Vi är dagsländor. [Del 1] |
Det går lättare, på något vis, att skriva om denna. Men oj, vad man får ändra.
Munnen kändes torr och någonstans i bakhuvudet växte en molande värk. Den låg så nära skallbenet att hon kanske kunde tvinga bort den genom att pressa handen mot området. Du skulle ha druckit mer vatten. Hennes rödsprängda ögon letade upp fönstret och de fördragna gardinerna. Sökandes med ena armen, som om hon famlade i mörker, tog hon sig genom rummet för att skjuta dem åt sidan.
Hon behövde se ut. Ut på bakgården med de vissna träden och den övergivna lekplatsen. Hon behövde veta att jorden fortfarande snurrade. Och hon måste se, att han inte stod där. Innan hon vågade hoppas. Det hade redan gått fjorton månader sedan han försvann. Det var mer än ett år. Hur lång tid skulle det gå, innan han kom tillbaka?
Fingrarna ville inte samarbeta, de darrade och fick inget grepp om haspen. Hon svalde och svalde för att få torrheten i munnen att försvinna. Tillslut gick fönstret upp och höstvinden virvlade in i rummet. Med stängda ögon lyfte hon armarna från kroppen som om hon var en fågel redo att flyga. Alla måste lämna boet, tids nog. Det vara bara en fråga om hur man gjorde det. Paul hade bara gått ut genom dörren och aldrig kommit tillbaka.
â€Valerie?†Höstvinden hade förvandlats. Den var kyligare, den viskade om lövens död. Om hur de glada färgerna skulle försvinna, falla och förvandlas. Händerna skakade allt mer när hon försökte stänga fönstret och den molande värken växte sig allt starkare. Vilken kamp var det här, i ordningen?

â€Valerie hjärtat?†Orden följdes av en osäker tystnad. â€Ska du inte ha lite frukost?â€
Fönstret gav äntligen upp kampen och hon kunde stänga vinden ute. Som en soldat trött från krig, sjönk hon ner på golvet bland smutstvätten. Blicken vändes mot den stängda dörren och hon undrade varför hennes mamma försökte, varför hon inte gett upp än. Hur kunde hon ha så mycket krafter kvar, när Valerie kände sig ständigt tom?
"Jag är inte hungrig", svarade hon tillslut och tystnaden bakom dörren ersattes av fotsteg som tog sig därifrån. De var så tysta, så tysta att hon tänkte - att snart tar krafterna slut, även hos henne. Det var dumt, att hon slösade så mycket energi. Det skulle ta henne flera timmar att återhämta sig. Hon skulle återvända till sin säng och där skulle hon stanna tills Valerie kom hem från skolan. Det var priset, för en dum fråga om frukost.
I hallen stod skurhinken och magen vred sig vid synen av ryamattan som aldrig mer skulle bli sig lik. Det hade blivit för mycket, igår igen. Med hoppressade läppar tvingade Valerie undan skuldkänslorna. Alla i hennes ålder festade. Alla kom någon gång hem och kräktes över mattan i hallen. Hon hade inget problem, det här hade ingenting med någonting att göra. Hon bara levde ett normalt tonårsliv.
Ett glas med kallvatten stod redan på köksbordet och väntade på henne, tillsammans med huvudvärkstabletterna. Hon försökte låta bli att le, hon försökte att inte bry sig om den vänliga gesten. Men i tystnad tackade det bultande huvudet hennes mammas omtänksamhet. Det till och med nästan förlät henne, för att hon skulle sova en timme extra idag. Med ett äpple från fruktskålen gick hon ut i farstun, drog på sig sin svarta kappa, lindade in sig i den randiga halsduken och klev i conversen. När hon låste dörren stod hon en stund på trappan. Kände efter. Nej, det här var inte sista gången hon lämnade huset.
Vägen till tunnelbanan kändes ovanligt lång, ännu längre med huvudvärkstabletten som ännu inte uträttat sitt mirakel. Valerie släpade fötterna genom högar av höstlöv och den vita dimman som kännetecknade Stenstaden virvlade omkring henne, gjorde synen suddig och fick en rysning att fara längst med ryggraden.
Axelremsväskan slog mot benen för varje steg hon tog och fingrarna fladdrade över knapparna till mobilen för att skicka iväg morgonens sms till Carl. Hon hann knappt placera mobilen i kappfickan förrän den vibrerade till svar. Med ett leende som gömdes i halsduken klickade hon upp det nya textmeddelandet.
[07:43 nytt meddelande: Carl x] Hemma idag. Någonting kom upp, vi får ses ikväll.
Leendet försvann och fötterna svängde av mot tunnelbanans stentrappor. De förde henne ner i de mörka gångarna mot ett silvrigt tåg som tycktes vänta enbart på henne. Konduktören tittade knappt på hennes skolkort, vinkade bara förbi henne och visslade sedan för att förbereda avgång. Hade han också druckit för mycket? Eller var det någonting med den där sajten? Vagnarnas jämna skumpande fick henne att slappna av och hon stirrade ut över Stenstaden som virvlade förbi på andra sidan glasrutan. Eller var det pågrund av det där hon sa, igår? Händerna vände och vred på mobilen, som om hon funderade på om ett sms kunde ta tillbaka det där som viskats i Sofies soffa.
â€Ã„r det ledigt här?†Rösten drog henne tillbaka till verkligheten och hon vred på huvudet för att se vem som frågat. Det var nästan aldrig någon som tog tunnelbanan vid den här tiden och från den här delen av stan. I vanliga fall hade hon den här kupén nästan helt för sig själv. Killen framför henne hade mörkt, halvlockigt hår. Hon försökte fokusera på hans leende och frågande ögon, men blicken drogs till den vänstra kinden som förvreds av ett otäckt brännsår. Hon kunde inte se någonting annat, hur mycket hon än försökte.
â€Nejâ€, svarade hon och vände sig mot fönstret igen. Hon svalde och svalde och försökte tvinga bort bilden av hans vanställda ansikte. Medan hon väntade på att han skulle försvinna noterade hon istället hur någon med för mycket hårgelé lutat sig mot fönstret. Personen hade lämnat ett kladdigt märke efter sig. Efter en stund sneglade hon åt sidan och slöt sedan ögonen, lättad att han gått vidare till en annan kupé.
Huvudet bultade inte lika hårt, när hon gick in genom skolporten fem minuter senare. 

