inget, ensam, inte älskad kommer alldrig vara...2 |
Jag vaknar och ser att klockan nästan är 1, jag blir förvånad över att mamma inte har försökt väcka mig.
Jag går upp och tänker: ennu en dag i tung ångest.
Ångesten som så fort jag är ensam eller går bakom trycker i halsen tillsammans med gråten.
Precis så känns det nu, allt tynger på mina axlar gråten tränger ut genom huden.
Ångesten trycker ner mig i det gröna och lena gräset. Det är så lent när det smeker min kropp.
Sedan kommer myrorna och jag kan inte ligga kvar längre så jag går in och lägger mig på golvet och kollar upp i taket. Helt plötsligt surrar en fluga förbi och jag känner mig ganska lugn igen. Så jag sätter mig upp och bara sitter ett tag så att jag inte ska svimma när jag ställer mig upp.
Sen gör jag en ansatts att resa mig upp, det går ganska bra.
Jag tar och äter lite lunch jag vaknade ju så sent så det var ingen ide att äta frukost.
Min kropp är sömndrucken och jag lägger mig på köks soffan och läser lite.
Sedan skriver jag: vad gör jag här? jag hör hemma i himmelen bland alla andra änglar.
Jorden har blivit mitt eget lilla helvete. Det finns inget annat ställe som är värre.
Sen börjar tankarna flyga iväg ut i rymden.
Först stannar jag på varför lever jag men den frågan har jag tänkt på mycket och kan inte komma på svaret. Sedan landar tankarna på det oändliga.
Det oändliga svarta mörkret som jag ser när jag hamnar i trans.
Transen hamnar jag i när jag tänker för mycket, det är som att somna men ändå vara vaken.
Sen kommer mamma och stör mig, hon ber mig komma ut till henne och måla garageporten.
Jag gör det men då händer det värsta: först cyklar Gabriel (en av killarna som mobbade mig i 6:an) förbi.
Sedan kommer hela tjej gänget fnissand förbi.
Jag kände hur blickarna brände på min kropp.
Sånt kan jag leva med.
Jag kommer hem och får leva med dom eviga bråken mellan mig och mamma.
Jag blir upprörd och går och målar min vägg som ska bli klar.
Jag hittar en glasbit på gräsmattan och hugger lite i benen sin skar jag 2 sträck på armen.
Jag kan inte göra mer för då får jag inte följa med min sol till hennes sommarstuga.
Jag vet att jag inte behöver göra sådant för att må bra jag mår ju inte bra i vilket fall.
Han (utan namn) lärde mig att man inte behöver sånt. Fan jag e stolt som har kommit på det.
Jag älskar dig för att du hjälpte mig men just när vi diskuterade så var allt tungt.
Jag blev ledsen men spelade glad och att allt var självklart.
Just nu är mitt band en stor hjälp inte bandmedlemmarna men att få sjunga och spela hjälper mig mycket. Jag vill bara göra cavers på låtar med texter som säger mig något.
P.P.P Powerpuffpinglorna blomman bubblan och buttran. Det är fjolligt jag vet men vi spelar ju punk och punkband har fjolliga band som radioaktiva räker, Asta kask and so on.
Ångesten sjunker. Den sjunker så lågt att jag nästan inte känner av den.
Jag är rent av glad. Men det händer inte offta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | bonnilie - 12 jul 06 - 02:57- Betyg:  | | älskling prata me mej ring mej du fåår alltid!! | | Jennisz - 10 jul 06 - 07:07- Betyg: | | Bra :D | | Liiiee - 10 jul 06 - 06:40- Betyg: | | bra |
|
|
|
