Vi är dagsländor. [Del 2] |
Ni skulle bara veta, hur glad jag blir av era kommentarer.
â€Val, hör du vad jag säger?â€
Valerie stod vid skåpet igen och letade efter historieböckerna när Ellie lutade sig över hennes axel, hon stod så nära att hennes starka parfym var allt lungorna tog upp när hon andades. Hur länge kan man leva på parfym?
Ellie hade missat både första och andra lektionen. Det gav Valerie en chans att byta samtalsämne, att inte prata mer om vad hon kanske eller kanske inte sett Carl göra.
â€Du skulle ha sett killen jag mötte på tåget imorseâ€, sade hon och stängde skåpdörren, historieböckerna räckte hon över till den mörkhåriga flickan så att hon själv kunde sätta upp sitt blonda hår i en slarvig knut. Ellie följde efter med väskan släpandes i golvet, hennes ögonbryn höjda i en uppmaning att få höra mer.
â€Ansiktet var helt vanställt, alltså på riktigt - det var jätteäckligt, han frågade om det var ledigt där jag satt, hela tåget var ledigt, varför skulle han sätta sig vid just mig?â€
â€Han kände sig väl ensamâ€, svarade Ellie och blåste en bubbla med sitt tuggummi. En bubbla som hon senare smällde med tungan. â€Men du, vad säger du, fest ikväll om du har återhämtat dig?†Kanske var det lika bra, att de inte pratade mer om killen på tåget. Kanske var det inte så intressant, ändå. Kanske brydde sig ingen, om hur många äckliga människor Valerie sprang på. Det hade ändå blivit en del, de senaste månaderna, och hon kanske började upprepa sig själv.
â€Självklart, det är hos Dyngan, eller hur?†Valerie visste redan vilket svar hon skulle få och slutade därför lyssna. Som vanligt skulle Ellie dra alla gamla historier om henne och Dyngan, försäkra henne om att hon inte alls var kär i honom längre och sedan återgå till att berätta om hur fin han var.
Stenstaden var en ganska liten stad, med tunnelbanans hjälp kunde man ta sig från den ena änden till den andra på tolv minuter och i skolan kände alla nästan alla. Det fanns bara en skola till och den låg alldeles i utkanten av staden, så långt bort att de flesta valde att inte gå där. Det var mest folk från landsbygden som sökte sig dit. Rockabilly typer och riktiga bönder. Valerie hade flyttat dit med sin mamma och storebror för två år sedan. Hon hade aldrig sett killen från tåget förut. Kanske gick han på den där andra skolan. Där passade han nog bra.
Medan de väntade utanför klassrummet knappade hon in ett sms till Carl - om inte han visste vem killen var så visste ingen hon kände, han hade koll på alla i deras ålder och ingen kunde flytta hit utan att han var en av de första som fick reda på det. Det var sånt han höll koll på. Vilka som flyttade in och ut. Det var så de träffades första gången.
Historieläraren kom till slut upp för trappen och höll sin stora nyckelknippa i handen, med den plöjde han väg genom havet av trötta elever och hälsade lite förstrött på de ansikten han kände igen. Ellie pratade fortfarande när dörren öppnades och hon hade redan kommit till biten där Dyngans mamma släpat upp dem mitt i natten för att hjälpa henne baka bullar. Bullar som de sedan matade gårdens kajor med. Hon måste sakna honom extra mycket idag, om hon redan kommit så långt.
â€Det var helt galetâ€, sade Ellie och slängde sitt tuggummi i en papperskorg. Valerie önskade nästan att hon skulle missa. â€Om det är någon jag saknar så är det Dyngans mamma, hon var så.. egen.â€
Valerie satte sig vid fönstret. Mobilskärmen visade fortfarande inga nya sms och någonting i bröstet vreds om. Det gjorde ont. â€Så här seg brukar han aldrig vara.â€
â€Vad sa du?†Frågade Ellie och lutade sig fram för att se, men Valerie lade undan mobilen och ryckte på axlarna. "Vem smsar du med? Är det Carl?" Det där i bröstet vreds om ännu ett varv, som om tonen i Ellies röst berättade mer än hennes ord.
â€Det var ingetâ€, sade hon och vände uppmärksamheten mot Fredrik som skrev upp dagens schema på tavlan. Det var alltid samma sak: upprop, genomgång, sammanfattning och veckans nya inlämningsuppgift. Hans lektioner hade nog alltid sett ut så, noga strukturerat och aldrig förnyat.

