På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn
Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk
visa alla   skicka in   forum   bloggar  medlemmar   bli medlem   logga in

Noveller

Nu kanske jag får vingar - [No. 1]
Nu kanske jag får vingar

No 1. - rätt snygg ändå.

-

Fågelkvitter blandades med ljudet från en gitarr och det låga sorlet av studentfirande ungdomar en bit längre bort. Våren hade börjat avta för att ge plats åt sommaren, och om man mot all förmodan skulle missa den stigna temperaturen och alla blommor som slagit ut, så var det oundvikligt att inte märka att sommaren kommit när man såg alla barbenta kvinnor och män med uppkavlade skjortärmar. Charlie satt, tillsammans med två vänner, och spelade gitarr. Njöt av att ännu en jobbvecka var avklarad, och som alla andra i parken, av värmen. Rasmus, den blonda killen som stod för gitarrspelandet, lät fingrarna sluta spela.
“Det är fan för varmt för det här! Här, ta över!”
Han räckte gitarren till den tredje killen och torkade av en svettpärla från pannan.
“Har du kvar nån läsk?”
Han kastade en längtande blick mot Charlies tygväska.
“Tror de. Men jag kan inte lova att den är god.”
Tygväskan låg på gräset bredvid och även om han hade någon skulle den mest troligt blivit ljummen i solskenet. Handen stötte emot något metalliskt, fuktigt, och förvånansvärt kallt.
“Energidryck? Funkar det?”
“Aa! Nice!”
Han gav en till Rasmus, som inom några sekunder hällt i sig mer än hälften, och tog en själv. “Vad säger ni? Ska vi dra?”

Kort därefter hade de packat ihop och styrde stegen ut från parken. Desto närmare gatan man kom desto mer folk var det, och nu fick de nästan gå i slalom för att komma fram.. Trots att de flesta nog befann sig i parken för att koppla av, så gick samtliga personer i den vanliga snabba takten, som man gör när man bor i en större stad. En omedveten stress, att man måste ta sig fram snabbt. Och alltid i någon slags trans att smidigt passera alla medmänniskor utan att stöta in i någon, vilket man ofta lyckades med ganska bra med trots att man mötte hundratals människor per dag. Det klickande ljudet av att öppna en burk hördes och Charlie tog några svalkande klunkar.
“Hem till dig?”
Han vände sig mot Rasmus för att få veta om han skulle ta höger eller vänster i korsningen, något som han inte borde gjort då han förlorade sikten om var han gick, och det förbjudna hände. Det tog stopp. Till sin förfäran gick det upp i huvudet på honom att han gått in i någon, och som om inte det räckt hade han dessutom spillt ut innehållet i burken på den stackaren som blivit offer för hans omedvetna storstadsstress.

______________________________ ________________________________

“Fan, nu skriver Jonte igen.”
Jannie suckade över smset från hennes expojkvän, som blivit samtalsämnet mellan henne och hennes bästa vän alldeles för många gånger den senaste tiden.
“Blockera numret då?”
Det hördes på långa vägar hur leds Tove var på Jannies prat om hennes ex, men som den goda vän hon var så försökte hon ändå stå ut. De hade varit tillsammans i 363 dagar, dessa omtalade, uttjatade 363 dagarna, och det hade tagit slut på det kanske svåraste sättet som finns. Ingen i hela deras vänskapskrets tyckt att de passade ihop, och innerst inne visste nog Jannie det också, men det hade varit hennes första riktiga pojkvän, och hennes första riktiga slut.
“Ja, jag ska.”
Inte alls göra det. La hon till i sitt huvud. Det var dumt, ville hon någonsin kunna släppa honom skulle hon bli tvungen att göra det, men inte än. Några till sms om hur mycket han saknade henne skadade väl inte? Känslorna hade svalnat enormt efter vad han gjort mot henne, men för en del av henne så betydde han fortfarande allt.
“Jag skriver hejdå nu då.”
I själva verket skulle hon inte alls skriva hejdå. Det tog emot att ljuga för sin bästa vän, men det var väl inte det hon gjorde? Hon intalade sig själv att det bara var att undanhålla en del av sanningen, en vit lögn, och började skriva ett svar. Helt upptagen av att knappa in svaret så glömde hon bort att se sig för, vilket hon snart fick känna när hon krockade i någon.