â€Vilket jävla äckelâ€, sade hon för sig själv, som om hon just där och då tagit in mötet på tunnelbanetåget. Vem frågar om det finns plats, när hela vagnen är tom? Hon kastade in sina saker i skåpet och följde strömmen av elever till sin första lektion. Mötet på tåget fick henne i alla fall att tänka mindre på Carl. Och det var mycket lättare att dra den historien för de andra, istället för att prata om vad som hände på gårdagens fest. 

Vad tycker och tänker ni? Det är vissa bitar som är oförändrade från tidigare versioner, men det mesta har fått skrivas om. Lämna en kommentar eller två, vettja!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | arnefredriksson - 16 jul 15 - 00:17- Betyg:  | | Så nära. Är jag Valerie? Så personligt, gripande och ödesmättat. Jag önskar att jag kunde skriva lika personligt. Lycka till med ditt fortsatta skrivande. | | flowerchild - 30 jun 15 - 19:09 | | Jag har inte läst den tidigare versionen, men jag gillar den här! Håller med nedanstående kommentarer, och ser fram emot att läsa nästa del! Du skriver på ett sätt jag verkligen tycker om! | | ilenna - 29 jun 15 - 21:44 | För det första; vad ovanligt att läsa om en tjej! Det var länge sen jag gjorde det, och ännu längre sen jag själv skrev om en tjejkaraktär.
Det känns som att det hittills är många olika bitar, namn och frågor, men som jag samtidigt känner på mig att vi läsare kommer få förklarade allteftersom. Så det är bra att det händer mycket för det får storyn intressant från första början; man vet att det finns många trådar liksom.
(känner att jag inte är någon bra kommenterare idag men hoppas du förstår vad jag försöker få fram ändå haha.)
Precis som vanligt är det fina och målande beskrivningar men fortfarande originella - vilket jag verkligen gillar med ditt skrivsätt! Du har verkligen något eget :)
Du lyckas också med att få in en lite tung känsla genom hela kapitlet, att man liksom känner med henne hur jobbigt allt är. Även om man inte vet exakt -vad- som är jobbigt, att man som sagt inte har fått alla förklaringar/detaljer än. Man vill veta mer helt enkelt!
Den här kommentaren blev verkligen usel men du vet i alla fall att jag läser och att jag gillar hur du skriver :) |
|
|
|
