Vi är dagsländor. [Del 3] |
Jag är en lycklig människa, just nu. För ni är så fina, när ni kommer med era ord.
Skåpen utanför religionssalen var sönderklottrade och endast ett par av dem stängda med hänglås. Matthew stod lutad mot ett av dem och bläddrade långsamt genom den tjocka skolboken. Munnen drogs i ett leende och fingrarna strök över de fetstilta rubrikerna. Judendom, Kristendom, Islam, Hinduism och Buddhism.
Det hade funnits så många olika religioner genom åren. Allt för många för att det skulle få plats i en enda bok. Olika seder, olika gudar och ritualer. Men alltid samma tro.
Stegen i trappen fick fingrarna att stanna upp och de mörka ögonen skiftade blicken mot dörröppningen. Om hon sett honom så låtsades hon inte om det. Valerie gick bara förbi och ställde sig vid ett av de stora fönstren. Träden på skolgården hade klippts ner och buskarna som kantade vägen hade för länge sedan skiftat från sin djupröda färg till mörkbrunt och svart.
"Helen är visst lite sen idag", sade Matthew när han var ett par steg ifrån henne och han kunde se hur hon ryckte till. Hur hon tog ett ofrivilligt steg åt sidan. Bort från honom. Han försökte genast komma på någonting mer att säga för att få henne att slappna av. "Brukar ni vara såhär få?" Valerie vred på huvudet, blicken letade sig över de andra klasskamraterna som stod längre bort i korridoren.
Kanske önskade hon att hon stod där borta istället. Hennes blick fortsatte vidare till Matthew och det var som om någonting i hennes ansikte reagerade på den brända huden. Det var så väldigt tydligt, att hon inte ville stå där med honom.
"Vi är tretton med dig", svarade hon till slut och vände sig mot fönstret igen. En del av hennes ljusa hår hade lockat sig i nacken. Matthew strök fingrarna över sin brännskadade kind.
"Det är inte så värst vackert, jag vet", sade han med ett hest litet skratt, ett sådant som inte riktigt bildas ordentligt i halsen. Valerie ryckte bara på axlarna och han kunde se hur hon tog upp mobilen istället. Han borde verkligen gå därifrån nu.
"Seså, in med er och sätt er vid era platser - vi har mycket att hinna med idag", Helen Cederqvist var en kort medelålders kvinna som alltid hasade runt i ett par röda tofflor. Idag matchade hon dem med en luddig, röd kofta. Matthew dröjde sig kvar vid Helens kateder och väntade tills hon hade lagt ifrån sig sina saker innan han gjorde som rektorn hade sagt åt honom. Han förklarade att han var ny här och bara skulle läsa med dem till jullovet. Helen bläddrade igenom pappren som skrivits under tidigare i veckan och höjde på ögonbrynen. Blicken vändes till det smala korset som hängde runt hans hals och det såg ut som om hon log.
"Är du och din familj kyrkligt aktiv?" Frågade hon och Matthew rörde vid sitt kors, mer som en reflex än något annat.
"Mer eller mindre", svarade han och tog tillbaka pappren innan han fortsatte till en tom bänkrad längre bak i klassrummet. Han kunde riktigt känna de andra elevernas blickar och visste att de hetsiga rösterna viskade om honom. Han lät dem hållas och log bara om han lyckades möta någons blick. Ett par stycken log till och med tillbaka. Valerie var inte en av dem.
När lektionen tagit slut, efter hetsiga diskussioner som kom att handla om hedersmord och moral, strömmade eleverna ner för trappen mot kafeterian. Matthew ökade ut på stegen tills han gick i samma takt som Valerie. Hennes ljusa hår var nu flätat och hon gick än en gång med huvudet böjt över mobilen. Det såg ut som om den tysta konversationen var lika hetsig som samtalet på lektionen hade varit.
"Kan du sluta stirra eller?" Hon släppte inte blicken från displayen. "Att få dig att sluta följa efter mig skulle vara ett mirakel, men Gud är inte så givmild med dem, är han?"
"Jag menade inte att stirra", ursäktade han sig och hade vett nog att skämmas över sitt beteende. Han visste ju, att man inte betedde sig sådär. Att det var andra tider nu.
"Varför flyttade du ens till Stenstaden?" Frågan fick honom att höja på ögonbrynen och dra lite i sin långärmade tröja.
