"Nu är tiden slut" |
Ett liv som inte finns som bara finns i fantasin. En sol som aldrig går upp utan stannar kvar nere vid horisonten dag som natt. Regn som aldrig faller och jag som torkar ut.
Ljudet från TV:n får det att dåna i hela huvudet men jag vågar inte sänka. Eller kan inte förmå mig att resa mig upp är som förstenad i mitt eget liv. En staty som andas och har hjärtslag som är varm och som egentligen lever. Just nu går det inte att röra sig. Det tar stopp som om jag inte får, som om kroppen inte kan lyda hjärnan och jag bara sitter kvar. Ljuden skär i huvudet men jag vet inte hur jag ska få dem att sluta. 

Det känns som att jag hänger upp och ner i taket men egentligen sitter jag rakt upp och ner på en stol utan att göra något. Det är en obehaglig känsla en känsla jag inte vill uppleva. Det handlar om att ta sig tillbaka till världen igen. Om att bestämma sig för att jag existerar, jag lever och jag är här och nu.
Ljudet ar äntligen sänkts och jag kan slappna av men är inne i min egen lilla värld. Där jag knappt kan få fram ett ljud bara framkalla tankar i mitt huvud. En varm staty var det ja, det är det jag är nu. Ett konstverk som sitter på en stol.
Prassel från en plastpåse egentligen får man inte ha det härinne där jag sitter och ser på Japansk national teater. Men det låter i alla fall eller är det en ljudeffekt som ska finnas där. Oavsett så stör ljudet mig.
Det är varmt nu, jag svettas men återigen kommer problemet; jag kan inte resa mig upp. Kan inte förmå mig att röra mig. Jag är en fånge i min egen kropp. En bubbla jag lever i då och då.En tanke, en flyktig tanke som inte går att ta fatt. Jag glider med fingrarna när jag sträcker mig efter den. Det är som om jag har såpa på händerna, jag får inget tag.
Glasögon som åker ner gång på gång. Du sitter mitt emot mig med en bister min. En psykolog min som jag inte kan identifiera. Jag sitter i en stol mittemot. Det är meningen att jag ska prata nu, öppna mitt hjärta och berätta om allt. Det tar stopp, får inte fram ett ord och jag känner mig dum. Du sitter och bara stirrar som om jag är ett objekt som ska studeras och inte en människa. Ett objekt som du ska diagnostisera och jag ska bara lugnt följa med i ditt spel.
Du har mitt liv i dina händer även fast jobbet är mitt. Vi spelar schack om livet. En kamp på liv och död. Jag ska jobba och du ska sköta ditt jobb. Det handlar om ett samspel ett samarbete som vi ska ha. Men du bara sitter, ställer lama frågor och jag svarar. Svarar efter förmåga att öppna munnen. Får inte fram ett ljud, ibland går det inte.
Nu är ljuden borta och jag njuter av lugnet som kommer i mitt huvud. Det är inte ett sammelsurium av intryck inget som gör mig sådär fruktansvärt trött.
Du tittar på klockan.
â€Nu är tiden slutâ€
Lever jag i en klyscha?
Eller är det här mitt liv?
|
| Kommentarer | | Sockerina - 30 jun 15 - 01:51 | | nattblick: <3<3<3 | | nattblick - 30 jun 15 - 00:50 | Så fruktansvärt bra!
Och jag gråter igen <3 |
|
|
|
