Spanskt ceder |
Jag minns, sa du, jag minns hur det var förut. Jag minns att vi trodde att vi ägde världen.
För så var det ju, det var det vi trodde, när alkohol är ens enda överlevnadssubstitut. Och jag minns också, det hade jag sagt, och vi delade våra minnen. Jag berättade hur du var när vi träffades för första gången; där du satt allra längst in i hörnet, i mörkret med din bolmande cigarr. Glöden lyste upp dina ansiktsdrag men ögonen förblev svarta. Hade jag inte varit flummig av Jägermeister så hade jag aldrig vågat sätta mig bredvid dig och andas in din röklukt.
Vad heter du, hade jag frågat, läpparna snuddade din orakade hals.
Mörker, svarade du, mörker, jag är ditt mörker. Och du sög in mig i ditt vakuum; vi dansade på andra sidan det svarta hålet. Stjärnorna glimmade mot din panna; de retades med de hundratals svettkristallerna.
Idag ligger vi stilla på gräset, vattnet porlar i bäcken bredvid. Förutom de miljontals dropparna och dina tunga andetag, mina fnitter i din halsgrop och dina kyssar mot min panna; förutom det så är det alldeles tyst. Inga stjärnor syns på vår himmel den natten, då de gömmer sin bakom gråmålade moln. Värmen i luften är kvar dock, än har den inte dött ut. Jag minns, hade du berättat fem minuter innan vi lade oss ner, jag minns hur det var förut. Jag minns att vi trodde att vi ägde världen. Och jag hade skrattat för jag visste vad du menade. För jag minns också. Jag minns alla de gånger vi sprang ikapp på asfalt, nakna fötter mot varm mark. Och du körde runt mig på din motorcykel; runt, runt i cirklar för att inte åka vilse.
Du luktar fortfarande cigarr utav samma sort; smaken av den är kvar i din mun. En cigarr ska inte inhaleras; känn smaken av den, låt nikotinet förändra din varseblivning, känn dess kraft. Det är magi, hade du berättat den gången du lät mig smaka din tunga för första gången. Din stubb hade kittlat min hud; kittlat mitt inre när dina läppar vandrade ner på min kropp. Först, ska jag inte inhaleras; känn smaken av mig, låt min kropp förändra din varseblivning, känn min kropp. Det är magi, viskade jag. Du fnittrade.
Du skar i mina trådar, sa att de var onödiga ändå. Kanske hade du rätt, även om jag fick svårt att gå. Jag hade varit en marionettdocka som kunde tänka men som alltid hamnade fel; tills du ledde mig i rätt färdriktning. Då blev jag riktig; en riktig pojke; någon vars leende som inte behövde vara stelt som trä längre. Du blev min Geppetto som jag kysste när röd himmel blev svart. Men även om jag vet vart jag ska idag, jag vet min väg, så hade trådarna blivit en del av mig. Jag har svårt att gå, hade jag berättat, vad jag än gör så snubblar jag alltid bort.
Det kanske var meningen att trådarna skulle bort, för jag hade varit för stabil innan. Även om jag tycker att det är märkligt än idag, att det såg ut som att det var jag som snubblade ur ditt liv, när det var du som i vågorna försvann. Men jag vet att jag är säker, hur många år som än kommer gå, för vad är ett solsken utan dess mörker.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ImCrying - 2 jun 15 - 12:54 | | försöka går alltid haha! (hoppas fortfarande dock) | | Chidaper - 1 jun 15 - 23:59 | Tack hörni!
Del två btw? Men du, så snäll är jag inte haha | | rainin - 31 maj 15 - 23:48 | | favorit! | ImCrying - 31 maj 15 - 23:47- Betyg:  | | väldigt fin. håller tummarna för en del 2 :) |
|
|
|