"Stenstaden?" Ekade han och belönades med ett litet leende. Så litet att det knappt existerade. Men han såg det.
"Jag och min bror brukar kalla den för det", sade hon och ryckte på axlarna. "Allting är gjort av sten här. Och med allt så menar jag verkligen det - allt."
Matthew kunde inte låta bli att skratta och det där lilla, lilla leendet växte sig lite större. Nu var det nästan så att andra i korridoren skulle kunna se det. Om de verkligen letade.
"Står ni varandra nära?" Valerie stod stilla. Fingrarna slutade röra sig över displayen och hon stirrade på kafeterians prislista som om hon fastnat på någonting. Men så skakade hon på huvudet och drog fingrarna genom sitt hår, kammade ut flätan och lät håret hänga över axeln.
"Jag antar det", svarade hon bara och betalade för en av yoghurtförpackningarna innan hon fortsatte mot ett av de runda borden. Matthew ryckte snabbt åt sig en egen yoghurtförpackning och följde efter. Hjärtat bultade sådär konstigt i bröstet. Som om någonting i kroppen hamnat i obalans. Det hade inte gått så många dagar, den behövde fortfarande vänja sig vid allt nytt.
"Hur gammal är han?" Frågade han och satte sig ner på platsen bredvid Valerie. Hon verkade mycket mer avslappnad nu och kanske började det kännas mer okej, att han var där. "Låt mig gissa", fortsatte han - ivern fick honom att prata för fort. Att nästan snubbla på orden, "du är äldre va?" Och bara sådär: någonting i luften förändrades, det var knappt märkbart - men det kom med ett par tunga steg. Dunk, dunk, dunk. Hjärtat slog med varje steg som togs. Leendet på Valeries läppar berättade att det leende som Matthew sett i korridoren - det hade nog aldrig existerat.
"Hon vill inte ha dig här." Killen som stod bredvid dem hade ljust, kortklippt hår och ögonen var så ljusa att de nästan helt saknade färg. Armarna korsades över bröstet och som så många andra var det inte honom han pratade med, det var med brännsåret på hans kind. Matthews hjärta drog ihop sig. Det orkade inte så mycket mer, inte idag.
"Ledsen, jag visste inte att ni hade planerat en lunchdejt", han reste sig upp och händerna vände och vred på yoghurtförpackningen. Blicken vändes mot den blonde killen och någonting i hans hållning förändrades. Leendet återvände, men det fanns inte mycket värme bakom det. "Vi ses nog snart igen, Carl Trotskji."
Utan att bry sig om deras blickar gick han därifrån och satte sig vid ett eget bord vid den långa raden av fönster. Med ansiktet gömt i handflatorna drog han ett par djupa andetag och försökte tvinga bort de tankar som viskade att han borde ge upp. Han hade inte kommit hit bara för att inse att han inte kunde göra någonting. Hade han verkligen varit borta så länge att han glömt bort hur man betedde sig bland människor? Visst, tiderna var annorlunda och de sociala koderna var inte vad de en gång hade varit - men så fel kunde han väl inte ha?
Tunga droppar föll mot marken, målade asfalten med mörka prickar som senare rann ihop till större fläckar. Matthew svängde in på en av de mindre gatorna som om fötterna redan kände till stadens alla genvägar. Hans mörka hår låg snart klistrat mot pannan och skorna hade börjat läcka in vatten.
Utan tunnelbanan skulle det ta honom minst en kvart att komma till lägenhetsområdet uppe på stans högsta kulle men det gjorde inget att det tog lite tid. Han tyckte om att sträcka på benen och kunde inte låta bli att le när höstvinden slet i hans kläder och tjöt med klagande röster i hans öron - vintern var på väg och vinden visste det.
När han gick förbi Stenstadens gamla kyrka kortade han ner stegen och lät blicken fara över de många gravstenarna. Han betraktade de nya och de gamla, de sneda och raka. Grusgångar som nyligen krattats och som fylldes med små rännilar och vattenpölar. Gångar som slingrade sig genom den lilla kyrkogården, längre och längre bort tills man knappt kunde urskilja den. Vinden slet i ekarnas kronor och Matthew såg hur löven gav upp, hur de släppte greppet om sina grenar och föll ner mot marken. De hade suttit där uppe alldeles för länge för att orka stå emot fler stormar.
