon gjorde sig själv illa, när han inte hade någon uppsikt alls.
"Valerie!" Hon hade inte hört ringklockan men tonen i Amelias röst, någonting extra ljust och osäkert, fick henne att förstå att Carl redan var där. Hon svor och drog en hand genom håret för att lägga det till rätta innan hon tog mobilen från sängkanten och lämnade sovrummet.
Pauls rum var alldeles tyst när hon gick förbi och hon gjorde sig inte besväret att prata med honom, han fick skylla sig själv om han kände sig ensam där inne. Hon hade i alla fall försökt få med honom på något.
En låg vissling fick hennes kinder att ändra färg och Carls blick var lika sval som alltid. Valerie kunde inte låta bli att le åt hur bräcklig hennes mamma såg ut där hon stod bredvid honom, iförd sina urtvättade kläder med håret på ända. Hon hade knappt hunnit vakna till liv, såg det ut som.
"Jag är hemma innan du hinner sakna mig", lovade Valerie och klev i conversen innan hon drog på sig vinterkappan. "
"Du vet att jag inte gillar det här festandet, Val", sade hennes mamma med en vaksam blick på Carl. Hon gillade honom inte, det hade hon nog aldrig gjort, men hon var klok nog att inte säga någonting högt - det skulle inte göra situationen bättre.
"Du kan vara lugn", sade Carl och hans ögon glittrade som is. "Vi ska bara plugga."
Amelia svalde och huden kring munnen spändes. Hon trodde honom inte.
"Kom igen, du bryr dig inte ens om Paul längre och han var ändå din favorit - varför låtsas som om du bryr dig om mig?" Valerie visste att hon var alldeles för kall. Att orden var alldeles för skarpa och att de skar alldeles för djupt. Att man nästan kunde förblöda av sånt. Men hon var arg och hon hade varit det så väldigt länge nu. I flera månader, ända sedan Paul gick ut genom ytterdörren och aldrig kom tillbaka. Han hade alltid varit envis av sig, men det hade aldrig varit såhär allvarligt. Valerie tog Carls hand och drog med sig honom ut ur huset och så långt bort från de mörka, ledsna ögonen som tillhörde hennes mamma. Hennes fina lilla mamma.
En silverfärgad motorcykel stod parkerad bredvid familjens ljusblåa bil. Valerie kunde riktigt känna hur hjärtat knöt knut på sig själv innan de försökte knuffa undan lungorna. Trots det gränslade hon cykeln och väntade tills Carl också hade tagit plats innan hon lindade armarna kring hans midja.
"Ursäkta mamma, hon mår inte riktigt bra", viskade hon in i hans tjocka läderjacka och slöt ögonen för att slippa se någonting som skulle få hennes hjärta att knyta än fler knutar på sig själv. Carls skratt fick hjärtat att sjunka lite, som om trycket i bröstet blev för högt för att det skulle kunna hålla sig på plats. Hon kände hur han vände sig åt hennes håll.
"Du är allt bra knäpp du", viskade han medan läpparna snuddade vid hennes panna. Andedräkten som fläktade mot henne luktade alkohol. Han hade redan druckit.
"Varför kom du till skolan idag?" Frågade hon när han kickade igång motorcykeln. Det var någonting stelt över sättet han rörde sig på och hon visste att de där kalla ögonen hade blivit än kyligare. "Du smsade att du inte skulle, men du dök upp ändå."
"Killarna visste ingenting om miffot, jag var tvungen att kolla upp det själv", svarade han medan motorn rusade och de lämnade garageuppfarten bakom sig. Valerie rös och pressade sig närmre hans breda rygg medan hon kände hur vinden slet i dem och försökte knuffa dem åt fel håll. Vinden var farlig och Carls ryggtavla var det enda som skyddade henne från den.
"Vad fick du reda på?" Frågade hon, men vinden stal hennes ord.
Hermans villa låg i ett av de nybyggda kvarteren, på en av de där platserna där man tävlar om hur många gånger man klipper gräset och bråkar om hur mycket löv som grannens träd lämnar på tomten. Musiken letade sig ända ut till gatan, ett dovt beat som satte hela luften i gungning, och med ett leende som var alldeles för brett följde hon efter Carl genom den vitmålade dörren. Vardagsrummet var fullt av dansande kroppar och överallt stod tomma flaskor och burkar, trots att festen ganska precis börjat. Carl hälsade på alla innan han svängde in i köket för att gå igenom kylskåpet på jakt efter någonting att dricka.
"Hej, hur mår du?" Ellie ställde sig bredvid henne och såg på medan hon hängde upp ytterkläderna, det fanns någonting annorlunda i hennes blick. Någonting hon haft det senaste halvåret och som bara blev värre när hon druckit. Valerie skakade på huvudet och drog koftan tätare runt kroppen.
"Du har frågat samma sak i flera månader nu, jag mår bra, okej? Sluta oroa dig", hon drog på munnen som för att demonstrera precis hur okej det var.
