Ett brustet hjärta som nu är helat |
Minnen frön förr som kommer till mig. Översvallar min hjärna med bilder. Stillbild, bilder i rörelser. En flicka som dansar, en flicka som speglar och sminkar sig. Jag som står utanför som om jag är en osynlig ande. Betraktar allt från sidan.
Jag andas imma på fönstret och ritar ett hjärta. Ett helt hjärta som symboliserar det hjärta som nu är helat. Lägger handen mot det kalla fönsterglaset och ryser av kylan som går genom min kropp. Ser en flicka som står och bara står som jag. En flicka som bara stirrar och jag sätter mig bredvid.
En vit tröja med broderade blommor och jag känner mig fin. En flicka dansar en dans av eufori och jag dras med. Med i dansen och takten som bara sitter i min kropp. Jag har egentligen aldrig haft taktkänsla.
Jag minns flickan på Island. Hon gav ett så starkt intryck som jag aldrig kan glömma. En vecka och vi var där, en vecka och det känns som att jag känner henne för alltid. Egentligen gör jag ju det eftersom jag har henne som Facebook vän. Minnen från Island, Reykjavik. Minnen jag egentligen inte minns. Jag mådde för dåligt. Var i en djup svart avgrund och försökte signalera, berätta på mitt eget lilla vis. Ingen förstod, fast egentligen vet jag inte om jag ville att någon skulle förstå.
Filmkameror som följde oss, de gjorde en dokumentär om vårt arbete. Då var jag i min egen lilla värld. Visste varken ut eller in.
Såg â€Kill Bill†för första gången och jag älskade filmerna. Jag älskade sättet de var filmat på sättet som berättelsen berättades och jag blev inspirerad till att fortsätta göra film. Men jag föll djupt och länge. Ner och bort. 

Kunde inte äta eller dricka. Jag kunde inte le, inte vara glad även fast jag hade all anledning i världen till det. Egentligen borde jag inte ha åkt men ingen fick ju veta. Ingen fick förstå hur dåligt jag mådde. Jag gjorde ju det jag älskade, göra film. Jag minns baren där en del tog en Irish coffe. Egentligen ville jag också ha men vågade aldrig beställa, var ju minderårig då.
Jag andas imma på fönstret och ritar ett helt hjärta. Mitt hjärta är helat nu.
Även drömmar kan ta slut, det gjorde mina. De fick ett brutalt slut och jag föll. Djupare än jag någonsin hade fallit. Men det var inte mammas och pappas fel. Jag valde att skylla på dem, det är enklare att skylla på andra än att ta ansvaret själv. Det förstod jag inte då. Jag var i en gemenskap som jag inte kunde ta tillvara fick vänner jag en gång förlorade.
Flickan på Island, kanske förstod men jag vågade aldrig prata. Vågade inte öppna min mun. Visste inte vad jag skulle säga. Nu har jag henne på Facebook och det känns bra. Hon mår bra nu, har barn och är lycklig.
Vart är jag?

Jag är kvar där fast inte lika djupt. Jag är fast i minnenas land och de bara väller över mig tills bägaren är fylld och jag återigen faller. Finns det ett slut på fallandet? Jag trodde det men sen är jag där igen.
En fläck på min vita tröja med blombroderier. Det är väl sånt som händer inget jag kan göra något åt. Jag tar på fönsterglaset igen och jag vet att jag har börjat leva igen.
Island på hösten, det var kallt, en isande vind som gick genom ben och märg. Ã…k aldrig till Island på hösten. Mitt hjärta var brustet då, nu är det helt.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 30 jun 15 - 21:19 | | flowerchild: tack :D | | flowerchild - 30 jun 15 - 15:25 | | Varenda mening målade upp bilder, bra skrivet! | | Sockerina - 30 jun 15 - 01:50 | | nattblick: :D | | nattblick - 30 jun 15 - 00:54 | | Ã…h, jag drogs verkligen med när jag läste. Väldigt bra! |
|
|
|