"Det är vackert, eller hur?" En gammal dam stannade bredvid honom, händerna kramade kring handtagen på hennes rullator och i korgen låg en bukett blommor och ett ljus. Kinderna hade färgats röda av den kyliga luften och hon borde inte vara ute nu, inte när det regnade så mycket.
"Ja", svarade han och knäppte ytterligare en knapp i halsen på sin rock, i hopp om att han skulle frysa mindre. "Det är en väldigt vacker viloplats." Kvinnan nickade, hennes blick letade sig ut över gården med gravar och det var någonting med hennes leende. Någonting i tröttheten runt munnen. "Det är det sannerligen."
När hon försvann in genom den svartmålade grinden var det som om en del av honom följde med henne och höstvinden fyllde det nya tomrummet i hans bröst. Han frös än värre men kunde inte gå därifrån, istället stod han kvar på gatan med blicken som följde den äldres långsamma gång.
"Vi ses!" Ropade han efter henne, men hon hörde inte för regnet och den klagande vinden. Matthew stod där tills han riktigt skakade av köld och var tvungen att fortsätta hemåt för att få igång blodgenomströmningen.
Tyst räknade han de fyrtiosju trappstegen upp till fjärde våningen och de tre stegen som tog honom till den brunmålade dörren. Hans namn skulle fortfarande sättas upp bredvid Dennis Newton. Nyckeln vreds om två gånger och med en liten knuff lyckades han få upp dörren och komma in i värmen.
"Dennis?" Matthew knäppte upp rocken med stela fingrar och lät den hänga på en av krokarna som med tiden skulle bli hans egen. Långsamt virade han av sig halsduken. Lägenheten var alldeles tyst och Matthew lämnade skorna på skohyllan innan han gick in i köket. Klockan på väggen berättade att Dennis inte hade slutat skolan än och magens konstiga protester berättade att han borde laga någon sorts mat. I skafferiet hittade han ett paket nudlar och kylskåpet erbjöd honom lite tomatsås på burk. Matthew visste fortfarande inte hur vattenkokaren fungerade men han hittade en kastrull och lyckades efter ett tag även få igång spisen.
"Är du redan hemma?" Nudlarna hade hunnit svalna innan Matthew tagit sig igenom religionsbokens första kapitel och fingrarna letade sig över de färgglada bilderna.
Edens trädgård. Varanasi. Medina. Målat och i fotografier.
Matthew hade hört Dennis steg redan i trappuppgången men låtsades som om han först nu upptäckte att han var hemma. Ett leende lekte i det fräkniga ansiktet och Matthew besvarade det. Av alla han mött idag var Dennis den enda som inte pratade till hans kind. "Jag åt upp nudlarna, jag hoppas att det inte gjorde något?"
Dennis ryckte på axlarna och försvann in i köket, efter ett tag hörde Matthew hur kylskåpsdörren öppnades och stängdes och Dennis röst letade sig tillbaka in till honom.
"Det är lugnt, jag har matlådor kvar från helgen." Mikrovågsugnen började surra och Dennis återvände till den smala dörröppningen, händerna hade försvunnit ner i byxfickorna och hans blick letade sig över Matthew.
"Jag såg inte till dig idag", sade han och det var någonting i hans rörelser som fick honom att se besvärad ut. Som om han tröja var alldeles för trång trots att den var minst två storlekar för stor. "Har vi aldrig rast samtidigt?"
Nu var det Matthews tur att rycka på axlarna och lägga ifrån sig boken.
"Vet du vem Valerie Brown är?" Frågade han med ett hjärta som återigen betedde sig konstigt. "Hon går i min klass. Blond, ganska lång." Dennis påbörjade leende förvandlades till en grimas och han försvann in i köket för att stoppa mikrovågsugnens pipande.
"Jag har väl pratat med henne någon gång, men hon hänger inte direkt med samma sorts människor som jag", sade han och sjönk ner i soffan med sin matlåda i knäet. "Hon är inte riktigt-, jag vet inte." Hans gaffel vände och vred på innehållet i den plastiga lådan. "Jag tror hon är en av dem som startade ryktet om att jag är, du vet.. Bög." Hans kinder var så röda att man knappt kunde urskilja fläckarna av fräknar. "Jag vet inte om det har med teatern att göra, men alltså - du vill inte umgås med henne. Tro mig."