Utan att vänta på ett svar eller ytterligare frågor gick hon genom rummet till familjens blommig soffa. Där sjönk hon ner på en ledig plats och kammade fingrarna genom håret medan blicken flackade genom rummet - oförmögen att fastna någonstans. Visst, de senaste månaderna hade väl inte varit så bra. Det senaste året hade varit skit. Men det skulle ju bli bättre snart. Hon var trött på dumma frågor som handlade om hur hon mådde.
"Saknat mig?" Carl sjönk ner bredvid Valerie med en flaska i handen, alldeles så nära att deras lår pressade mot varandra och när hon log räckte han över flaskan till henne. Innehållet var mörkt och luktade konstigt. Valerie bet tag i insidan av kinden när hon studerade innehållet i den gamla läskflaskan. I vanliga fall brukade hon inte dricka hemblandat och det visste Carl mycket väl.
"Du måste slappna av, Val", viskade han i hennes öra och flyttade sig om möjligt ännu närmre. Hon såg hur hans kalla ögon glittrade till. Som rimfrost en tidig vintermorgon. "Kom igen, gumman. Drick." Och bara sådär förvandlades hans röst och gjorde henne alldeles varm inombords. Fick henne att känna sig speciell. Skulle han fortsätta prata sådär, om hon drack?
Hon förde flaskan till munnen och efter ett par klunkar fyllde musiken hennes kropp. Den bjöd upp hjärtat till en dans och fick det att pumpa i takt till de vilda tonerna. Första gången hon drack kunde hon inte låta bli att hosta, men de isande ögonen uppmuntrade henne till att ta en tredje, fjärde och sjunde klunk. Leendet fick henne att vilja dricka mer, att vilja svälja hela flaskan, men Carl lirkade den ur hennes grepp och ställde den på bordet bland diverse tomburkar innan han kysste henne.
Den alkoholhaltiga drickan fick det att klarna i Valeries dimmiga huvud. Medan hon flyttade sig närmre Carl, så nära hon kunde komma med benen på var sida om honom, så arbetade hennes hjärna på högvarv. Som om det aldrig hade jobbat så hårt förut.
Ur ögonvrån kunde hon se hur Ellie och Dyngan dansade tillsammans ovanpå matbordet, deras ögonlock var slutna och kropparna svajade med händer som försiktigt snuddade vid den andra. Som försökte lära känna varandra igen. Färgerna i rummet tycktes djupare, varje ton var en egen symfoni och medan hon lindade armarna kring Carls nacke började hon tänka på morgonens sms och hur mycket det hade påverkat henne.
"Vad var det som kom upp?" Frågade hon mellan hans allt ivrigare kyssar. Carl mumlade någonting ohörbart medan han fingrade med hennes utsläppta hår. Valerie placerade händerna på hans bröst och kunde känna hur hans hjärtat slog mot hennes handflata, hårt och orytmiskt. Hon vände bort huvudet när han försökte kyssa henne igen. Hennes eget hjärta bultade nästan lika hårt, men i takt till musiken. Han borde smaka mer av den där drickan - kanske deras hjärtan skulle slå i takt då. Hon försökte säga det till honom men avbröts alltid av hans kyssar.
Hjärnan fortsatte att arbeta, elektronerna hoppade fram och tillbaka från hårt spända ledningar och försökte komma fram till varför han hade struntat i henne tidigare. Varför det hade tagit sådan tid att svara på hennes meddelanden när hon visste att han alltid kollade mobilen.
"Vad var det som kom upp?" Frågade hon igen. Världen runtom dem snurrade och hans grepp om hennes armar hårdnade. Fingrarna letade sig in i de blåmärken hon redan hade och smärtan fick henne att pressa ihop läpparna.
"Ingenting, det är inte viktigt", hans röst skar genom musiken men det var bara hon som hörde den. Ett leende fladdrade över hans mun och rösten blev sådär mjuk igen. "Kom igen nu Val, sluta tänk så mycket. Det var ingenting viktigt."
Hon gillade inte hur hans varma andedräkt pustade mot hennes ansikte för vart ord han sade. Hon gillade inte att hans grepp inte längre var lika försiktigt och hon ville inte längre samma sak som han.
"Carl, inte nu", viskade hon och försökte ta sig ur hans grepp medan kyssarna fortfarande brände hennes hud. Tänk om hon skulle komma hem med tredje gradens brännskador. Vad skulle hennes mamma säga då? Hur skulle hon förklara det? Carl placerade händerna vid hennes höfter och drog henne närmre sig, hans ljusa ögon sökte efter någonting i hennes ansikte. Kanske började brännskadorna redan synas.
"Vadå inte nu?" Hans röst hade återgått till det där skarpa. Hade Valerie inte varit den hon var så hade hon nästan blivit rädd för honom. Rädd för vad han skulle kunna göra. Men med alkoholen i kroppen vågade hon stå på sig.
"Jag tänker inte ligga med dig just nu, inte här", sade hon och knuffade sig själv bort från honom. En del av henne ville genast studsa tillbaka och känna värmen av hans hud och läppar men en del hade tröttnat och ville därifrån. Måste därifrån.