â€Er mentor Maria har bett mig informera er om en tillfällig tillökning i klassenâ€, Fredrik såg på klassen över sina dammiga glasögon. Det var ett under om han såg längre än till andra raden. â€En Mathieus Thorn?â€
Lektionssalen fylldes av dämpade viskningar och huvuden vreds för att få syn på nykomlingen som ingen av dem lagt märket till. En låg harkling kom från salens bortersta del och Valerie var en av de många som reste sig upp för att få en ordentlig titt på den nya killen. När hon kände igen de mörka ögonen och den ärrade kinden sjönk hon ner på stolen igen. Det där onda i bröstet byttes ut mot någonting kallt.
â€Val, är det han? Han från tunnelbanan?†Ellie försökte säkert viska, men det hördes alldeles för väl. Hon var säker på att det hördes över hela klassrummet. Att alla skulle veta. Att han skulle höra. â€Så läskig ser han ju inte ut, jag tror att du överdrev lite när-â€
â€Du har inte pratat med honomâ€, viskade Valerie tillbaka och drog ner henne på stolen när hon var på väg att resa sig upp - alldeles för sent när de flesta redan satt sig ner igen, â€han är inte normal.â€â€¨
â€Det är Matthew Thornâ€, rättade Matthew den gamle läraren och hans röst var hes, som om han varit förkyld eller som om han rökt för mycket. Valerie kände en del som förstört rösterna på så vis, ibland när hon var full kunde hon tycka att det lät sexigt. â€â€¦ så jag ska bara stanna till jullovet.†

Valerie var nästan helt säker på att hans mörka ögon varit vända mot henne när han sade det där sista. Kanske var det menat för att lugna det där kalla i hennes bröst, men det kändes bara värre. Det skavde, liksom.
â€Mathieus, Matthewâ€, Fredrik viftade bort misstaget och böjde sig sedan över klasslistan. Han sköt upp glasögonen och tittade sedan ut över klassen. "Vi kör ett upprop, sedan påbörjar vi kapitlet om antikens Rom.â€
Valerie kunde inte hjälpa sig själv, hennes fingrar bläddrade ivrigt fram rätt epok och läpparna drogs i ett leende som hon hoppades att ingen såg. Antiken hade alltid varit hennes favoritepok. Inte för att hon skulle försöka göra sig viktig och börja räcka upp handen och sånt, men hon visste att den här gången skulle hon vara bäst i klassen.


â€Glöm inte undersökningen ni ska skriva tills på fredag, jag förväntar mig minst en sida men inte mer än tre!†Fredrik stängde av projektorn och återvände till sin kateder. Det surrande ljudet dog äntligen bort och ersattes av skrapande stolar
Valerie reste sig upp, skyfflade ner böckerna i väskan och föll in i strömmen av elever som lämnade klassrummet medan Ellie stannade kvar för att ännu en gång förklara varför hennes senaste uppsats gick att hitta på minst fyra olika hemsidor på internet.
â€Ni var på tunnelbanetåget idag, var ni inte?†Den hesa rösten fick håren i nacken att resa på sig och Valerie rättade till axelremsväskan utan att svara. Det där kalla som blivit varmt under antiken blev kallt igen. Huvudet började bulta och hon borde ha tagit med värktabletterna till skolan. â€Mitt namn är Matthew.â€
Hon såg hur en smal hand räcktes fram men ignorerade den. Fingrarna var långa och bleka. Riktiga pianofingrar. Hon undrade om han spelade något instrument. Efter ett tag drogs handen tillbaka.
â€Ville du något speciellt?†Frågade hon och försökte låta bli att se på honom, han gick på hennes högra sida och ur ögonvrån kunde hon se det hemska brännsåret. Hon visste inte om det var bakfyllan som gjorde sig påmind, men hennes mage rörde sig oroligt.
â€Bara någon att prata medâ€, Matthew ryckte på axlarna och log, de bleka händerna försvann ner i byxfickorna. â€Jag känner ingen förutom Dennis Newton, du kanske vet vem det är? Vi delar lägenhet, han och jag. Han har helt andra lektioner än mig.â€â€¨
â€Newton?†Valerie kunde inte låta bli att skratta och stannade vid sitt skåp. Böckerna försvann in bland röran av papper och skolmateriel. â€Vad har du gjort för att tvingas bo tillsammans med honom? Fanns det inget annat rum du kunde hyra? Eller du kanske också är av den sorten?â€
Tystnaden mellan dem viskade att hon hade sagt någonting opassande. Hon pressade ihop läpparna och vägrade ursäkta sig.
â€Det var ett bra pris och han är trevligâ€, svarade Matthew tillslut och hon kunde riktigt känna hur hans fokus hade skiftat. En snabb blick sade att det inte var henne han stirrade på, men bilden som satt tejpad på insidan av skåpdörren. Bilden på henne och Paul. Hon stängde skåpet med en smäll som borde ha ekat, som borde ha fyllt tomrummet som bredde ut sig inom henne, men som inte gjorde det.
Utan ett ord gick hon därifrån för att hitta Ellie och de andra och till hennes lättnad följde han inte efter. Hon torkade handflatorna mot byxorna, kanske var det hans sätt att be om ursäkt. För att han hade sett mer än hon velat. Eller kanske förstod han hur obehaglig hon tyckte att han var. Mobilen vibrerade precis som hon hittade Ellie sittandes med de andra i gruppen och hon besvarade deras hälsningar medan hon klickade fram det nya sms:et.

[13:37 nytt meddelande: Carl x: Vet inte. Killarna ska kolla upp honom.] 