Det där röda började sprida sig upp mot öronen och Matthew var tvungen att vända bort blicken. Han hade glömt bort hur oroligt det kunde röra sig i bröstet när det blev såhär. När det blev konstigt och fel. Han såg på boken som låg på bordet och lät färgen i Dennis ansikte återvända till sin naturliga nyans. Hade han fått ett par extra fräknar?
"Hennes bror" frågade han tillslut och drog benen intill sig, "har han flyttat?"
"Så ingen har berättat det än?" Dennis såg på honom med höjda ögonbryn. "Alltså, inte för att folk pratar lika mycket om det längre - men jag tänkte, eftersom ni nu går i samma klass. Det här med att informera nykomlingar om de viktigaste detaljerna."
Han tystnade och skiftade koncentrationen till sin uppvärmda mat. Det där konstiga, det där som kändes fel, fyllde luften igen. "Han försvann. För lite mer än ett år sedan, de har fortfarande inte hittat honom. Valerie är den enda som tror att han ska komma tillbaka."
Luften blev ännu tjockare och Matthews nya lungor var alldeles för ovana för att klara av den plötsliga omställningen. De visste inte om de skulle vidgas eller sjunka ihop. De försökte nog göra både och. Han kunde höra hur Dennis frågade honom någonting men han kunde inte registrera vad orden betydde. Han kände bara hur han famlade allt längre från den utgångspunkt han trodde att han haft.
I tankarna förbannade han Felipe. Varför hade han inte berättat allting för honom? Om hon inte ens accepterat det. Matthew insåg med ens att det här förändrade precis allt och de två månader han fått skulle inte räcka. Hur mycket han än försökte bända dem.
Nu har vi kommit ett par delar in i den här berättelsen, vad tycker och tänker ni om den? Vad tror ni kommer hända? Det finns så många frågor jag skulle vilja ha svar på.
|
| Kommentarer | | ilenna - 4 jul 15 - 18:21 | Börjar med några meningar jag gillade:
Helen Cederqvist var en kort medelålders kvinna som alltid hasade runt i ett par röda tofflor. Idag matchade hon dem med en luddig, röd kofta.
- det gav en så tydlig och läraraktig bild bara genom 2 meningar. Superbra!
och som så många andra var det inte honom han pratade med, det var med brännsåret på hans kind. - den här meningen alltså!! åh rakt in i hjärtat. Perfekt.
och alltså, det här är så spännande! nu är jag inte tveksam alls längre; det är definitivt något övernaturligt med i den här storyn! Jag kan dock inte bestämma mig för om jag bara tycker Matthew är läskig, även om jag tycker synd om honom när Valarie kastar ur sig att han ska sluta stirra och liknande, eller om jag tycker att han är väldigt intressant också. Eller ja, det är han i vilket fall; jag vill veta mer om honom!
Och den här Dennis. För det första verkar han jättesöt :D och för det andra undrar jag om han vet om vad Matthew är för någonting - eller hur man nu ska förklara det.
sen det här med valaries bror, som måste ha varit den hon väntade på i första kapitlet :(
och till valarie. Jag tycker fortfarande att du skapat en jättebra karaktär, du gör henne levande och hon är olik andra karaktärer jag läst om, men nej jag tycker inte om henne. Jag tror hon har sina anledningar till varför hon är som hon är (bara det här med hennes bror tex.) men efter Dennis kommentar också.. Jag tror också att Matthew borde passa sig för henne ;) - igen; du har skapat en jättebra karaktär! Det är alltså ingen kritik mot dig utan bara vad jag känner för din karaktär just nu. Så får vi se om det ändras ;)
Du beskriver fortfarande allting väldigt uppmålande, utan att det blir stolpigt, så att det känns som att man är där med dom. Bara något så enkelt som att beskriva att Dennis sitter med plastlådan i knäet, hur Matthews händer vrider på yoghurtförpackningen, att det endast är några av skåpen som är låsta osv. Det gillar jag jättemycket!
Får alltid så fina och lättlästa kommentarer av dig och du får exakt tvärtom ifrån mig haha. Men sammanfattningsvis: jag tycker om spänningen. jag tycker om att karaktärerna är väldigt egna, dina beskrivningar och hur texten flyter på med dialoger och nya stycken. Och jag vill veta mer! :) |
|
|
|