Rummet roterade när hon reste sig upp och hon skulle snart behöva flytta på sig så att soffbordet inte fällde henne. Blicken var svår att fokusera men trots det kände hon hur sinnesstämningen hos killen framför henne förändrades. Carl som hon avgudade. Carl som hon nästan älskade. Nu utstrålade han bara kyla. Han reste sig upp och ögonbrynen ryckte, som om de inte visste vilka känslor de skulle förmedla. Hon kände knappt handen han lade på hennes axel.
"Val", sade han med kisande ögon och det var någonting i linjerna runt munnen, "du är fan grön i ansiktet."
Medan hon kräktes fick hon upp bilden av en utomjording i huvudet, en sådan som var grön över hela kroppen med två antenner som stack ut ur huvudet och som hade ett enda stort cyklopöga. Tanken att hon skulle se ut som en sådan fick henne att skratta. Det var ett bubblande skratt som växte sig allt starkare tills hon låg bredvid sin egen spya och vred sig av och an, kippandes efter luft med lungor som sved av ansträngningen. Carl hade sjunkit ner på knä och erbjöd henne en cider som hon använde för att skölja ur munnen.
"Kom här", sade han och hjälpte henne upp på fötter. Valerie mötte hans blick och log när hon såg att isen i hans ögon hade smält lite. Hon skämdes plötsligt över sitt tidigare beteende och drog koftärmen över munnen innan hon log.
"Förlåt", viskade hon och kysste honom på kinden. "Jag menade inte att-"

"Tyst nu", viskade han tillbaka och ledde henne till trappen som skulle ta dem upp till Hermans rum. Hon hade varit där förut, medan festerna på nedervåningen fortsatt och dött ut. För en sekund tvekade hon där hon stod på tröskeln. Med ryggen mot henne började Carl dra av sig tröjan och utan ett ljud stängde hon dörren efter sig. Väggarna var fyllda av olika idrottsdiplom och bredvid sängen hängde en bild på Hermans familj.
"Jag älskar dig", viskade hon modigt. Om och om igen provade hon orden på tungan men så fort de lämnade hennes läppar kändes de sträva och kantiga. Det spelade ingen roll om hon hade mer eller mindre kläder på sig eller hur hon sade det. Han svarade ändå inte.
Vad tycker ni egentligen om Valerie? Jag har förstått att hon kanske är lite väl kantig, men blir det för mycket?
|
| Kommentarer | | ilenna - 9 jul 15 - 22:28 | Ã…h jag älskade början! Det var så smart och fint! Verkligen jättesmart.
’De påhittade trumslagen ökade igen och Valerie lyssnade en stund innan hon fortsatte till sitt rum.’ - favorit.
den här delen var jobbig att läsa och som sagt växlar jag väldigt mycket när det gäller valarie, och här tyckte jag verkligen synd om henne. allt är så sorgligt och jag tycker så illa om carl – han är verkligen otäck! Känns som att han skulle kunna göra vad som helst. Och jag fick plötsligt känslan av att han kanske kan ha nånting med hennes brors försvinnande att göra. Men jag vet inte.
du skriver så otroligt levande – vet att jag sagt det tidigare men det är värt att säga igen. alla dialoger är jätteverklighetstrogna och sättet du låter valarie förändras på under kvällens gång är superbra! Genom hela kapitlet känner jag verkligen både Med henne (som att hon överför sina känslor till en) och För henne. Det är så tydligt att det minsta hon behöver i sitt skick (och då menar jag inte bara när hon är full utan överhuvudtaget) är någon som carl. Du är jättebra på att lägga på dom olika stämningarna i dina kapitel, som ett slags filter! Jättehäftigt och bra.
.. Hjärnan fortsatte att arbeta, elektronerna hoppade fram och tillbaka från hårt spända ledningar – så bra!! – ytterligare en mening jag fastnade för! Jättebra.
och nej jag tycker inte att det blir för mycket med valarie, det är spännande med en karaktär som man inte helt vet vad man ska tycka om.
sorry för en kort kommentar men tyckte verkligen att det här kapitlet var jättevälskrivet, även om allt du skriver är det : ) | | xx - 5 jul 15 - 04:57 | Efter att ha läst alla delar ikväll kan jag nu kommentera!
Jag har väldigt blandade känslor för Valerie, stundvis gillar jag henne, och stundvis inte. Men det är en bra karaktär, oavsett om man inte alltid är super förtjust i henne. Och nej, tycker inte det blir för mycket. Carl gillar jag inte. (men även han är en bra karaktär) Och till sist Matthew. Hm, det är något med mig som alltid får mig att tycka om de där udda människorna, och ja, Matthew är min favorit. Det högg till i hjärtat när jag läste meningen i förra delen, den där han beskrev det som att personen inte pratade med honom utan med brännmärket, och jag vet inte om jag borde tycka om honom men ja. Jag gör det.
Vill också ge beröm till dina beskrivningar. Lagom många och bra längd, och de målar verkligen upp bilder för oss läsare! Ser återigen fram emot mer! |
|
|
|