Valerie log, det var som om hon och Carl hade bildat ett team - som om det var deras uppgift att kolla upp och godkänna stadens nykomlingar. Bestämma vilka som skulle få stanna kvar och vilka som borde flytta vidare. Hon hade en känsla av att den här Matthew inte skulle bli godkänd.
Biffen och Herman försökte visa sin manlighet genom en standardutmaning i armbrytning och Natalie, Sofie och Ellie satt och diskuterade klassens nya tillskott.
â€Förutom kinden så ser han väl inte så tokig ut?†frågade Ellie och fingrade med sitt kortklippta hår. Hon satt en stund och försökte kamma det bakåt, precis sådär coolt som tjejen på framsidan av månadens Vouge. â€Och han har en fin kropp, det kan ni inte säga något om.â€
â€Man blir illamående bara av att se honomâ€, sade Valerie och de andra två höll med innan samtalet dog ut. De vågade inte ens säga emot henne, trots att hon och Ellie stod nästan lika högt i hierarkin. Det var bara för att hon dejtade Carl som de valde hennes parti. I alla fall var det vad Ellies ljusa ögon berättade medan hon blåste en ny tuggummibubbla. 

â€Festen ikväll är flyttad, Dyngans mamma ville inte ha några hemma hos sigâ€, sade Natalie plötsligt och fingrarna letade sig över den spruckna mobilskärmen. Ellie rätade på sig och viftade undan luggen från ögonen. Det var någonting med sättet hon rörde sig på som fick Valerie att oroa sig för Natalies säkerhet.
â€Och hur vet du det?†Frågade Ellie med höjda ögonbryn. Rösten var sådär skarp som bara Ellies röst kan bli. Natalie ryckte på axlarna och gjorde situationen än värre genom att rodna. Vissa blev vackrare av att rodna, Natalie blev bara rödfläckig och såg obekväm ut.
â€Han hör av sig iblandâ€, svarade hon kort. Valerie, som såg hur Ellie öppnade munnen för att svara, avbröt dem i hopp om att undvika bråk. Eller i alla fall fly fältet innan det startade. Med händerna mot bordsskivan reste hon sig upp.
â€Jag måste till religionen nuâ€, sade hon och såg menande på Ellie. Det var nog att missa två lektioner, men att missa tre på en och samma dag? â€Ni får hitta något ställe att ha festen på, sprid det sedan vidare till resten av gänget. Och det blir inget jävla parkhäng, okej?†Bara sådär kunde hon sätta punkt för hela diskussionen.
Hon och Carl bildade verkligen det perfekta paret: de var liksom gjorda för att bli lyssnade på, för att ta de avgörande besluten. Och när Carl inte var i skolan, ja då var ju Valerie tvungen att ta lite mer ansvar.
Vad tycker ni? Vad tänker ni?
|
| Kommentarer | | ilenna - 2 jul 15 - 00:42 | Jag får känslan av att den här storyn utspelar sig för ganska länge sen, förr i tiden liksom. Och det ger verkligen en särskild känsla - spännande! :)
För det första tycker jag att du gör scenerna med Val och Ellie perfekta! Alla beskrivningar, dialogen, det som händer, bara detaljen med bubblan (och att det inte bara skrivs att hon tuggar tuggummi utan bara den lilla grejen att hon smäller bubblan med tungan. Det är en liten grej som ger mycket om du förstår hur jag menar - det känns som att man är där och hör och ser allt dom gör :))
Tyckte det kändes så hemskt att läsa Vals tankar om att hon sprungit på en hel del äckliga killar på sistone, och att folk kanske inte bryr sig längre. Jag har lite svårt att få grepp om henne, men samtidigt får du mig att vilja veta mer om henne - vilket är något väldigt bra. I början(första kapitlet) fick jag känslan av att hon var lite försiktig men i det här kapitlet får jag nästan mer uppfattningen om att hon kan vara ganska.. elak. Om jag uppfattar något fel nu så behöver du inte bry dig ;) Men det här med att hon och Ellie liksom är överst, sättet hon pratar med Mathew på, hur hon så enkelt kan sätta stopp för en diskussion med sitt gäng. Det ska bli spännande att se om min uppfattning ändras om henne!
Jag vill veta mer om hennes relation med den här Carl, vem den här Newton är, vem Mathew är(!). Och alla frågor från prologen och första delen..! Som jag sa i den förra kommentaren så är det många bitar och trådar, men som absolut inte är något dåligt utan mer som jag väntar på att man ska få veta mer om. Jag kan inte heller avgöra än om det här kommer bli en kärleksstory eller något utav en deckare/skräckis haha. Kanske är jag som uppfattar en massa fel men jag fick lite creepy känslor av Mathew också, typ att han vet mer än han vill säga eller något.
Jätterörig kommentar igen men du skriver helt perfekt! Allt är så levande och detaljerat, utan att bli för uppstyltat, och allt flyter på hur bra som helst.
(Dom som kommer få dig som lärare har sån himla tur! :’D) |
|
|
|