“Sorry, mitt fel!”
Hennes vänstra sida blev nedstänkt av en ännu okänd vätska, och hon kollade irriterat upp för att se vem rösten tillhörde. Irritationen försvann dock snabbt när hennes blick mötte ett par vänliga, och ovanligt gröna ögon. Som vanligt kastade hon sedan en snabb, betraktande blick på resten av personen. Burken i handen avslöjade vad som fanns på hennes tröja, och hon suckade lätt när hennes blick återgick till killens ansikte.
“Ah well, det är lugnt. Nu kanske jag får vingar.”
Shiet. Sa hon just det där? Refererade till en reklam? Fan. Bra intryck.
Blodet steg upp i ansiktet och hon var tacksam över att rodnaden kunde tas som solbränna istället för vad det egentligen var. Hon kom på sig själv med att stirra och vände snabbt ner blicken mot armen. Några mörka fläckar visade var hennes tidigare vita tshirt hade träffats med vad hon nu visste var energidryck, inte för att det gjorde någonting. Tröjan skulle ändå kastas i tvätten på grund av all svett efter deras försök att trotsa värmen med ett träningspass.
Ett varmt skratt hördes från killen som därefter erbjöd att köpa en ny tröja åt henne, och hon mumlade något om att det inte behövs, att det ändå är en ful tröja.
Ful tröja? Var kom det ifrån? En splitter ny Nike-tshirt är väl knappast ful för då hade man ju inte spenderat 300 spänn på den. Kunde hon bara hålla käft eller säga någonting normalt?
“Den är rätt snygg ändå, men om du säger det så.”
Killen log glatt mot henne och deras ögon möttes igen någon kort millisekund tills hans vänner ropade på honom.
“Mirre kommer du? Vi drar till dig istället.”
Mirre? Vilket namn kunde de vara ett smeknamn till? Eller hette han så?
Killen sa hejdå, ursäktade sig igen, och hade sedan vänt ryggen till henne. Jannie lät blicken vila på hans ryggtavla som försvann allt längre bort.
Hejdå. Hon sa inget högt, han var ändå för långt borta nu.
“Vad skrev du till Jonte?”
Toves röst väckte henne ur tankarna.
“Ingenting. Jag ska inte skriva nåt.”
Hon raderade bokstäverna hon hittills skrivit på det inte längre så viktiga svaret och la undan mobilen.
“Han är inte värd att slösa tid på.”
Tove såg förvånad ut, och ändå var hon inte ens nästan så förvånad som Jannie själv var. För första gången hade hon sagt något om Jonte som var sant. Men det var en mening som för några få minuter sedan skulle varit en lögn om det kommit från henne. Men hon tänkte inte mer på det utan blickade ner på tröjan igen.
“Fan va jobbigt att din tröja blev nedstänkt”
“Aa...”
Hon betraktade frånvarande den fläckiga tröjan.
Den fläckiga tröjan som var rätt snygg ändå.

-

Okej. Det där var första delen. Vad tycker ni?
Har fått motivation att börja skriva längre texter igen, får se hur detta går. Lovar inget, man jag är nästan 100% på att det blir fler kapitel!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
MyBlackBird - 5 jul 15 - 14:31- Betyg:
Jag gillar den. Vill gärna läsa mer :)
JennnyJ - 5 jul 15 - 00:47
Jag tycker att du fick till en väldigt mysig början, det känns verkligen att det är sommar - du lyckas fånga atmosfären med alla som rör sig i parken, hur folk kopplar av i veckoslutet och det där med storstadspulsen som liksom aldrig försvinner helt, hur ledig man en är. Tycker även att du lyckades introducera karaktärerna på ett bra sätt, man har redan fått en tillräckligt bra bild av dem för att veta att det här är personer man väldigt gärna vill följa - speciellt utveckligen mellan Jannie och Mirre och hur Jonte kommer ta detta! Tyckte extra mycket om de kursiva bitarna som fångar upp tankarna, det var fint!

Skriven av
xx
4 jul 15 - 21:17
(Har blivit läst 394 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk

Beskrivande ord





Dikta.se | Hem | Hjälp | Villkor och info om cookies